Blogg

Ännu en kväll i det bisarra riket Sverige...

Låt oss då kasta några ögonkast i riktning mot den där eliten jag skriver om i Expressen idag....

En av landets populäraste politiska reportrar, Marcus Oscarsson, dristar sig till att kliva ur ur normen med ett inlägg på sin Facebook-sida...

Många journalister, också sådana som sysslar med politik och annat där man förväntas vara objektiv, skriver om sina egna känslor och åsikter på FB och det är okej så länge alla håller sig i den berömda fållan. 

Ska man tycka något ska man tycka som eliten. Man ska jamsa med i den gosiga trygga värmen där alla tycker exakt samma men säger sig värna mångfald..

Herregud vilket hån det där är.

Men så blir två podradio-makare som vi kan kalla Alex och Sigge upprörda. Då får de genast sina mediala polares öron. 

"Oj. Schulman är arg. Ska vi ringa Hansson på TV4 (chef där, förut chef på Expressen där, japp, Schulman är profilerad krönikör) och säga att Alex och Sigge är arga?"
"Ja, det gör vi. Vi måste ju få bort den där rasisten Oscarsson"...

Det Oscarsson gjort sig skyldig till (och detta vet alla) är inte att han skriver från hjärtat på sin egen Facebook, utan att han skriver fel saker. Han tycker fel. Han ska därför straffas, jagas ut, helst försvinna. 

Han ska alltså knuffas ut ur kotteriets inavlade värme.

Vips så rycker chefen för TV4 ut och kallar in reportern i fråga till krismöte.

Någon som fortfarande inte tycker att eliten börjar bli rejält ängslig?

Detta landet blir allt mer bisarrt för varje dag.

 

Mest lästa inläggen

Sverige har ingen aning om hur man ska handskas med återvändarna.

Sveriges urusla plan för de återvändare som rest till Syrien och andra l...

Att ge ut bok.

Första gången var våren 1992. Jag var bakfull men vacker på en sidogata ...

Politiska blodhundar.

Moderatledaren kämpar i motvind. De manliga moderata väljarna går till S...

Låt Earth Hour bli böckernas timma.

Det känns nästan alltid lite futtigt när vi som vanliga medborgare uppma...

Blogg

Den enda upprättelse jag behöver.

Det är nästan surrealistiskt att se och höra journalister, ministrar och politiker, nu senast i Agenda i SVT, stå och tala om glappet mellan den politiska eliten och folket, som om detta vore en glödhet nyhet november 2016.

Vi är några stycken som fått betala ett overkligt högt pris för att vi redan för flera år sedan ville skildra detta glapp, denna ravin av folkförakt.

Jag brukar ju gnälla om upprättelse och ursäkter.
Jag vill inte längre ha maktens ursäkter.

Verkligheten och den folkliga vreden är den enda upprättelse jag behöver.

 

Mest omtyckta inläggen

Varenda människa som blir utsatt för den här typen av terrordåd är offer i ett krig som startats mot oss.

Jag är och hälsar på i Riksdagshuset ibland. Jag träffar en god vän som ...

Kommando Gudrun borde lämna över feminismen i andra händer.

Jag högaktar Gudrun Schyman. Hon är en stridbar, modig och engagerad pol...

Ta tillbaka feminismen från feministerna.

Sverige är ett land där det lever över 100.000 unga människor, de flesta...

Backa polisen!

Har samhället givit upp om förorterna? Som vanligt är statsministern hop...

Blogg

Det är ni som är de konstiga, det är jag som är normal.

 
Jag slirar fram längs Ringvägen, i riktning mot Skanstull. 
Det är halt på gatorna men solen skiner.
 
Jag lyssnar på Ulf Lundell som sjunger "Jag är hemma, ändå längtar jag hem".
 
Jag är tillbaka på brottsplatsen. När du blir äldre handlar livet till stora delar om att försons med det som varit och till försning hör att kontrofrontera dig själv med sådan du en gång var...
 
Jag är en sådan där som låter sig definieras av mina motgångar och mina nederlag snarare än mina framgångar. Jag är en sådan där som låter olycksfåglarna slå ner på mitt tak. Jag sitter drömmande uppe på kvällarna och väntar på att få höra deras hemtrevliga trampande på mitt hus.
Jag värnar om sorgen. Jag slipar nederlaget så det kan glida in i sina gängor.
 
Jag har under hela mitt liv varit på tvärs med allt och alla. Som ung är alla på tvärs. När vi äldre och etablerade i det här livet fogar sig de flesta.
Långsamt, nästan omedvetet, rör sig alla emot varandra, härmar varandra, anpassar sig.
 
Men en del av oss misslyckas med det. Eller så är vi helt ointresserade av att anpassa oss. Eller så försöker vi gång på gång men lyckas ändå, som i smyg, eller som i sömnen, slita sönder alla trossar och band till en fullständigt obegriplig och skrämmande omvärld.
 
Livet blir en sorts skuld vi har och som växer ju mer vi betalar tillbaka.
 
Många av oss, särskilt män, har svårt att sätta ord på allt detta. Vi tror att den här känslan av utanförskap inte är sund, kanske inte ens vår, så vi super bort den, slår bort den, gråter bort den i smyg när ingen ser. 
 
Vi jämför oss ideligen med alla andra och förlorar jämnt, ibland flera gånger per dag.
 
Men var stolt. Gå igenom de ofullständiga, tidlösa valven och möt solen med din blick och inse att den där känslan av att ingenting fullbordas är en del av våra villkor. Vi har samma rätt som alla andra. Även om vi misslyckats med att lägga våra liv i en matematisk stol och räkna ut skiten, så äger vi samma rätt som alla andra.
 
Våra ärr är medaljer.
 
Våra nederlag är en del av oss men våra nederlag är INTE vilka vi är.
 
Det är möjligt att människor ser på mig som en konstig jävel, en idiot, en stackare, en som hade allt men som tappade det. 
 
Men den som föraktar är den föraktade.
 
Jag kommer fortsätta att skriva sanningen. Jag kommer stå i främsta ledet. Jag kommer fortsätta försöka vara en röst för de miljoner människor som inte har någon röst. Jag kommer aldrig bli omhuldad av eliten eller etablissemnaget. Jag har inga vänner där.
Jag hade inga vänner där ens när jag trodde att jag hade det...
 
Det är ni som är de konstiga, det är jag som är normal.
 
Jag kommer från ett annat håll.
Vi är många som kommer från ett annat håll.
 
Till slut är vi ett vattenfall av soldiarisk och rättmätig vrede och vi tänder våra facklor i novembermörkret och vi rör oss tillsammans mot elitens grottor som vaktas av drakar och när jag vänder mig om för att räkna hur många vi är ser jag bara ett hav av människor, och jag hör sorlet från alla dessa människor stiga som ljus rök mot himlen och vi hjälper varandra framåt, ett steg i taget. Vi böljar igenom varandra som ett hav. Vi är varandras syskon i den här natten.
 
 
 

Mest kommenterade inläggen

När medmänniskor blir motmänniskor. (Lågfrekventa krig överallt).

I Sverige har vi gjort oss av med Gud. Vi jublar över vår inbillade frig...

Heder åt Petra Mede.

I en radiointervju med PK-ghettot P3 talar komikern Petra Mede om att ha...

De ska inte "återanpassas". De ska utvisas.

Det är med en nämnts uppgiven stämning som jag konstaterar att Sverige f...

Min väg.

Jag har sårat många människor genom mitt skrivande. Jag har skrivit böck...