Blogg

Fansen är fotbollens bespottade underklass.

Jag har varit mer än lovligt packad i samband med fotbollsmatcher. Följer man Örgryte IS är det kanske inte så konstigt att man vill dränka sina sorger med jämna mellanrum… 

 Spriten var länge en krycka mitt liv. I samband med fester (och fotboll är en fest) så var jag den som drack mest. Jag har skrålat med i många sånger på många frusna betongläktare. Jag har suttit på supporterbussar och på pubar och jag har svurit över avslagen folköl på Gamla Ullevi. 

 Jag har suttit med vänner framför teve och druckit sprit och jag har slagit sönder väggen inne på Italienska Föreningen i Göteborg under något av de tusen mästerskapen när mitt älskade Italien åkte ut på straffar under 90-talet…

 Jag blev nykter 2005. Året efter, 2006 , vann Italien VM och jag fick bada i Poseidon med de andra galningarna. Jag ser det som ett tecken…

 Jag utvecklade sjukdomen alkoholism. Det betyder, helt kort, att jag gick från att vara en svår, blyg ung man i hörnet till att bli en modig, ung man som rev varenda hörn han kom åt. 

 Spriten blev en nyckel till hela världen. Första gången jag drack var det som att ha stämt träff med Gandalf och få hemligheten till varför vi är på den här jorden. Det var som att förstå Gud. Så jag drack. Jag flyttade in i hemligheten. Jag hade fem år magiskt roliga år med spriten, fem tröstlösa år och rundande av det hela med fem helvetiska år, innan jag lyckades bli nykter och fick se hela mitt liv vända uppåt med en himlastormande kraft och fart.

 På Aftonbladets debattsida läser jag nu hur Stockholms-klubbarna slår sig för bröstet och säger sig slå ett slag mot fyllan i samband med allsvenska matcher. 

 Det är dubbelmoralen jag vänder mig emot här. Det är graderingen av fyllorna. Är det skillnad på om alkoholen kommer in i kroppen via avslagen starkbärs i de lägre prisklasserna eller om den kommer in via fin whisky i tjocka glas till kaffet? Är det alltid fansen som sitter på syltorna längs Götgatan som det handlar om? Är det skillnad på att vara packad någonstans i klacken på ena kortsidan än att vackla runt i en VIP-loge? Varför är det alltid fansen som målas ut som problemet?

 ”Nu måste vi stoppa fyllan på läktarna” ekar det i debattartikeln. I Sverige är vi dåliga på att se sammanhang. Varför är det just fyllan på läktarna som ska stoppas? 

 Jo, för att det är fotbollens underklass, supportrarna som står på läktarna. Du skulle aldrig få läsa en debattartikel där rubriken: ”Nu måste vi stoppa smygsupandet bland företagarna inne på Vip-logen.” Eller ”Dags att ta krafttag mot supandet bland kostymerna i styrelsen”.

 Alltid, alltid, alltid är det fansen som ska skärpa till sig.

 Supandet är det här landets sakrament. Jag avskyr drängfyllan i samband med fotbollen. Men jag har även suttit i en del dyra loger i mina dagar och jag har sett lika många direktörer kräkas på kostymbyxorna som jag har sett ungdomar i matchtröjor göra det.

 Alkoholen är vår tids största gissel. Men eftersom den är legal så genomströmmar den hela samhället. Alla samhällsklasser är lika drabbade. Alkoholism är en solidarisk sjukdom. Den slår lika genom alla samhällslager. Så när stockholmsklubbarna, säkert med den bästa välvilja, vill komma till bukt med spriten på arenorna, så gör man det klassiska misstaget att helt blunda för ett sorts supande och enbart koncentrera sig på ett annat.

 Det är alltid fansen, alltid fotbollens fotfolk, som får klä skott i media. Det är alltid de längst ner, alltid de som utgör själva kärnan i en fotbollsklubb, som får höra att de är källor till kaos och förvirring. Så enkelt är det inte. Det är dags att återupprätta den stolta, vanliga supporterns heder. Ja, det sups bland fansen. Men det sups överallt, från hög till låg, i alla sektioner i samhället sups det. När får vi läsa en debattartikel som på allvar går till angrepp emot direktörerna och deras supande jämnt och ständigt? 

För egen del föredrar jag också nyktra fans. Både de som tar bussen eller tunnelbanan till matcherna, och de som tar taxi eller tjänstebil.

 

 
 

 

 

Mest lästa inläggen

Tänk På Döden.

Under flera år bodde jag nära Västerbron i Stockholm. Jag älskar fortfarand...

Freda biblioteken nu!

När jag var ung var biblioteket min frizon, min kyrka, min plats på jorden....

Det politiska fulspelet.

Jag träffade statsministern i somras, Vi medverkade i samma avsnitt av Somm...

Sverige-Alien.

Jag såg om filmen Alien i helgen. De flest har nog sett den eller vet åtmin...

Blogg

Sverige har ingen aning om hur man ska handskas med återvändarna.

Sveriges urusla plan för de återvändare som rest till Syrien och andra länder för att vara en del av den militanta islamismens fruktansvärda terror, är en gråtfärdig historia.

 

Under många år gick det inte ens att diskutera ämnet. Själv blev jag flera gånger stoppad av min dåvarande arbetsgivare när jag ville skriva sanningen runt detta. 

”Men det är ju sant” sade jag.

”Ja, det är sant” sade dem, ”men vi kan inte trycka sanningen om den ser ut så här.”

 

Finns det någon som fortfarande tror att Sverige är demokratins allra frästa utpost?

 

Sedan satte man Mona Sahlin som samordnare och hennes främsta bedrift blev att ordna en telefonlinje dit familjemedlemmar förväntades ringa och tjalla på sina egna barn, trots att det inte krävs särskilt mycket insikt för att förstå att radikalisering ofta startar vid köksbordet. 

 

Om ni visste hur många extremt välutbildade journalister det finns i det här landet som vet exakt hur och var denna typ av terror frodas, odlas och utvecklas men som är för fega för att skriva en enda rad om det. Så man svamlar istället. Man komplicerar frågan in till idioti bara för att inte behöva riskera att bli stämplad som (japp, här har vi det igen) rasist eller klassikern ”islamofob”.

 

Man tror på allvar att mammor till återvändande terrorister ska ringa ett telefonummer och ange sina egna barn.

 

Hade det inte varit så allvarligt hade man kunnat garva åt det.

 

Men skrattet fastnar liksom lite i halsen när SÄPO och andra myndigheter utmålar de här människorna som det i särklass största hotet mot Sverige just nu. Då blir det genast lite mindre roligt.

 

Efter Sahlin har vår försynte kulturminister Alice Bah Kuhnke haft hand om frågorna runt vad vi ska göra med människor som alltså frivilligt valt att resa till ett sammanhang där man våldtar kvinnor, bränner folk levande i burar, spikar upp småbarn på på pålar och annat. De här människor ska nämligen ”förstås”. De här människorna ska ”återanpassas” när de kommer tillbaka till Sverige. Så har vi bestämt det. Har man en annan uppfattning utmålas man som omänsklig. Jag har blivit beskylld för att ha en cynisk människosyn när jag ifrågasatt om vårt land överhuvudtaget ska lägga en ena spänn på att ”återanpassa” människor som gjort vuxna, medvetna val och rest till vår tids värsta terrorsekt för att vara en del barbariet.

 ”Varför ska vi lägga pengar på att återanpassa de här människorna”?

”Därför att….Usch vad du är osmaklig som inte vill erbjuda de här människorna en andra chans”…

 Så har det låtit. Och då har jag ändå gått rätt milt till väga i den här texten. Ibland har det låtit värre. Ibland har det låtit som om det är jag som begått brottet och den stackars återvändanden är ett offer för…tja…ni vet…

 Ur led är tiden.

 Hur som helst. Som ambassadör för terrorist-resenärerna har vi alltså haft Bah Kuhnke. 

Dock stod hon i Agenda i SVT för en tid sedan och visade prov på en häpnadsväckande brist på kunskap om hur arbetet med detta går till ute i vårt land. Bland annat nämnde hon Umeå och Göteborg som två orter där arbetet med ”återanpassningen” går bra. Vilket det inte gör. Jag tror inte hon stod och ljög. Flera experter fick rycka ut och helt enkelt förklara för ministern och svenska folket att nej, arbetet går inte alls bra i Göteborg och Umeå. 

 Sanningen är den att Sverige inte har en enda konkret plan eller minister som har den allra blekaste aning om hur de ska handskas med de återvändare som finns i vårt land.

 Varför inte bara erkänna det? 

 Så ser fakta ut. Den blöta filten som ligger över allt som är känsligt i Sverige har lett oss rakt ut i galenskapens öken och det är därför vi på allvar har ministrar som inte har en susning om det jobb hon är satt att utföra, och det är därför vi har ministrar som på allvar tror att vi kan skydda vårt land från återvändande terrorister genom att be deras morsor ringa till Mona Sahlin…

 Hade det inte handlat om det största hotet som Sverige står inför så hade man kunnat skratta åt eländet. Men nu handlar det om människor som tagit mogna, vuxna och egna beslut om att resa till IS och sedan återvänt till Sverige. För mig är det glasklart. De ska inte ”återanpassas”. De ska inte vara välkomna till Sverige längre. 

 

Men eftersom detta tydligen uppfattas som allt för burdust och ovärdigt ett ”öppet och tolerant samhälle” så lär vi snart ha ännu en minister stammades framför kamerorna och ännu en utläggning om hur exakt lite han eller hon har att komma med när det gäller den här saken.

 

 

Mest omtyckta inläggen

Ett brev till festivalarrangörer...

Den mansfria festivalen verkar bli av. Pengarna, en halv miljon kronor, är ...

En hyllning till lärarna.

"Ni kommer bli socialfall hela högen", skrek vår vikare oh stormade ut ur k...

Förbjud vapnen nu.

Vapendårarna i vapendårarnas tivoli, USA, brukar alltid dra på sig sin allr...

En fanfar för Göteborg.

Jag väcks av ett syskon till de tusen regn som föll under mina 30 här i Göt...

Blogg

Att ge ut bok.

 

Första gången var våren 1992. 
Jag var bakfull men vacker på en sidogata i Örgryte. 

Min första bok hade kommit från tryckeriet. Min dåvarande förläggare hade sitt kontor på vackra Humlegårdsgatan och jag och brorsan var där med varsin svart sopsäck som vi skövlade ner våra exemplar i. 

Sedan åkte vi hem och fortsatte festen. 

Jag hade med mig den där boken (jag och Peter hade varsin diktsamling i samma bok) på krogen och överallt. Det hände att vi betalade taxi med den. Det hände att vi hade våra efternamn skrivet i Tippex på skinnjackan och det hände att vi ordnade poesiföreställningar när vi kände för det.

Det hände att människor vi aldrig träffat hade lärt sig våra dikter utantill och det hände att det steg oss åt huvudet ganska raskt. Och med viss rätt, om jag får skriva det själv...

Sedan dröjde det ända till 1997 innan jag fick vara med om det igen. Då med en diktsamling som heter Skjut dom som älskar! 

Den trycktes så småningom i fem upplagor vilket är att betrakta som astronomiskt när det kommer till lyrik. 

1999 gav jag ut min första roman (med den The Sisters Of Mercy-influerade titeln Alla Djäuvlska Främlingar) och den gången skickades böckerna till Sveriges Radio i Göteborg där vi sände Frank i P3.

Jag har glasklara minnen runt en del viktigt i mitt liv. Mina barns födelse, när jag såg Joakim Thåström live första gången, när Italien vann VM 2006. Och jag minns (vilket övrigt tillstånd jag än befunnit mig i) glasklart exakt var jag var och hur jag mådde den dagen min nya bok kom från tryckeriet.

Det är en väldigt viktig dag för en författare.

Idag hängde den här på dörren när jag kom från min löprunda. Den är utan överdrifter den vackraste bok jag någonsin givit ut. 

Detta blir min artonde utgivna bok. Men varje bok är den första och varje bok är helt unik.

Men jag törs ändå skriva att den här boken är den bästa jag skrivit så här långt.

Jag är så stolt att sitta här med den. Inget av det är en självklarhet. 

 En del kanske undrar om man är nervös för recensioner eller hur den kommer att tas emot. Den rädslan har jag blivit av med för länge sedan. Min seger är redan vunnen. Att få ha givit ut den här romanen, att sitta här vid mitt fantastiska engelska skrivbord med min bok framför mig, efter de två åren jag har bakom mig, (både privat och yrkesmässigt) är den ultimata revanschen, den totala och slutgiltiga segern.

Jag har redan vunnit. Det är detta jag gör. Det är detta jag är.

Detta är jag. Jag får göra det jag kan och det blir så här snyggt och så här bra. Jag sitter med min nya roman i händerna och jag känner en djup stolthet och stor tacksamhet.

 

 

Mest kommenterade inläggen

Helvetets nedersta krets för de som rånar gamla damer.

Mitt i alla rädslor och i allt som vi är rädda ska drabba oss finns vardags...

Kejsaren är naknare än någonsin.

I den berömda sagan är kejsaren naken. Han inser det inte själv men alla so...

Den kärleken kan ingen rädsla slå hål på.

Som ett slags sorgligt sorl är mitt liv just nu. Jag står en bit vid sidan ...

Ge fotbollsfansen upprättelse!

Jag var åtta år första gången jag var på fotboll. Vi tog vår risiga gula Go...