Blogg

Jag älskar drömfångaren Håkan Hellström.

Annah Björk på GP Kultur är upprörd över att Håkan Hellström inte står upp för allt det som Annah Björk tycker är viktigt att stå upp för. 

 Hon går på en konsert med Hellström och säger sig vilja kräkas över att alla händer hon ser i luften är vita. Det äcklar henne. Det äcklar henne att Hellström inte tydligare tar ställning i vad Anna Björk anser är viktiga frågor.

 Det är mycket som äcklar henne.

 Nu är det så att jag råkar älska Håkan Hellström. Dels för att vi på många sätt är samma andas barn.

Vi är ungefär lika gamla, vi har samma namn på våra nittiotalsnätter, vi har samma vemod, vi har något som förenar oss. Vi sågs ibland de där nätterna utan namn för tjugotalet år sedan, men han och hans gäng var alltid snyggare, alltid coolare, än vad mitt gäng var. Men vi var nog innerst inne lika rädda. Den rädslan har vi burit som medaljer genom våra liv. Jag högaktar honom för att han vågat visa den där rädslan i sina sånger.

Vi har säkert tiotusen saker som skiljer oss åt också. Men att Hellström redan nu räknas som en av vår tids viktigaste musikaliska poeter borde stå bortom alla tvivel.

 Björk på GP Kultur anklagar Håkan för att inte stå för någonting. Hon anklagar honom för att inte ta ställning och ställer den retoriska frågan ”Kommer han någonsin säga någonting”?

 Som offentlig person har du egentligen bara två val. Antingen håller du käften om vad du innerst känner om saker eller så säger du saker som du vet att människor som Björk och hennes frontsoldater uppskattar. 

 Om du börjar gå på tvärs med den rådande mediala ordningen kommer den rådande mediala ordningen att jaga dig tills du stupar. I know. Jag har varit där. Jag är där än. Men skillnaden mot förr är att jag inte beklagar det längre. Jag vann. Ni förlorade.

 Men Håkan Hellström är för stor för att jagas ner. Därför blir han på sovjetiskt maner mer eller mindre fodrad att säga de ”rätta sakerna”.

 Men Hålan Hellström är mycket viktigare än att bli ett politiskt korrekt slagträ i en hysteriskt tillspetsad och fruktansvärd politisk debatt.

 Håkan Hellström har en annan uppgift. Han sätter ord på hundratusentals människors förvirring, rädsla, vemod och han sätter ord på deras drömmar. 

Hellström blir alla dessa människors drömfångare. Men han gör mer ändå. Han silar de där drömmarna så vi får tillbaka dem, lite verkligare, lite starkare.

 Han har en sällsynt förmåga att lyfta lyssnarens hjärta några steg. Han säger redan allting, kära Annah Björk. Han berör människor på djupet, rakt in i djupet av deras hjärtan.

 Han har alltså lyckats med allt det som du och dina förbannade kollegor på kultursidorna misslyckades med i evigheter, nämligen att vara angelägen för människor, exakt där de är i sina liv, med all sin trasighet, all sin bräcklighet, och med all sin blixtrande, kristallklara och varsamma mänsklighet.

 Det är att säga ALLT när Hellström får 65.000 att sjunga:

 ” Jag tror/när vi går igenom tiden/ att allt det bästa inte hänt än/säg det, säg det, säg det igen”…

 De kommer med all rätt döpa flygplatser efter Håkan Hellström. Jag är bara glad att jag fick vara en skrivande människa under samma himmel som honom. Och jag är glad att han varit med om att sätta ord på allt det som gör mig till människa.

 
 

Mest lästa inläggen

Älskade Göteborg.

Jag älskar Göteborg. Det är en livslång kärlek som kanske inte alltid va...

Litteraturen som barlast.

Tre av Sveriges viktigaste författare är August Strindberg, Selma Lagerl...

Även de gamla romarna...

Solen gick upp över Milano i tisdags också... Den kom krypande genom dim...

Nu kör vi.

I kyrkorna är det tomt. Men vackert. Sakralt. Värdigt. Tidlöst. Allt det...

Blogg

Tänk om det varit högerextrema i bombarjacka....

På Södermalm i Stockholm driver det i runda slängar runt ett hundratal barn (en del så unga som 9 år) som lever i ett slags angränsande universum.

De är i Sverige för att begå brott.

Häromdagen rånades en person på sin mobiltelefon av ett gäng på Medborgarplatsen i centrala Stockholm. När personen försökte ta tillbaka sin telefon fick vedebörane ett slag i ansiktet.

Bara någon dag senare omringade ett gäng unga nordafrikanska män ett äldre par som satt i en bil, mitt på dagen, vid Björns Trädgård på Södermalm, alldeles intill folkvimlet på Medborgarplatsen. De försökte rycka av en guldkedja från den äldre kvinnan. Både hon och hennes make chickades svårt.

 Alltså..

Vi har ungdomsgäng som drar runt och enbart är här för att begå brott och varenda skrivkunnig opinionsbildare i hela landet håller käften om det. Tänk om det varit deras gamla mamma som blivit utsatt för det här våldet? 

Inte ens när våldet når deras älskade Södermalm reagerar dem..

Vad beror detta på?

Christian Fröde´n, gränspolis i Stockholm beskriver för Aftonbladet (25 juli)  hur det i Nordafrika cirkulerar så kallade "Amerikabrev",  alltså en modern variant av de brev som skickade still Sverige vid förra sekelskiftet.

Innehållet i dessa nya moderna varianter är givet. Det handlar om hur bra ungdomarna har det i Sverige, hur enkelt det är att begå brott och så vidarere.

 Ungdomarna som är här för att begå brott kommer från Nordafrika. Polisen säger att ungdomarna är socialkontorets huvudvärk och alla försöker hitta så många förmildrande omständigheter som helst.

Men faktum är alltså att de är i Sverige för att vi är så förbannat flata mot den här typen av brottslighet. De VET att myndigheter kommer sitta och kasta ansvaret emellan sig och de bara garvar åt det patetiska i situationen medan de letar upp gamla tanter att råna och slå på käften.

Nästa gång en sossepamp sitter i teve och ljuger sig blå om ”ordning och reda i flyktingmottagandet” så kan ni ju skänka en tanke åt de åldringar som blivit utsatta för våd av en grupp unga män som inte en enda människa i vårt land har den allra minsta koll över. 

Och jag väntar fortfarande på att någon annan än undertecknad ska våga adressera detta.

Tänk om gängen varit högerextrema kids i bombarjacka och hakors. Tänk om det varit fotbollssupportrar. Tänk om det varit Sverigedemokrater. Tänk om det varit packade kändisar.

Tänk om det varit motorcykelgäng. Tänk om det varit äckliga män som tafsat på yngre tjejer nere vid Medborgarplatsen. Då hade vi haft Zara Larsson med megafon från varenda löpsedel.

 Tänk om de varit…Och så vidare.

 Men nu är brottslingarna från Nordafrika och då står och eliten och dribblar med rasist-kortet så fort man beskriver problemet.

Jag skiter i det nu. Jag orkar inte snegla åt elitens håll längre. Ni får dribbla med vilka kort ni vill, Jag kommer fortsätta skriva sanningen. Särskilt så länge de fega jävlarna i grupp ger sig på 80-åriga gamla tanter.

 

 

 

Mest omtyckta inläggen

På plats.

Alperna som stolta snöklädda fäder runt om den här staden. Berg är allti...

Sverige vinner rättvist.

Jag kan en del om lidande. Jag kan en del om sönderslagna Grappa-glas in...

Svensk drömelva enligt italiensk media.

Dagen D. Skarp, hög sol över Högalidskyrkan. Bilarna i karavan över Väst...

Hungern är Sveriges chans.

Leonardo Bonucci är inne på en intressant sak i en ny intervju i Corrier...

Blogg

Sverige-Fronten med det svarta ljuset tänt.

Ibland undrar jag om vi lever i samma värld som politikerna. Jag avskyr egentligen föraktet för politiker. Det är ofta ett uttryck för ren lathet. Man orkar inte bry sig och drar alla beslutsfattare över en kam. Politikerförakt blir en ursäkt för att inte sätta sig in i viktiga frågor.

Det är ungefär som när man ska adressera det islamistiska barbariet och de okunniga och fega snackar om ”religioner”.

Men de olika världarna….

För en politiker verkar det mesta handla om spel. Det känns inte som om det är på riktigt. Allt handlar om positioner, om att flytta eller inte flytta sina pjäser så att man en dag (som helst ska komma snart och helst sedan vara för evigt) kan få stå på toppen av allting.

 Makten som självändamål.

 Medan det riktiga Sverige med all rätt förfasar sig över skandalen med att hemliga uppgifter pumpats rakt ut och in i främmande makts händer, så handlar det politiska ansvarstagandet enbart om att skydda sina egna ballar. Alla vill stå fria. Statsministern skulle inte avsäga sin makt om han så ertappats med brallorna nere. Han älskar sin makt. Därför får två av tre ministrar gå. På det sättet kan statsministern fortsätta att framställa sig själv som en stabil, stark och handlingskraftig ledare. När allt han har gjort är att städa lite i vrårna för att kunna återgå till business as usual…

Hela havet stormar och när det stormat ser exakt allting ut som det alltid gjort.

 Hade en vanlig dödlig stått som högste ansvarig för den sortens lagbrott som statsministern rimligen är ansvarig för, hade han rykt snabbare än socialbidraget för Christer Pettersson.

Nu?

 Havet har stormat och när vinden lagt sig är det samma hav,samma ogenomträngliga dimma,samma trasiga båt som tar in vatten och samma förvirrade kapten längst fram med kikaren i högsta hugg.

Vi är fronten med det svarta ljuset tänt.

Stackars Sverige.

 

 

 

Mest kommenterade inläggen

Italienarna känner av pressen.

Italienarna känner av pressen. De har allt att förlora. Alla, de själva ...

Ett land av kastrerade pudlar.

Vi lever i ett land som älskar sina kastrerade, tama pudlar. Den som lyc...

Att blöda för sanningen.

Allting som sker överallt. Allting som inte sker. Alla människor som utn...

De dödas dag är också de levandes dag...

Det är de dödas dag. Helgonen. De som gick före. Den 26 maj 2006 föddes ...