Opinionsblogg

Kärlek & Uppror (Försoningen).

Första gången jag var på Löttorp på Öland var 2013.

Då var jag en rätt betydande och central del av ”den svenska kristenheten”. 

Det är jag inte längre.
Men då reste jag land och rike runt och fyllde kyrkor över hela landet. Det var hysteriskt med folk. Jag gav ut tre böcker om kristen tro under loppet av två år, jag skrev krönikor om tro överallt. 

Jag talade i alla kyrkor, för alla samfund och hade Carola som gäst under en bokrelase.

Jag minns att det var närmare 1000 personer i Smyrna i Göteborg, över 800 i Falköping och långa köer vid bokdiskarna. Jag tilldelats priset Årets Kristna Förebild av tidningen Dagen och allt bara snurrade.
Min tro på Gud blev en slags medalj.

Missförstå mig rätt som det heter. Det var en fin tid. Framförallt fick jag möta väldigt många fantastiska människor. Det var också där och då, under de där många milen på de svenska (järn)vägarna som jag förstod att mitt skrivande äntligen hade fått ett folkligt genomslag. Jag hade förverkligat en av de viktigaste och häftigaste drömmarna jag haft. Nämligen att bli en läst poet. 

Det var så stort och fint att få det kvittot.

Att nå ut till människor som inte dagligen sätter sig och läser Marcel Proust men som ända bär på en exakt identisk längtan efter tröst, efter tillhörighet, efter samhörighet, efter kontemplation och gemenskap. Jag ville skriva och tala för dem. Men ännu hellre. Jag vill skriva och tala MED dem.
Nu upptäckte jag att jag gjorde det och det var fantastiskt.

2015 skilde jag mig. Strax efter träffade jag Michaela. Jag åt en beryktad lunch och tog en del dåliga beslut i mitt liv. Då förpassats jag rätt snabbt ut ur ”den svenska kristenheten”.

(Jag förpassades ut ur det mediala etablissemanget också.)

Jag tror det var helt nödvändigt. Både för mig och den offentliga, mediala delen av svensk kristenhet. Jag hyser inget agg eller känner ens den allra minsta bitterheten mot att det blev som det blev. Det gäller allting som hänt. Jag står för mina val i mitt liv. Jag står för vem jag är. Jag är stolt. 

Det enda jag kände var när människor satte sig på höga, rangliga moraliska hästar och ville fördöma eller förkasta kärleken jag kände (och känner) till Michaela. Då blev det ett fasligt surr som låg farligt nära skvaller och förtal. Ingen kan veta något enda om en annan människas hjärta. En kristen (liksom alla andra) bör vara noga med att försöka undvika att döma en enda människa. 
Ett hjärta har alltid rätt.

Jag hamnade på en botten som ingalunda var ny för mig. Jag har levt stora delar av mitt liv på botten. Problemet med mig (och hundratusentals andra i vårt land) är att jag riskerar att älska den där botten. Förstörelsen känns som en bra plats att vara på. Men jag tog mig därifrån. Jag arbetade stenhårt och konsekvent och kravlade mig sakta uppåt.

Idag? Jag är en annan. Jag är mer lik den där killen som gav sig ut på den där resan i början av nittiotalet, den där drömmaren, det där blödande hjärtat. Jag känner mig närmare honom än killen som fladdrade runt i Let´s Dance 2010. Jag har gjort ett helt varv runt.

”Livet är en ständig gentagelse” som Strindberg skriver. Det ligger en del i det. 

Det är spännande att få utmana sig själv igen. Jag älskar den resan.

Förra året var jag tillbaka på Öland och det var fint och varmt. 

Men igår var det något alldeles extra. Över 300 personer kommer för att lyssna på mitt samtal med Tommy på scenen i Stora Tältsalongen. 

Det är fantastiskt och hedrande. 
Men värmen. Den andliga spänst som fyller det stora tältet, förbönen för mig och Michaela i slutet, responsen, applåderna, alla människor som kommer fram efteråt, värmen i allt detta, tillgivenheten, kärleken jag möter. 
Det blir så oerhört stort just för att man inte är beredd på det.
Jag vet inte vad jag var beredd på men när Michaela får ställa sig upp längst fram framför scenen och ta emot människors varma applåder är det som om något både brister och stärks i mig på samma gång.

Vägen neråt brister. Kedjorna tillbaka till det där mörkret som är både hemskt och tryggt slits itu medan banden, de ljus, de goda, de verksamt solidariska stärks så varmt och genuint.

Stort, varmt tack till alla er som kom och lyssande, till arrangörer och musiker och alla andra runt omkring och bakom.

Marcus.

 
 

Kommentarer

#1 - Conny

Intressant att du delar med dig av din berättelse om när du blev "skribent" och resan efter, kristenheten i från ditt perspektiv. Och visst - en känsla kan inte vara fel!!!!

#2 - Jag

Vilken religion har lyckats med mänskligheten?
Ingen. Människan natur är oföränderlig. Om människor vågade släppa sin dödsrädsla så skulle inte religion behövas.

#3 - Anno Nyhm

”2015 skilde jag mig. Strax efter träffade jag Michaela”
Stämmer ju inte. Varför skriver du på detta viset Birro?

#4 - Rebecca Moses

Detta är ett vittnesbörd som jag kommer att berätta för var och en att höra. jag har varit gift fyra 4 år och i femte år av mitt äktenskap måste en annan kvinna ta min älskare ifrån mig och min man lämnade mig och barnen och vi har lidit i 2 år tills jag träffade ett inlägg där den här mannen Dr.Wealthy har hjälpt någon och jag bestämde mig för att försöka hjälpa mig att ta med min älskare hemma och tro mig, jag skickade bara min bild till honom och min man och efter 48 timmar som han har sagt till mig såg jag en bil körde in i hus och se det var min man och han har kommit till mig och barnen och det är därför jag är glad att göra var och en av er i likhet med att träffa den här mannen och få din älskare tillbaka till dig själv. Hans email: [email protected]. ELLER KAN DU LÄGGA UPP HEM UPP PÅ WHATSAPP ANVÄNDA DETTA MOBILNUMMER +2348164728160.

Kommentera