Blogg

Hej då, Södermalm.

 

Fem år en bra tidsrymd. 

Efter fem åren finns risken att det börjar växa spindelväv mellan tanke och handling. Rockgrupperna Ebba Grön och Imperiet varade båda i fem år. 

Ulf Lundell brukar rivstarta eller tokbromsa sitt liv vart femte år. 

”Kär och Galen 1982, nykter med ”Evangeline” 1988, återfall och galenskaper igen 1992…Och så vidare…

 Det händer något med oss vart femte år helt enkelt…

 Hösten 2011 var jag på Södermalm och kollade lägenhet. Jag hade precis fått jobbet som programledare för Kvällsöppet i TV4 och jag flyttade med familjen från Norrköping där jag hade bott i åtta år. 

 Vi hamnade i Hornstull. Jag har bott på Södermalm sedan dess. Nu är det dags att söka sig någon annanstans.

Det är sista kvällen här och jag vet inte om det är särskilt vemodigt. Inte som förr, när jag kunde stryka omkring hur länge som helst i en lämnad lägenhet och smeka skåpluckorna medan jag drack sprit och lyssnade på Mauro Scocco.

Nu sitter jag i en soffa omgiven av kartonger. Mina barn har precis somnat. Det känns som inför en resa när man har allt packat, man har sin biljett, sitt pass, och man får äntligen hälla upp det där glaset med iskallt italienskt mineralvatten och bara sjunka ner en stund och låta insikten om allt komma till ro...

Jag har aldrig haft någon längtan till Södermalm överhuvudtaget. Det är på många sätt ett plågsamt ghetto med pinsamt likriktade och tillgjorda människor som tror att de är världens medelpunkt. Jag har alltid förundrats över hur dryga, sura och missunnsamma framgångsrika människor kan vara. För de som bor här är ju det. Ändå ser de så hotfulla och arga ut... Som om deras lycka var en oförrätt i deras liv...

Alla dessa snörpta munnar... Alla dessa välsignat frigjorda kvinnor i rött läppstift och för långa rockar, kvinnor i hucklen, som polska hemmafruar har de sett ut när de tagit ut sin märkliga vrede på varenda en som råkat ha oturen att möta dem på trottoaren en regnig morgon i februari.

Alla dessa stängda ansikten. Alla dessa skäggiga män med håret draget i tofs. Alla dessa bakfulla reklamare i sina sandaler. Alla spottloskor bakom min rygg. Alla kommunister i gummistövlar som säger sig värna de svaga  och säger sig "älska olika" men i hemlighet föraktar varenda människa och skriver hotmejl till alla som inte tycker som dem… Alla dessa stöddiga Big Lebowski- karaktärer med för stora glasögon och identiska uppfattningar om allt och alla…

Just detta är kanske det mest intressanta av alltihop. Människor som härmar andra människor som i sin tur härmar andra människor som i sin tur tror att de är unika…Det slutar med att en halv stadsdel går runt och tror att de är unika trots att de ser exakt likadana ut…

Som om Mr Smith i Matrix gått på svartklubb och blivit totalt söndersupen och omkullvräkt ur sin firgursydda kostym…

Den mediala eliten, den som älskar sina läsare så länge de tycker som eliten, bor här och här omkring. Jag ser dem ibland. De ser viktiga ut. De ser stressade ut. De ser arga ut...

Jag brukar le åt dem. De blir osäkra då och det tycker jag är roligt. Jag vet vad de tycker om mig men det rör mig inte i ryggen. Jag skiter högaktningsfullt i deras förbannade småsinthet, deras feghet. Jag äcklas av deras bruna tungor, deras ständiga förmåga att placera sin tunga i rätt arselskåra. De är så mycket smartare än vad jag är. Men de är också så oerhört mycket fegare.

Jag vet att de är livrädda för att skilja sig från mängden. De älskar sina sanningar. De älskar sina åsikter. De har nämligen facit. De har alltid rätt...

Jag vet att de tror att det är så... Så jag ler mot dem. 

 Under några månader 2012 var jag en del av dem. Jag gav det ett försök. Men inte mer än så. De trivs i sina lögner. De älskar den kvava instängda luften på sina redaktioner. De avskyr folk som kommer från ett annat håll och gör deras jobb än de själva. Då sluter de sig samman och stöter ut det som stör. Sådana som jag.

2012 stod jag på en sorts topp. Jag fyllde fyrtio, gav ut memoarer, tjänade pengar och hade många falska, blöta, fruktansvärda ryggdunkare att omge mig med.

 Men jag har också älskat Södermalm. Mina barn har fått gå på världens bästa förskola och nu går de på världens bästa skola. Jag har suttit på en del fantastiskt sunkiga hål i väggen lite här och där och jag har legat i en skåpsäng en tvärgata från Götgatan och mött den stora kärleken och den svepte undan hela mitt liv för mig och jag är tacksam för det. 

Det ska också skrivas. Det finns en rasande massa kreativa, solidariska (på riktigt) och bra människor på Södermalm. Glöm inte att en poet ibland enbart kikar genom det lätt mjältsjuka nyckelhålet. Ha överseende.

 Det är verkligt vackert här. Jag kommer sakna Högalidskyrkans strama siluett, kommer sakna kaffet och snacket inne på Cafe Dello Sport, kommer sakna Västerbron och Långholmen och löprundorna längs Söder Mälarstrand och nere vid Årstaviken och vattnet där, stigarna jag lärde känna varenda rot och trädgren på.  Jag kommer sakna Skinnarviken och utsikten därifrån. Jag kommer sakna kullerstenarna på min gata. Jag kommer sakna kittlet i magen när jag cyklade ner mot båtarna och hamnen där nedanför...

 Jag har aldrig känt mig hemma någonstans. Långsamt har jag börjat inse att det handlar om mig mer än om något annat. Men hemma är en känsla mer än en plats. Det enda ställe där jag på riktigt känt mig hemma är i Rom. Men jag har mina barn här, jag har mitt språk här, jag har de jag älskar här. Jag har mitt gärning här. Ett tag till.

 Men jag tror att den här flytten bort från Södermalm är ett rätt steg också i mitt yrkesliv. Om man är satt här för att beskriva verkligheten som den är, måste man också rent fysiskt ta sig bort härifrån. Jag är inte en del av eliten. Jag har egentligen aldrig varit det. Alltså flyttar jag. Jag tror att det är bra att de som har som jobb att beskriva verkligheten också befinner sig i verkligheten.

Man kan säkert höra ett stilla men fullt hörbart jubel stiga från de rättänkandes paradvåningar nere vid Nytorget. Jag lämnar deras ghetto nu så de kan bibehålla illusionen om att Sverige tar slut vid Västerbrons brofäste.

För resten av oss är det där Sverige börjar…

 Så dags för ett nytt äventyr med nya premisser. Jag ser fram emot det. Så adjö Södermalm. Du är verkligen enastående vacker. Men du är som en kvinna jag aldrig riktigt lärde känna namnet på. Jag lärde aldrig känna ditt ansikte. Du höll det bortvänd, som om du blygdes. 

 Vi ses igen. Jag kommer med min för stora cykel och rullar på dina gator ibland om det är okej..

"Ännu en vandring/In i förvandling... Är du kvar där än, Evangeline?" /Ulf Lundell.

 

Mest lästa inläggen

Det ofattbara går att förstå.

Ett drygt dygn efter att den fundamentala islamismen (det rätta namnet f...

"Jag älskar er så mycket" säger jag innan jag går...

Vi bor trångt så jag hör mina barns andetag på morgonen. De ligger i en ...

"Jag älskar er så mycket" säger jag innan jag går...

Vi bor trångt så jag hör mina barns andetag på morgonen. De ligger i en ...

Hur har mörkret präglat Kevins föräldrar?

Jag var i Arvika sommaren 1998. Jag satt bredvid Johan Lindholm och söp ...

Blogg

Vi har inte könsapartheid i Sverige!! (Säg nej till könsuppdelad idrott i skolan).

 

 

Svensk jämställdhet är ingenting som kommit gratis.

Vi har kvinnorörelsen på sjuttiotalet att tacka för väldigt mycket. Som troende kristen kan jag ibland bli förtvivlad över hur liten roll andligheten, eller Gud då, får spela i samhället. Men den sekulära, västerländska demokratin har också burit med sig mycket gott. Dit hör synen på kvinnan som jämställd. Dit hör samhällets strävan att låta barn och ungdomar få välja själva hur stor roll deras tro (eller icke-tro) ska få spela.

Det ÄR en kulturell sanning att Sverige kommit långt i detta. Man behöver inte åka längre än till Italien för att upptäcka en väldig skillnad i hur man ser på jämställdhet och även om jag älskar Italien har Sverige kommit bra mycket längre.

 Att sedan den välmående medelklass-feminismen (vars högkvarter verkar vara Södertörns Högskola) fullständigt barrikaderat sig bakom absurditeter och fixerat sig vid könsneutrala toaletter, svenska bolagsstyrelser och rosa dockor till pojkar i förskolan, är en helt annan sak. Låt inte den dårskapen skymma sikten för vad vårt land faktiskt åstadkommit när det gäller jämställdhet. En viktig aspekt i detta är att männen, fäder och bröder runt om i Sverige, också har bidragit till att ta sitt ansvar för att vårt land är ett av världens mest jämställda länder i världen. Jag är stolt över det. Men det är ingenting som kommit gratis och det är inte så att det vi uppnått för alltid kommer förbli om vi inte fortsätter strida för det.

Tänk er den här scenen: En svensk manlig präst i en vanlig svensk pingstkyrka får en ide´. Han vill att hans döttrar inte ska ha gymnastik med pojkarna i klassen. Han skriver arga debattartiklar om detta. Han hänvisar till Gud, Bibeln och flickornas utsatthet. 

 Hur tror ni reaktionerna skulle bli?

 Han skulle bli fullständigt tillintetgjord av alla.

 Tänk er nu en annan scen: Nyanlända kvinnor och män, mödrar och fäder kräver att deras döttrar inte ska ha gymnastik med pojkarna…Hur blir reaktionerna nu? Nu sitter den progressiva kvinnorörelsen plötsligt på två stolar och överväger på riktigt att stödja detta. Samhället blir undfallande. Skolinspektionen har redan godkänt detta för en muslimsk friskola...

 Det är ju fullständigt obegripligt. 

Nej, det handlar inte om religiös yttrandefrihet... De berörda får särskilja på sina pojkar och flickor så mycket de vill (även om jag ber till Gud att flickorna gör revolt på alla möjliga sätt) när de är hemma.

Men skolan ska inte sanktionera den här dårskapen.

 Skolan ska vara en förberedande träningsplan inför det riktiga livet som vuxen i samhället. Och så här fungerar det i Sverige: Vi har inte könsapartheid här. Pojkar och flickor har gymnastik ihop, de badar ihop, de pluggar ihop, de leker ihop. Vi har inte delat upp samhället mellan pojke och flicka. Hur svårt ska det vara att begripa?

 Ett samhälle som ger efter för den här typen av krav är ett fegt och bakåtsträvande samhälle. Det borde inte vara tillåtet för någon skola någonstans i Sverige att köra med könsapartheid och dela upp pojkar och flickor i idrott, eller i något annat ämne heller. Det är inte så en fri, jämställd, västerländsk demokrati fungerar.

 Sverige är ett tolerant samhälle där man får älska vem man vill, där man får leka med vem man vill och det bör också vara ett samhälle där religösa dogmer inte får styra och där vi vägrar att sexualisera BARN (därför bör även sjal förbjudas i skolorna) och alltså borde det vara en självklarhet att pojkar och flickor har idrott ihop…

Detta kan vara det mest självklara jag skrivit...

Ibland undrar jag vem som drog ur korken ur det här landet…

Mest omtyckta inläggen

Själva tanken på att vi i Sverige skulle vara förskonade från uppgjorda matcher är ju parodisk.

Jag minns presskonferensen inför Sverige-Italien i EM 2004. Jag har nog ...

Den riktiga feminismen har vunnit mig för sin sak.

Någon av det mest tröttsamma man kan vara med om är när helhjärtade och ...

Toleransens vår är här (Bygg broar-Bränn dem inte).

Skyttegravar indikerar att det är ett krig som pågår. I viss mening är d...

Kriget om den blå spaden.

De står där de alltid stått, på samma platser varje gång. De säger ungef...

Blogg

Därför borde vi förbjuda slöjor i skolan.

 
 
 
 
 
 
De sista dagarna av sommar...
Bilen kränger upp på Lijleholmsbron och jag ser barnen hoppa från bryggor nere i Tanto. 
 
Det här har varit min värld och plats i tillvaron sedan 2011, när jag flyttade till Stockholm från Norrköping. Nu är det strax dags för nästa resa, något kortare i geografin men kanske längre på andra sätt.
 
Jag behöver lämna Södermalm för att på allvar leva i den värld och verklighet som jag alltid känt mig som en del av.
 
Alla riktiga ghetton ligger inte i de stora städernas ytterområden, de ligger i innerstan. De osynliga och synliga murar och tullar som omger Södermalm föder fram en kulturell och medial inavel som innebär att det strax enbart föds likriktade monster här, zombies med identiska uppfattningar om allting...
 
Också Södermalm är en del av den härskande eliten, den elit som så effektivt har kapat alla band till resten av Sverige.
 
Det är längre till den ensamma hemmafrun på gågatan i Ludvika härifrån än det är till kriget i Syrien.
 
Det skrämmande är att de som säger sig tala för hemmafrun i Ludvika inte har den blekaste aning om vilken värld hon lever i. Hennes ambassadörer i kulturen, i media och i politiken inte minst, föraktar henne i hemlighet.
Så har det varit en tid. Men det intressanta nu är att hemmafrun i Ludvika (och miljoner andra) äntligen, äntligen, äntligen verkar ha förstått allt detta, och faktiskt på allvar anstränger sig för att ta tillbaka det förtroende, de vapen, den makt och den tillit som alla dessa människor frivilligt givit till dessa maktens lakejer...
 
Men Södermalm är också storslaget vackert. Löprundorna nere vid Söder Mälarstrand, över Västerbron och så andra sidan stranden bort mot Stadshuset kommer jag sakna. Jag kommer sakna Långholmen, när regnet drar in som gardiner över Västerbron och de där tidiga vinterkvällarna när himlen är azurblå och luften kristallklar...
 
Jag är en man med få vänner. Till viss del är det mitt eget fel. Jag är dålig på relationer. Jag har nog aldrig kunnat göra människor i min omgivning lyckliga. Samtidigt har jag inget verkligt behov av många vänner eller slentrianmässigt umgänge. Jag trivs med en i taget. Nu får jag chansen att starta ett nytt liv med Michaela och alla våra barn och jag är tacksam för det. Så väldigt tacksam.
 
Mitt liv är bara till viss del mitt... Till största delen är mitt liv mitt skrivande. Och mina barn. Jag känner att jag lever bara när jag älskar och när jag skriver. Om du inte älskar flimrar ditt liv bara förbi...
 
När jag lämnar mig själv finner jag mig själv. När jag får finnas till för det jag skriver, eller för Michaela, eller för mina barn, då blir jag betydelsefull på riktigt.
 
Jag hör på radion om en man i Mellanöstern som angriper den islamistiska terrorn, IS och andra med humor som vapen.
Ungefär som Lars Vilks försökte göra med sin rondellhund, möjligen inte lika utmanande. Skämten som det refereras till är väl så där lagom roliga, men samtalet efteråt, med serietecknaren, är desto intressantare...
Reportern frågar vilka reaktioner han får från de han driver med, alltså den militanta islamistiska falangen i världen...
 
Han berättar då att han på omvägar fått höra att höga ledare inom IS faktiskt läst sett hans serier och även skrattat åt dem, ungefär som Hitler såg Chaplins filmer trots att de gjorde fullständig och genial narr av honom.
Eller som när maffian på Sicilien efter Gudfadern använde musiken från filmen till sina bröllop i verkligheten....
 
- De som blir agrast är vänstern och liberalerna i västvärlden, säger han sedan. 
 
Det där är så intressant. Den politiskt korrekta vänstern i den fria västerländska världen är alltså den grupp som blir förbannade över att någon med rötterna i Mellanöstern och, får man förmoda, med en unik inblick i den riktiga verkligheten skojar med vår tids största farsot, den militanta muslimska terrorn.
 
Är inte det en aning rörande att vänstern i väst går terrorns ärende. Varför är det så? Hur har det blivit så att en tidigare solidarisk, öppenhjärtlig och välmenande vänster hellre anklagar Lars Vilks för uppvigling än försvarar hans rätt att skoja med en religion vars defekta gren gör sig skyldig till ständiga brott mot mänskligheten?
Det finns fler frågor att ställa i samma årende...
Varför kan inte höga kristna ledare försvara föröljda kristna? 
 
Hur är det möjligt att jag i dagarna läst flera som försvarat att småflickor ska bära slöja? Jag fattar det inte. Det är fullständigt obegripligt att dessa människor, som säger sig värna kvinnors och svagas rättigheter, tvekar om detta med slöjan. Att dölja sitt hår handlar om att inte väcka begär men barn är inte sexuella varelser och det är en stor skam, en styggelse, att tvinga barn att bära slöja.
 
Menar de ingenting med sin feminism? Vilka villkor har de för sin solidaritet?
 
Hur många sjuåriga flickor bär sin sjal frivilligt?  
 
Är det skillnad på kvinnoförtryck och kvinnoförtryck? 
 
Vad tror ni hade hänt om en vit, kristen, hetereosexuell man förslagit att alla flickor i alla åldrar måste bära slöja för ansiktet? Jag törs lova er att en orkan av vrede hade svept ut från dörrarna på Södertörns Högskola...
Ärkebiskopen hade rasat. Helle Klein hade rasat. Feministerna hade rasat. Aftonbladets ledarsida hade rasat. Alla hade rasat.
 
Men nu?
Nu talas det istället om att starta kampanjer FÖR småflickors rätt att bära sjal. Vems rätt talar de om då? Den fullständigt vedervärdiga stenåldersretoriken att ett BARN ska behöva täcka sitt hår?
För vem ska hon täcka sitt hår? För sina sjuåriga klasskamrater i klass 1A? Så att inte ens könsmogne Pelle ska få konstiga tankar i sitt huvud när han ser håret på sina klasskamrater?
På vilket sätt är det en jämställdhetsakt att försvara ett kvinnoförnedrande tvång?
 
Det är samma med olika tider i badhus och liknande. I Sverige har den feministiska kampen kommit långt. Nu ser vi ledande feminister och andra proggare i gummistövlar snacka om att " vi ska nog ha olika tider i badhusen och kanske också dela upp pojkar och flickor på gymnastiken"... Det är ju att ta tusen kliv bakåt i utvecklingen. Varför har ni fallit för allt detta?
 
Det är hiskeligt obehagligt.
 
Men delar av vänstern och stora delar av kvinnorörelsen har sin världsbild redan klar för sig. Deras teorier har alltid rätt. Om verkligheten envisas med att inte passa deras teorier har de en sällsynt förmåga att låta teorin vinna...
 
De får inte ihop bilden av förbrytaren eller förtryckaren som en invandrad man i förorten. Alla invandrade män i förorten är nämligen per definition i underläge. Men så är det inte längre. Ja, det finns kvinnoförtryck i alla samhällsklasser men jag lovar er att svenska män är långt mycket mer jämställda än män från många andra kulturer i världen. Låt oss kunna tala om detta utan skygglappar.
 
Vuxna kvinnor på badstränder ska få ha på sig vilka kläder de vill. Det som hänt i Frankrike är möjligen begripligt med tanke på hur utsatt Frankrike varit för islamistisk terror, men det är ändå helt fel att poliser ska skickas ut till badstränder för att tvinga kvinnor att klä av sig...
 
Men förbjud sjalar i skolorna. Om en femtonåring frivilligt vill ha sin sjal på sig kan hon ta på sig den direkt efter skolan.
Det finns säkert de flickor som vill ha sin sjal frivilligt men solidaritet fungerar inte så. Det finns artonåringar som kan dricka två starköl utan att bli fyllon men i solidaritet med de svaga och de utsatta så är det 20-års gräns för att handla alkohol i det här landet. Det borde vara samma tänkande runt sjalar. Förbjud det i skolorna. Det räcker att en enda flicka på en skolgård är tvingad till att bära sin sjal för att vi andra i majoritetsamhället ska ställa upp för henne. Och det borde faktiskt vara en självklarhet för feministerna att ställa upp för henne också.  Ni sviker henne när ni dillar om att hon ska ha rätt att bära den sjalen. Vad ni egentligen säger då är att ni ger förtryckande män rätten att tvinga sina döttrar att förbli ofria i vårt land.
 
Och om du bär din sjal frivilligt är det väl inte heller någon störrre eftergift att visa solidaritet med någon från samma tro som inte fått samma fria val som du?
 
 
 
 

Mest kommenterade inläggen

Frida Lindberg är en hjälte.

Både kvinnors och mäns kroppar har i alla tider sexualiseras. Givetvis v...

Kan en porraktris vara lycklig?

I veckans avsnitt av vår podcast Öppet Hjärta är Johanna Jussinniemi frå...

Vi behandlar våra äldre i Sverige som om vi själva aldrig ska bli gamla.

Det är kanske inte så alldeles enkelt att tänka på sin ålderdom medan ma...

Nästan alla fäder gör allt för sina barn.

Jag har gjort en halsbrytande klassresa. Fram tills jag var 33 år levde ...