Blogg

20 år efter Diana...Vad har vi lärt oss?

Idag för tjugo år sedan satt jag hemma i Majorna i Göteborg och kollade på något Formel 1-lopp på min hysteriskt tjocka och ålderdomliga gamla teve. Jag var tjugofyra år, hade just givit ut min andra bok, och levde mitt liv som om varje dag var den sista. Vilket alla dagar är när man är ung.

Plötsligt kom nyheten att prinsessan Diana avlidit efter den där bilkraschen i den där tunneln i den där staden Paris…

 Diana var ett fenomen. Hon var allas och ingens. Det brittiska kungahuset behövde henne eftersom hon var den ende som verkade ha riktigt blod i sina ådror. Det är märkligt det där. Folk älskar kungahuset för att de som bor där är allt annat än mänskliga men riktigt älskad blir bara den som vågar visa sig mänsklig. Diana var bra på det.

Hon var en av oss. Så tror jag många kände den där augustidagen 1997.

Hon var vacker och prinsessa men ingenting av allt det där hon fick, prinsen på sin springare, halva världen och allt det där det skrivs om i sagorna, ingenting av allt det kunde skänka henne riktig glädje.

Hon verkade hela tiden söka sig utanför de uppställa ramarna.  Hon var en pitbull-prinsessa i pudelparken.

En hel värld kunde se den äktenskapliga ledan som hon och prins Charles visade upp framför de förbannade ständiga kamerablixtarna. Samma blixtar som följde henne hela vägen in i den fär tunnelns väggar.

 Samma människor som älskade henne, som högaktade henne, som inspirerades av hennes skönhet, naturlighet (i alla fall i jämförelse med vaxdockan hon var gift med) och goda hjärta, älskade också att alltid, ständigt och jämnt och överallt få läsa om henne, se bilder på henne, vet vad hon gjorde.

 Hon var kidnappad av en offentlighet som på den tiden inte ens ägde vår tids vapen, mobiltelefoner med kameror, Facebook, Instagram, Twitter och web-tv.

 Samma människor som sörjde när hon dog hade garanterat köpt de där förbannade tidningarna, som det kryllar av i England. Som herpes blommar skvallerpressens obarmhärtiga tyranni på de brittiska öarna.

 Jag träffade Sven-Göran Eriksson i samband med vår podcast Öppet Hjärta för någon vecka sedan och han berättade att tabloiderna kopplat upp sig på hans mobiltelefon så fort han blev förbundskapten för det engelska landslaget i fotboll 2001, bara några få år efter Dianas tragiska bortgång. De tjuvlyssnade på hans mobiltelefon under flera månader.

 Den engelska uppkastningen till kändismedia verkar inte ha lärt sig särskilt mycket av det som hände Diana.

 Prinsessan Diana blev oändligt älskad och saknad efter sin död. Jag hade hellre sett att hon fått några skärvor av den där kärleken av sina fans och av media under tiden hon levde.

 

 

Mest lästa inläggen

Tänk På Döden.

Under flera år bodde jag nära Västerbron i Stockholm. Jag älskar fortfar...

Freda biblioteken nu!

När jag var ung var biblioteket min frizon, min kyrka, min plats på jord...

Det politiska fulspelet.

Jag träffade statsministern i somras, Vi medverkade i samma avsnitt av S...

Sverige-Alien.

Jag såg om filmen Alien i helgen. De flest har nog sett den eller vet åt...

Blogg

Bagdad Bob och sanningen kommer från Norge.

Minns ni Bagdad Bob?

Den korpulente farbrodern i Irak-kriget som stod i militärkläder och inför världens tv-kameror förklarade att allt var i sin ordning medan man praktiskt taget bakom ryggen på honom kunde konstatera att…öh…det gjorde var det inte.

 För att uttrycka det milt.

 Nu har huvudstaden och Sverige fått sin egen kvinnliga Bagdad Bob. Det är finansborgarrådet i Stockholm Karin Wanngård som i SVT igår anklagade en norsk minister för att ljuga om svenska förorter.

Ministern från Norge konstaterade det alla redan vet, att flera av Stockholms förorter har stora problem.

 

  • Så här beter man sig inte konstaterade fru Wanngård, man åker inte till en av Stockholms finaste stadsdelar, till Rinkeby, och säger: ”här går det inte bra”, så gör man bara inte…

 

Låt oss stanna upp här ett ögonblick.

Det som den norske ministern tog upp är sådant ALLA (utom socialdemokratiska politiker uppenbarligen) vet.

Nämligen att det finns parallella samhällen i en del förorter, kriminaliteten är hög, poliser och ambulans angrips ofta när de ska utföra sina viktiga jobb i de här områderna och folk vågar inte vittna när de ser brott begås.

 Alla VET detta.

Polisen har pekat ut just Rinkeby som ett av Sveriges värsta områden när det gäller den gör typen av kriminalitet. Det var det som ministern från Norge talade om.

 Då blir hon utskälld av ett socialdemokratiskt finansborgarråd i huvudstaden som mer eller mindre beordrar henne att åka hem.

 Det är fruktansvärt skamligt att ett finansborgarråd på det här hysteriskt värdelösa sättet helt enkelt blundar för den verklighet som hon är skyldig till att ha skapat. Och att hon dessutom har anständigheten att anklaga ministern från Norge gör det hela ännu värre.

 Jag säger som Ulf Lundell brukade skråla i micken med jämna mellanrum under hela 90-talet:

- Det börjar bli dags att dra till Norge, kamrater…

 
 

Mest omtyckta inläggen

Ett brev till festivalarrangörer...

Den mansfria festivalen verkar bli av. Pengarna, en halv miljon kronor, ...

En hyllning till lärarna.

"Ni kommer bli socialfall hela högen", skrek vår vikare oh stormade ut u...

Förbjud vapnen nu.

Vapendårarna i vapendårarnas tivoli, USA, brukar alltid dra på sig sin a...

En fanfar för Göteborg.

Jag väcks av ett syskon till de tusen regn som föll under mina 30 här i ...

Blogg

Tappa aldrig drömmen ur sikte.

 

 

Här sitter jag och en polare tillsammans med en goth-legendar.

Det är jag längst till höger, legenden i mitten.

Bilden är från 2014 när vi spelade in en skiva tillsammans.

Killen i mitten heter Wayne Hussey och spelade gitarr i The Sisters Of Mercy innan han 1986 lämnade det bandet och bildade The Mission.

Med det bandet har har sålt över sex miljoner skivor världen över.

Det fanns en tid, kort men ändå, 1988 när The Mission var Englands, och därmed världens, främsta rockband

 Jaha, tänker du, vad är det med det då?

 En hel del.

Under ungefär tusen år av mitt unga liv (ungdom kan inte räknas i år som ni vet, ungdom är tidlöst) ägnade jag åt att klä mig, prata om och framförallt lyssna på allt gubben i mitten ägnade sig åt. Jag var närmast besatt. The Mission betydde allt för mig.

Tillsammans med Joakim Thåström kom Wayne Hussey att bilda en planet av värdighet som min patetiska men någonstans ändå ömma poesilängtan kunde kretsa runt.

 2008 satt jag med den andra killen på bilden (han utan solglasögon) och snackade The Mission.

  • Varför inte ringa Hussey och fråga om han vill göra en skiva med oss, sade jag.
  • Kan man göra det?
  • Varför inte.
  • Ja, sade Mats (som han heter), varför inte?

Så vi gjorde det. Hussey svarade och skickade iväg en hårddisk med musik som vi fick jobba med. Vi bara stirrade dumt rakt ut i luften i några timmar. Sedan skrek vi rakt ut lika länge.

 Året efter gav jag ut en roman som handlar om hjältar vi bär med oss genom livet. Den heter Att leva och dö som Joe Strummer. Jag kontakte Pange Öberg på United Stage och frågade om han skulle kunna tänka sig att producera en turne´ med mig, Mats och Wayne Hussey.

 

  • Absolut, svarade Pange.

 

Problemet då var att jag inte frågat Hussey. Men jag gjorde det. Och han svarade ja,

 

Så vi genomförde en turne´, uppträdde i TV4 och hade fantastiskt roligt ihop. Sedan spelade vi en skiva ihop och 2014 turnerade jag med honom igen.

 Det är långt ifrån det mest uppmärksammade jag gjort, men det är i min bok något av de viktigaste och modigaste. Och i särklass kaxigaste.

Det sätter också fingret på hur jag låtit drömmarna styra mitt liv, under hela mitt liv.

Minns detta.

Det finns inget motstånd. Det finns inga gränser. Det finns ingen som på allvar kan stoppa dig om du innerst inne bestämt dig för någonting. Dina drömmar är ditt liv. Dina drömmar är det enda som betyder något. 

 Ja, du bör ha en talang och du bör slipa denna talang i det oändliga. Sedan bör du umgås med människor som uppmuntrar dina drömmar. Och sedan förverkligar du dem.

 Om någon kommit fram till mig, under mina svåra år på Magasinsgatan i Göteborg, om någon vågat sig fram till den svartklädde, vitmålade pojken i kajal och svart pannband och sagt att han skulle få samarbeta och bli vän med sin store idol bara några år längre fram, hade jag givetvis bara skakat på huvudet, satt in hörlurarna och vidrigt upp volymen och beställt in en öl till.

 Jag får ibland frågan hur man ska lyckas med det man drömmer om.

Det enkla men svåra svaret är. Ha en dröm. Slipa på din talang oavbrutet. Förverkliga drömmen.

Och ha aldrig en plan B.

Plan B är för nästan-författarna som hamnar på medelmåttiga kultursidor och skriver skit om andras böcker.

 Tappa aldrig drömmen ur sikte.

Mest kommenterade inläggen

Helvetets nedersta krets för de som rånar gamla damer.

Mitt i alla rädslor och i allt som vi är rädda ska drabba oss finns vard...

Kejsaren är naknare än någonsin.

I den berömda sagan är kejsaren naken. Han inser det inte själv men alla...

Den kärleken kan ingen rädsla slå hål på.

Som ett slags sorgligt sorl är mitt liv just nu. Jag står en bit vid sid...

Ge fotbollsfansen upprättelse!

Jag var åtta år första gången jag var på fotboll. Vi tog vår risiga gula...