Blogg

Sverige har ingen aning om hur man ska handskas med återvändarna.

Sveriges urusla plan för de återvändare som rest till Syrien och andra länder för att vara en del av den militanta islamismens fruktansvärda terror, är en gråtfärdig historia.

 

Under många år gick det inte ens att diskutera ämnet. Själv blev jag flera gånger stoppad av min dåvarande arbetsgivare när jag ville skriva sanningen runt detta. 

”Men det är ju sant” sade jag.

”Ja, det är sant” sade dem, ”men vi kan inte trycka sanningen om den ser ut så här.”

 

Finns det någon som fortfarande tror att Sverige är demokratins allra frästa utpost?

 

Sedan satte man Mona Sahlin som samordnare och hennes främsta bedrift blev att ordna en telefonlinje dit familjemedlemmar förväntades ringa och tjalla på sina egna barn, trots att det inte krävs särskilt mycket insikt för att förstå att radikalisering ofta startar vid köksbordet. 

 

Om ni visste hur många extremt välutbildade journalister det finns i det här landet som vet exakt hur och var denna typ av terror frodas, odlas och utvecklas men som är för fega för att skriva en enda rad om det. Så man svamlar istället. Man komplicerar frågan in till idioti bara för att inte behöva riskera att bli stämplad som (japp, här har vi det igen) rasist eller klassikern ”islamofob”.

 

Man tror på allvar att mammor till återvändande terrorister ska ringa ett telefonummer och ange sina egna barn.

 

Hade det inte varit så allvarligt hade man kunnat garva åt det.

 

Men skrattet fastnar liksom lite i halsen när SÄPO och andra myndigheter utmålar de här människorna som det i särklass största hotet mot Sverige just nu. Då blir det genast lite mindre roligt.

 

Efter Sahlin har vår försynte kulturminister Alice Bah Kuhnke haft hand om frågorna runt vad vi ska göra med människor som alltså frivilligt valt att resa till ett sammanhang där man våldtar kvinnor, bränner folk levande i burar, spikar upp småbarn på på pålar och annat. De här människor ska nämligen ”förstås”. De här människorna ska ”återanpassas” när de kommer tillbaka till Sverige. Så har vi bestämt det. Har man en annan uppfattning utmålas man som omänsklig. Jag har blivit beskylld för att ha en cynisk människosyn när jag ifrågasatt om vårt land överhuvudtaget ska lägga en ena spänn på att ”återanpassa” människor som gjort vuxna, medvetna val och rest till vår tids värsta terrorsekt för att vara en del barbariet.

 ”Varför ska vi lägga pengar på att återanpassa de här människorna”?

”Därför att….Usch vad du är osmaklig som inte vill erbjuda de här människorna en andra chans”…

 Så har det låtit. Och då har jag ändå gått rätt milt till väga i den här texten. Ibland har det låtit värre. Ibland har det låtit som om det är jag som begått brottet och den stackars återvändanden är ett offer för…tja…ni vet…

 Ur led är tiden.

 Hur som helst. Som ambassadör för terrorist-resenärerna har vi alltså haft Bah Kuhnke. 

Dock stod hon i Agenda i SVT för en tid sedan och visade prov på en häpnadsväckande brist på kunskap om hur arbetet med detta går till ute i vårt land. Bland annat nämnde hon Umeå och Göteborg som två orter där arbetet med ”återanpassningen” går bra. Vilket det inte gör. Jag tror inte hon stod och ljög. Flera experter fick rycka ut och helt enkelt förklara för ministern och svenska folket att nej, arbetet går inte alls bra i Göteborg och Umeå. 

 Sanningen är den att Sverige inte har en enda konkret plan eller minister som har den allra blekaste aning om hur de ska handskas med de återvändare som finns i vårt land.

 Varför inte bara erkänna det? 

 Så ser fakta ut. Den blöta filten som ligger över allt som är känsligt i Sverige har lett oss rakt ut i galenskapens öken och det är därför vi på allvar har ministrar som inte har en susning om det jobb hon är satt att utföra, och det är därför vi har ministrar som på allvar tror att vi kan skydda vårt land från återvändande terrorister genom att be deras morsor ringa till Mona Sahlin…

 Hade det inte handlat om det största hotet som Sverige står inför så hade man kunnat skratta åt eländet. Men nu handlar det om människor som tagit mogna, vuxna och egna beslut om att resa till IS och sedan återvänt till Sverige. För mig är det glasklart. De ska inte ”återanpassas”. De ska inte vara välkomna till Sverige längre. 

 

Men eftersom detta tydligen uppfattas som allt för burdust och ovärdigt ett ”öppet och tolerant samhälle” så lär vi snart ha ännu en minister stammades framför kamerorna och ännu en utläggning om hur exakt lite han eller hon har att komma med när det gäller den här saken.

 

 

Mest lästa inläggen

Sverige har ingen aning om hur man ska handskas med återvändarna.

Sveriges urusla plan för de återvändare som rest till Syrien och andra länd...

Att ge ut bok.

Första gången var våren 1992. Jag var bakfull men vacker på en sidogata i Ö...

Politiska blodhundar.

Moderatledaren kämpar i motvind. De manliga moderata väljarna går till SD o...

Låt Earth Hour bli böckernas timma.

Det känns nästan alltid lite futtigt när vi som vanliga medborgare uppmans/...

Blogg

Att ge ut bok.

 

Första gången var våren 1992. 
Jag var bakfull men vacker på en sidogata i Örgryte. 

Min första bok hade kommit från tryckeriet. Min dåvarande förläggare hade sitt kontor på vackra Humlegårdsgatan och jag och brorsan var där med varsin svart sopsäck som vi skövlade ner våra exemplar i. 

Sedan åkte vi hem och fortsatte festen. 

Jag hade med mig den där boken (jag och Peter hade varsin diktsamling i samma bok) på krogen och överallt. Det hände att vi betalade taxi med den. Det hände att vi hade våra efternamn skrivet i Tippex på skinnjackan och det hände att vi ordnade poesiföreställningar när vi kände för det.

Det hände att människor vi aldrig träffat hade lärt sig våra dikter utantill och det hände att det steg oss åt huvudet ganska raskt. Och med viss rätt, om jag får skriva det själv...

Sedan dröjde det ända till 1997 innan jag fick vara med om det igen. Då med en diktsamling som heter Skjut dom som älskar! 

Den trycktes så småningom i fem upplagor vilket är att betrakta som astronomiskt när det kommer till lyrik. 

1999 gav jag ut min första roman (med den The Sisters Of Mercy-influerade titeln Alla Djäuvlska Främlingar) och den gången skickades böckerna till Sveriges Radio i Göteborg där vi sände Frank i P3.

Jag har glasklara minnen runt en del viktigt i mitt liv. Mina barns födelse, när jag såg Joakim Thåström live första gången, när Italien vann VM 2006. Och jag minns (vilket övrigt tillstånd jag än befunnit mig i) glasklart exakt var jag var och hur jag mådde den dagen min nya bok kom från tryckeriet.

Det är en väldigt viktig dag för en författare.

Idag hängde den här på dörren när jag kom från min löprunda. Den är utan överdrifter den vackraste bok jag någonsin givit ut. 

Detta blir min artonde utgivna bok. Men varje bok är den första och varje bok är helt unik.

Men jag törs ändå skriva att den här boken är den bästa jag skrivit så här långt.

Jag är så stolt att sitta här med den. Inget av det är en självklarhet. 

 En del kanske undrar om man är nervös för recensioner eller hur den kommer att tas emot. Den rädslan har jag blivit av med för länge sedan. Min seger är redan vunnen. Att få ha givit ut den här romanen, att sitta här vid mitt fantastiska engelska skrivbord med min bok framför mig, efter de två åren jag har bakom mig, (både privat och yrkesmässigt) är den ultimata revanschen, den totala och slutgiltiga segern.

Jag har redan vunnit. Det är detta jag gör. Det är detta jag är.

Detta är jag. Jag får göra det jag kan och det blir så här snyggt och så här bra. Jag sitter med min nya roman i händerna och jag känner en djup stolthet och stor tacksamhet.

 

 

Mest omtyckta inläggen

Varenda människa som blir utsatt för den här typen av terrordåd är offer i ett krig som startats mot oss.

Jag är och hälsar på i Riksdagshuset ibland. Jag träffar en god vän som är ...

Kommando Gudrun borde lämna över feminismen i andra händer.

Jag högaktar Gudrun Schyman. Hon är en stridbar, modig och engagerad politi...

Ta tillbaka feminismen från feministerna.

Sverige är ett land där det lever över 100.000 unga människor, de flesta kv...

Backa polisen!

Har samhället givit upp om förorterna? Som vanligt är statsministern hopplö...

Blogg

Politiska blodhundar.

Moderatledaren kämpar i motvind. De manliga moderata väljarna går till SD och kvinnorna går till Centern. 

Kvar står en villrådig kvinna med en säregen och lite barsk karisma. Det är som att se en fågel dra in sina vingar och burra ihop sig inför en storm. Media tappar alla grepp (som media tenderar att göra när de vädrar blod) och tävlar i att förlöjliga och förminska henne. 

Medias bevakning av politiken liknar bevakningen av Melodifestivalen eller Lets Dance. Någon ska hyllas, någon ska sänkas. Man hakar på trender och bygger sina luftslott.

Just nu är det Anna K Batra som ska ledas till skampålen och surras fast av syrliga ord och reportage.

Igår hade Agenda i SVT träffat en sur, kaffekokande  Elias Hanna. Han var arg och kokade kaffe och lade fram bullar på ett fat. Hanna är en lokalpolitiker som bytt parti, från M till Centern.

Han sade inte så mycket utan var mest arg. Plötsligt fick han tre fotografier i sin hand. Det fotografier på i tur och ordning, Jimmie Åkesson, Anna k Batra och så Annie Lööf.

Om Åkesson sade han ”Det är bara hat” och vi som tittare skulle givetvis omedelbart förstå att det var Åkesson som kände hat, inte Hanna…

Sedan kom då hans före detta partiledare upp på bild och han suckade och gömde undan kortet och inslaget slutade med att fotografiet av Centerns Annie Lööf ställde längst fram mot en kaffekopp för brutal närbild…

Och så snabbt över till Batra som stod i tevestudion för en intervju…

Helt overkligt surrealistiskt. I Sveriges mest seriösa program om poltik. I ett program som jag själv alltid älskar att kolla på.

Kom igen, Agenda. Ni kan bättre än så.

Jag ger inte Batras ledarstil särskilt höga poäng. I min värld är Håkan Juholt fortfarande ohotad etta och det säger möjligen mer om mig än om svensk politik.

 

Men det är den här blodtörstiga jakten på andra människors fall som skrämmer mig. Den har gått så långt och nästlat sig in i alla delar av journalistiken. Vi älskar att se kända människor falla. Media har blivit dresserade blodhundar som löper i flock för att jaga ner sina byten.

Som jag ser det är det svensk demokrati som totalt havererat de senaste åren. Allt började med de etablerade partiernas fullständiga oförmåga att hantera SD. Det mesta av det som sker, och inte sker, i svensk politik går att härleda tillbaka till detta bisarra faktum att sju partier storögt och hysteriskt avsäger sig allt ansvar att ens bemöta det åttonde paritet. Och jag skiter fullständigt i SD. Det kanske kommer som en överraskning för dem av er som bygger er världsbild med hjälp av fördomar och förtal, men vad jag inte skiter fullständigt i är alla de människor som röstar på SD. De är värda all vår uppmärksamhet. För en sann demokrati definieras inte utifrån vad politikerna VILL att folk ska rösta på, utan på vad de faktiskt röstar på.

Batras ledarstil kommer inte gå till historien som en av de allra mest lysande direkt. Men låt henne få sköta sitt sargade parti efter bästa förmåga och ansträng er istället lite för att se bakom alla de där ytliga charaderna som media ofta vill tvinga på er.

 

Mest kommenterade inläggen

När medmänniskor blir motmänniskor. (Lågfrekventa krig överallt).

I Sverige har vi gjort oss av med Gud. Vi jublar över vår inbillade frigjor...

Heder åt Petra Mede.

I en radiointervju med PK-ghettot P3 talar komikern Petra Mede om att ha bl...

De ska inte "återanpassas". De ska utvisas.

Det är med en nämnts uppgiven stämning som jag konstaterar att Sverige full...

Min väg.

Jag har sårat många människor genom mitt skrivande. Jag har skrivit böcker ...