Blogg

Sluta se fans som huliganer!

 
 

Sveriges riskdag kommer med största sannolikhet fatta ett beslut om att förbjuda maskering vid idrottsarrangemang. Nyheten kom i morse. Det ska vara förbjudet att bära luva helt enkelt. Undantag ska göras för människor som täcker huvudet av religiösa skäl, av hälsoskäl eller vid hårt väder…

 Så om jag hävdar att jag fryser, kan jag ha luva då? Eller om jag är muslim? Eller om jag har extremt besvärlig acne?

 Det här kan vara ett av de mest fåniga förslag jag hört på väldigt länge.

Så fort en bangal brinner på en läktare så staplas flosklerna på varandra. ”De är inga riktiga supportrar.” ”De är huliganer och terrorister”. ”De förstör för de riktiga fansen”.

 Ingenting kunde egentligen vara mer fel.

 Jag menar inte att man ska försvara stupfulla skränande ungdomar i rånarluvor som klättrar runt i tunnelbanevagnar eller gör upp om att slåss med motståndare, men jag tror att man bör vara medveten om att de så kallade firmorna, alltså de hårdföra fansen som vissa klubbar har, faktiskt ser sig själva som klubbens främsta frontsoldater. De ser sig själva som de riktiga fansen. 

 Vem äger tolkningsföreträde till en klubb? Är det gubbar som undertecknad? Är det klubbdirektörerna i sina kostymer? Är det de lallande medgångssupportrarna som stannar hemma om det regnar? Är det lantisen som flyttat från Kalmar och börjar hålla på Hammarby? Är det tränaren? Är det spelaren som stannat när de andra har lämnat? 

 Eller är det fansen?

 Mitt svar är enkelt. Det är fansen. Vi som är supportar till ett lag har inget val. Vi kan inte bara dra när det börjar blåsa lite kallt. Vi kan inte byta lag som Zlatan. Vi kan inte följa framgången eller stålarna. Vi är fast med det vi har. Vi har laget tatuerat i vårt hjärta. 

Ändå är det alltid vi som får ta skiten. Det är alltid fansen som av någon anledning står längst ner i den sjuka pyramid som blivit den moderna fotbollen.

 Jag tror media går väldigt vilse när man bryskt och föraktfullt gång på gång slår fast att de så kallade huliganerna, firmorna, de våldsamma fansen, inte älskar fotboll. Jag tror visst de älskar fotboll. Jag tror till och med att de älskar klubben hårdare än andra. Jag tror deras kärlek är tatuerad i deras hjärta.

 Jag har inte läst en enda krönika som ens försökt förstå våldet. Det är bara barbarer, terrorister och huliganer. När det kastas in saker från läktaren har alla experter samma inövade fördömanden på tungan.

 Ett samhälle hänger samman. Ändå envisas vi med att se på det som lösryckta bitar. En dagen applåderar vi Försäkringskassans iver att jaga fuskare. Andra förfasar vi oss över att BRIS slår rekord i antal barn som ringer.

 Ser vi inte sammanhanget? Ett tuffare samhälle ger otryggare människor och som alltid är det barnen, de längst ner på skalan, som tar mest skada.

 Likadant är det med fotbollen. När media och medelklassens fanbärare unisont och slentrianmässigt föraktar de unga, våldsamma männen i luvor begår de sitt första misstag. Sitt andra misstag begår dem när de hävdar att dessa unga män inte älskar klubben de slåss för. Det gör dem. Att slåss för sin klubb är det ultimata sättet att visa sin kärlek.

 Det är gamla, anrika riddarideal. Vi kan tycka vad vi vill om det, men visst älskar firmorna sin klubb och sin sport alltid.

 Det är en lögn att påstå något annat.

 Firmorna är sin tids riddare. I sina kåpor och sina vapen slåss man för sin kärlek. Vi kan tycka vad vill om det. Vi måste delvis bekämpa det eftersom deras kärlek hindrar människor från att gå och titta på fotboll, men de älskar sitt lag och sin sport precis som vi andra. Vi måste våga se det för att kunna möta dem. Vi måste våga sträcka ut en hand, se dem i ögonen och tala till dem som medmänniskor.

 

Mest lästa inläggen

Michael Nyqvist-En vacker stig mellan konsten och livet.

Första gången jag tränade Michael Nyqvist var på Sjuans Ölhall i Göteborg. ...

Sverige slits sönder på daglig basis och politikerna beter sig hungriga småglin i en regnig sandklåda.

Förr i världen var författarna rebeller. Då kunde Wilhelm Moberg sitta i di...

Den svenska fegheten är kriminell.

Härom dagen satt jag och kollade en stund på tevesändningen från den så kal...

En fullklottrad kalender är den nya Bibeln.

I Sverige definieras du som människa utifrån vad du gör. Och inte bara det....

Blogg

Normkritik är den nya fascismen.

 

Normkritik har blivit den nya fascismen.

Det som tidigare handlade om att bredda vägen för en mångfald av röster har nu allt mer kommit att handla om dogmer, om att tycka ”rätt” och framförallt, skoningslöst slå ner på allt och alla som rör sig några eter utanför de uppställda dogmerna. 

 

Det är fascism i dess allra renaste form. Jag har skrivit mycket om detta och jag fortsätter att skriva om det. Det är så ytterst betydelsefullt att även normkritiken utmanas och ifrågasätts. Den mediala eliten har under lång tid varit van vid att vara sanningens enda fanbärare. Man har inte alltid handskats med sanningen på ett sanningsenligt sätt. Man har även ibland skapat sina egna sanningar, både genom att välja vad man skriver eller talar om, men också genom att konsekvent vägra att skriva om annat. Ni vet ungefär vad det är man vägrat att skriva om eller hur man vägrat att skriva om det…

 

Det är i detta ljus man bör se den alternativa pressens uppkomst och framgångar. Etablerad media har helt enkelt inte gjort sitt jobb tillräckligt bra.

 

Den mediala eliten, som tidigare bestod av modiga förtrupper som granskade makten och alltid såg till folkets bästa, har nu till största delen förvandlats bekväma, lojala och ryggradslösa lallare.

 Likriktningen är total. Föraktet mot allting som faller utanför ramarna är skoningslöst. Därför ska alla obekväma röster tystas. Därför kan chefredaktörer stå i statlig tv och debattera med chefer för denna statliga teve  huruvida det är rätt att släppa fram publicister som tycker annorlunda i statlig teve eller inte… 

 Märk väl. Man diskuterar inte det som publicisten eventuellt skrivit eller låtit publicera, en fullständigt normal och sund debatt i ett hälsosamt demokratiskt samhälle, utan man kritiserar från elitens håll det faktum att den obekväma publicisten överhuvudtaget får komma till tals…

 Det är, åter igen, fascism i dess renade form.

 Sverige är ett galet land. Här kan socialdemokratiska ungdomar bjuda int till arrangemang som förbjuder människor med en viss hudfärg att närvara. Här kan polischefer stå i teve och leka Bagdad Bob och fingra på sitt armband medan han snackar om hur bra allting är. I Sverige bjuder man huliganer och ligister som bränner bilar på kaffe och bullar. I Sverige står ledande företrädare för den politiska och mediala makten och skriker om hur de älskar mångfald, pluralism och tolerans samtidigt som de avskedar, föraktar och motarbetar alla som vågar ha en avvikande uppfattning. I Sverige slåss feministerna för att fler kvinnor ska in i bolagsstyrelser och för att barnböcker ska tvingas ha könsneutrala pronomen men slår ner blicken när hedersförtrycket i förorterna kommer på tal. Det är en stor skam. 

 

Svensk media är en ankdam med identiskt lobotomerade fiskar. Alla stöter emot samma glas samtidigt och tror på allvar att de är först med att göra det. Den fisk som vill simma emot strömmen avskedas och blir sedan en persona non grata under lång, lång tid. 

 

Det senaste exemplet på den nya normkritiska fascismen handlar om Per-Axel Janzon på Utbildningsradion som ju lyder under SVT och SR. Han ville göra ett reportage om det egna företagets normitiska verksamhet… Det fick han inte. Han ville intervjua sina chefer om det men det fick han inte heller. Han fick istället sparken. Motiveringen till varför han fick sparken är onekligen lite intressant. Enligt uppgift fick han kravet att aldrig mer kritisera företaget han jobbade på, inte ens internt. 

 

Det är på pricken exakt samma anledning som Expressen gav mig när jag fick sparken hösten 2014. 

 

Man får vara obekväm så länge man inte stör de lobotomerade fiskarnas simmande men börjar man kräva sin rätt att simma exakt hur man vill, och dessutom vågar ifrågasätta om den lilla skålen man simmar i på allvar är den enda och viktigaste skålen i hela universum, då håvas man upp och spolas ner i närmaste dass… 

 

Per-Axel Janzon får också frågan vad hans kollegor säger när han blivit avskedad efter nio års tjänst och med bara tre år kvar till pensionen:

 ” De flesta säger ingenting. De vågar inte. Jag vet att det finns kollegor som sitter i liknade situationer som jag men de är yngre och de vågar inte riskera sina provanställningar.”

 Exakt på pricken igen. När jag åkte ut var nog den kollegiala fegheten det som smärtade mest. Människor som jag VET håller med mig vände mig ryggen. Människor som jag beundrat och sett upp till och lärt av bytte sida när jag kom gående på gatan. 

Deras feghet kommer jag aldrig att glömma.

 Detta handlar alltså om mer än enskilda skribenter som förlorar jobbet. Det handlar om vilken sorts demokrati vi vill ha. Vill vi ha skribenter som går i lydiga ledband i rädsla för att förlora jobbet? Vill vi att obekväma röster och skribenter ska tystas för att vi inte alltid håller med om vad de skriver? Vill vi att normkritiken ska vara fullständigt allmänt rådande och aldrig kunna bli ifrågasatt?

Vilket Sverige vill vi verkligen leva i?

 Jag önskar att den mediala eliten släppte på prestigen, på sanningsanspråken och på det politiskt korrekta och faktiskt vågade vara så öppen för mångfald som man nu ljuger sig blå över att man är.

 

Mest omtyckta inläggen

Aldrig.

ni har missförstått allt sa en tonårsflicka han har bara skrivit en enda di...

En skam för Sverige.

Den här svenska fegheten äcklar mig. Svensk offentlighet äcklar mig. Det ty...

En samlingsplats för ljusa drömmar.

Solen som smält guld bakom de tunga gardinerna. Malmös vackra hustak, torn ...

Medborgarna i Järva verkar ljummet intresserade av Järva-veckan.

Just nu pågår den så kallade Järva-veckan. Alla är där. Media får gåshud oc...

Blogg

Normkritik har blivit den nya fascismen.

Normkritik har blivit den nya fascismen.

Det som tidigare handlade om att bredda vägen för en mångfald av röster har nu allt mer kommit att handla om dogmer, om att tycka ”rätt” och framförallt, skoningslöst slå ner på allt och alla som rör sig några eter utanför de uppställda dogmerna. 

 

Det är fascism i dess allra renaste form. Jag har skrivit mycket om detta och jag fortsätter att skriva om det. Det är så ytterst betydelsefullt att även normkritiken utmanas och ifrågasätts. Den mediala eliten har under lång tid varit van vid att vara sanningens enda fanbärare. Man har inte alltid handskats med sanningen på ett sanningsenligt sätt. Man har även ibland skapat sina egna sanningar, både genom att välja vad man skriver eller talar om, men också genom att konsekvent vägra att skriva om annat. Ni vet ungefär vad det är man vägrat att skriva om eller hur man vägrat att skriva om det…

 

Det är i detta ljus man bör se den alternativa pressens uppkomst och framgångar. Etablerad media har helt enkelt inte gjort sitt jobb tillräckligt bra.

 

Den mediala eliten, som tidigare bestod av modiga förtrupper som granskade makten och alltid såg till folkets bästa, har nu till största delen förvandlats bekväma, lojala och ryggradslösa lallare.

 

Likriktningen är total. Föraktet mot allting som faller utanför ramarna är skoningslöst. Därför ska alla obekväma röster tystas. Därför kan chefredaktörer stå i statlig tv och debattera med chefer för denna statliga teve  huruvida det är rätt att släppa fram publicister som tycker annorlunda i statlig teve eller inte… 

 

Märk väl. Man diskuterar inte det som publicisten eventuellt skrivit eller låtit publicera, en fullständigt normal och sund debatt i ett hälsosamt demokratiskt samhälle, utan man kritiserar från elitens håll det faktum att den obekväma publicisten överhuvudtaget får komma till tals…

 

Det är, åter igen, fascism i dess renade form.

 

Sverige är ett galet land. Här kan socialdemokratiska ungdomar bjuda int till arrangemang som förbjuder människor med en viss hudfärg att närvara. Här kan polischefer stå i teve och leka Bagdad Bob och fingra på sitt armband medan han snackar om hur bra allting är. I Sverige bjuder man huliganer och ligister som bränner bilar på kaffe och bullar. I Sverige står ledande företrädare för den politiska och mediala makten och skriker om hur de älskar mångfald, pluralism och tolerans samtidigt som de avskedar, föraktar och motarbetar alla som vågar ha en avvikande uppfattning. I Sverige slåss feministerna för att fler kvinnor ska in i bolagsstyrelser och för att barnböcker ska tvingas ha könsneutrala pronomen men slår ner blicken när hedersförtrycket i förorterna kommer på tal. Det är en stor skam. 

 

Svensk media är en ankdam med identiskt lobotomerade fiskar. Alla stöter emot samma glas samtidigt och tror på allvar att de är först med att göra det. Den fisk som vill simma emot strömmen avskedas och blir sedan en persona non grata under lång, lång tid. 

 

Det senaste exemplet på den nya normkritiska fascismen handlar om Per-Axel Janzon på Utbildningsradion som ju lyder under SVT och SR. Han ville göra ett reportage om det egna företagets normitiska verksamhet… Det fick han inte. Han ville intervjua sina chefer om det men det fick han inte heller. Han fick istället sparken. Motiveringen till varför han fick sparken är onekligen lite intressant. Enligt uppgift fick han kravet att aldrig mer kritisera företaget han jobbade på, inte ens internt. 

 

Det är på pricken exakt samma anledning som Expressen gav mig när jag fick sparken hösten 2014. 

 

Man får vara obekväm så länge man inte stör de lobotomerade fiskarnas simmande men börjar man kräva sin rätt att simma exakt hur man vill, och dessutom vågar ifrågasätta om den lilla skålen man simmar i på allvar är den enda och viktigaste skålen i hela universum, då håvas man upp och spolas ner i närmaste dass… 

 

Per-Axel Janzon får också frågan vad hans kollegor säger när han blivit avskedad efter nio års tjänst och med bara tre år kvar till pensionen:

 

” De flesta säger ingenting. De vågar inte. Jag vet att det finns kollegor som sitter i liknade situationer som jag men de är yngre och de vågar inte riskera sina provanställningar.”

 

Exakt på pricken igen. När jag åkte ut var nog den kollegiala fegheten det som smärtade mest. Människor som jag VET håller med mig vände mig ryggen. Människor som jag beundrat och sett upp till och lärt av bytte sida när jag kom gående på gatan. 

Deras feghet kommer jag aldrig att glömma.

 

Detta handlar alltså om mer än enskilda skribenter som förlorar jobbet. Det handlar om vilken sorts demokrati vi vill ha. Vill vi ha skribenter som går i lydiga ledband i rädsla för att förlora jobbet? Vill vi att obekväma röster och skribenter ska tystas för att vi inte alltid håller med om vad de skriver? Vill vi att normkritiken ska vara fullständigt allmänt rådande och aldrig kunna bli ifrågasatt?

Vilket Sverige vill vi verkligen leva i?

 

Jag önskar att den mediala eliten släppte på prestigen, på sanningsanspråken och på det politiskt korrekta och faktiskt vågade vara så öppen för mångfald som man nu ljuger sig blå över att man är.

Mest kommenterade inläggen

En lapdance kanske?

Jag tänker mig en sunkig gammal bar någonstans på den skånska slätten. Fyra...

Jo, jag är visst rädd.

Du ska inte vara rädd. Vi ska inte vara rädda... Vi ska fortsätta leva våra...

Det jag älskar med Sverige är det som inte syns.

Jag kan inte säga att jag begriper mig på Sverige. Jag har ägnat rätt mycke...

Hur enade står vi egentligen?

Real Madrid dansar undan Juventus och jag läser lite i min bok innan jag so...