Blogg

Det är aldrig de rika som får sina bilar brända

När detta skrivs sitter jag på ett tåg till Göteborg. På SRP1 i morse hörde jag att även statsministern skulle dit idag. Anledningen är de organiserade kravaller som ägt rum i en del av stadens förorter under natten. Och inte bara där. Även i Trollhättan och på andra orter har det varit kaos och bilbränder under natten.

 

Över 120 bilar har skadats, vandaliserats eller bränts under natten och polisen har hittat hela kundvagnar med gatsten utplacerade.

Dåden tycks ha varit noga förberedda på sociala medier.

 

När personen nyss hälsade alla tågresenärer välkomna till SJ sade rösten i högtalarna att vi skulle komma ”hem till Göteborg”. Det var så klart menat som ett skämt, sagt med en sådan där skön ”goa-gubbar-dialekt.”

 

 I mitt fall är det där faktiskt delvis sant. Jag är född och uppvuxen i Göteborg. Jag har pantsatt flera av mina första hjärtan där. Jag levde och verkade mina första 30 år i Göteborg.

 

2004 flyttade jag därifrån. Jag har aldrig ångrat det. Även om jag med jämna mellanrum längtat tillbaka. En hemstad är alltid en hemstad. Man flyr den aldrig. Den lämnar oförglömliga spår i de flesta val man gör i livet. Den präglar vem man är, hur man tänker, vilka val man gör. 

 

Jag är stolt över mitt ursprung men jag är också oändligt tacksam att jag lyckades lämna mitt ursprung. Ibland känns det som en kvicksand jag hann undan. Ibland känns mitt förflutna som en brottsplats som jag själv trollband mig att stanna i.

Men jag lyckades bryta den hemska förlovningen.

 Göteborg är en skoningslöst segerrad stad. Som i alla andra storstäder bor den solidariska och välmenande medelklassen inte i de områden som de sitter på sina förbannade cocktailpartyn och hyllar. 

 De kan röra sig i sina eleganta våningar i Linne´staden och älska en värld de aldrig frivilligt skulle sätta sin fot i.

 Det är inte ”den goda sidans” bilar som brinner.

Det är inte den progressiva övre medelklassen i Haga, i Utby, i Askim eller i Vasastaden som kliver ut på trasiga gator med kundvagnar fyllda med gatsten. 

 

Det är inte längre bara Göteborg, Stockholm eller Malmö som är segregerat. Det är hela Sverige. Jag tror att Sverige upplevs som flera olika sorters länder beroende på vem man är, var man bor, och vilka möjligheter man uppleva sig ha.

 

Jag återkommer till valrörelsens centrala grundsten. Om den upplysta, rika medelklassen i innerstäderna, i trygghetens kärna, med fast inkomst, bostadsrätter och pengar på banken på allvar vågar lyssna på människorna ute i förorterna, på de som utsätts för gängkriminalitet, skräckvälde, hedersvåld, bilbränder och otrygghet, om all den där rädslan adresseras och tas på allvar, då kan vi få en anständig och livskraftig diskussion om vilket slags Sverige vi har och vill ha i framtiden.

 

Det märkliga är att föraktet mot de allra svagaste, de mest utsatta, de rädda och oroliga, kommer från människor som borde vara deras företrädare. Det sveket är obegripligt.

 

Våra förorter förvandlas med jämna mellanrum till laglösa zoner och det är som altid de fattigaste som drabbas av våldet och oron. De rika behöver aldrig bekymra sig om att få sina bilar uppbrända.

 

Mest lästa inläggen

Det är aldrig de rika som får sina bilar brända

När detta skrivs sitter jag på ett tåg till Göteborg. På SRP1 i morse hörde...

Medmänniskor Och Motmänniskor

Detta med att dömda mördare flyr när de ska ut och pissa i skogen under sin...

Vad är det för fel på folk?

Vad är det för fel på folk? Varför tycks så många ha sina huvuden uppkörda ...

Kärlek & Uppror (Försoningen).

Första gången jag var på Löttorp på Öland var 2013. Då var jag en rätt bety...

Blogg

Medmänniskor Och Motmänniskor

Detta med att dömda mördare flyr när de ska ut och pissa i skogen under sin permission eller vid andra tillfällen…Vad handlar det om?

 

 Det är som en slags affisch för vårt rättsväsende på något sätt. Dena ständiga undfallenhet. Svenskt rättsväsende är som Elfsborg i Allsvenskan just nu, tvåa på bollen och märkliga strategier. 

 

Jag har irrat mig väldigt långt in i fotbollens värld de senaste månaderna men de gånger jag tar ett djupt andetag (och för säkerhetsskull håller för näsan) och försvinner ner i samtidens offentliga samtal igen är det mesta sig likt. Det är pajkastning och positionering. Det är hat och en slags bisarr VILJA att missförstå för att bibehålla sin världsbild. 

 

Människor som upplever rädsla där de bor blir garvade åt. Ingen som hånfullt tystar dem bor ens i närheten av de områden där de som uppger sig vara rädda bor. Den trygga, välbärgade medelklassen i storstädernas innerområden vet alltid bäst. Men de är inte tillräckligt många för att förhindra att höstens val blir ett val om självbild, om vilket Sverige vi egentligen lever i.

 

Kanske är det så att båda har rätt. Orkar vi hålla mer en enda tanke i skallen samtidigt?

 

Men att ständigt leva i det där samtalet, i det där bruset. Jag är glad att jag kom därifrån.

 

Jag fick så oändligt mycket stryk. Det kostade på att vara den som försökte tala i klartext, tala klarspråk. Jag blev ibland knuffad längst fram, ibland sprang jag dit själv. Jag trivs med att vara en författare som väcker känslor. Men jag är först och främst författare.

 

Men i bland är det ändå nyttigt att sjunka till den slemmiga botten som är svensk debatt och kolla vad som rör sig mellan tång och vass. Särskilt detta med folk som flyr när de borde sitta inspärrade. Det svenska rättsväsendet har under lång tid varit alldeles för flat mot brottslingar. Att dömda mördare ens har en chans att fly och sedan dessutom gör det…Jag vet inte… Det är så infallit på något sätt. Det är så oerhört pinsamt att man bara vill gråta. Vad är det för fel på folk? Den frågan dyker allt oftare upp i skallen.

 

Snart är det valrörelse. Den kommer ställa väldigt mycket på skallen. Det skrev jag redan efter förra valet, hösten 2014. Det är ännu mer sant nu. Det blir en omröstning om Sverige-bild. Orkar den välmående medelklassen också tala i klartext trots att den lever långt ifrån andra människors verklighet? Eller dömer de ut rädslan och oron som många människor känner? Orkar de kliva ner från sina höga hästar och faktiskt lyssna på VARFÖR människor är rädda och varför opinionen ser ut som en gör. 

Och orkar de stanna upp, som ilsket söker enkla svar på svåra frågor? Orkar vi se varandra som medmänniskor och inte mot-människor?

 

Mest omtyckta inläggen

Jag vet inte vad det säger om Sverige men...

Jag vet inte vad det säger om Sverige (men det låter inte särskilt bra) att...

Tack EU för flygplanen.

Lite i skuggan av de stora frågorna har den om EU skramlat lite tyst här oc...

Om skjutningarna

Över 40 döda i skjutningar i Sverige 2017.Sverige skiljer ut sig som ett av...

"Hej. Vi är svenska regeringen."

"Hej. Vi är svenska regeringen. Vi avskyr Ryssland. Vi avskyr Israel. Vi av...