Blogg

Gott Nytt År.

Det skymmer mitt på dagen. Snö som inte faller.
Barnen stojar runt i lägenheten. 

Vad är ett år? 365 dagar. 8.760 timmar. 525.600 sekunder.

Det där är gåvor till oss. Rum att vistas i. Läppar att möta med våra. 

Tiden är lika för oss alla. Solidarisk. Den kräver egentligen ingenting av oss. Men den ger oss alla samma chans. Här har du ditt liv. Gör något värdefullt av det. Trampa upp lite egna vägar. 

Skit i flocken som stapplar i regnet där borta. 

Garva åt likriktningen. Fall inte i feghetens fälla. Låt de levande döda stappla, stinka och stånka längs den där själlösa motorvägen.

Det är inte din avfart.

Gör något mäktigt med ditt liv. Ta en risk och en chans. Gå din egen väg. 

Det har varit ett halsbrytande år. Både för mig privat och för det här landet.
Jag har patrullerat gator som legat öde sedan soldaterna flytt eller tvingats bort. 

Jag har fått upprättelse utan att ett enda ord yttrats.

Allt för länge har jag sett tiden som min fiende. Man blir äldre. Man åldras. Man ska dö. Men tiden är inte en rät linje. Det går att röra sig med värdighet och beslutsamhet mellan de olika delarna i ens liv.

Som ett öppet sår ligger det här landet. Åkrarna, skogarna, de öde landsvägarna som leder bort eller hem. Sjöarna, de små städernas gråtfärdig gågator...

Fönstren som sjuder av liv, av minnen, av kamplust och kärlek. 

Trapphus med minnen av folk och tider som flytt. 

Det ligger en revolution i luften. Människor tar tillbaka rätten till sina egna liv. Människor finner sig inte i lögner och verklighetsfrånvända propåer längre. Det bådar gott inför framtiden.

Joe Strummer skrev att framtiden är oskriven. Så är det ju. 
Varje dag som ny, som Thåström sjunger. 

Gör något storslaget med ditt liv. Skriv en dikt med varje möte med en annan människa, fullborda en romansvit med varje hjärtslag, bygg en katedral med dina minnen, låt din kärlek bli en rustning som du klär dig i.

När du omger dig med all den där kärleken kan ingen komma åt mig.

De kan ta din anställning ifrån dig. De kan försöka plocka din heder och ära av dig. De kan smutskasta dig med sina lögner. Men de kan aldrig såra dig.

Snart brinner himlen av raketer och ljus. Snart gryr en ny dag i ett nytt år. Var inte lat. Var konsekvent, kärleksfull och tolerant. Var beslutsam. Var modig. 

Jag har hjärtat utanpå. Så att alla ser. Jag vet inte om något annat. Jag är stolt över att den här muskeln håller mig vid liv. 

Sverige är fullt av sådana som oss. Vi får aldrig glömma att vi är många fler än vi tror. Vi får aldrig glömma att makten vill se oss splittrade och söndrade. 

Det är vår tid nu. Vi som drömmer mitt på dagen. Vi som besvärjer fram en grynings-sol mitt i januari. Vi som låter blicken sväva över ett land som kvider av orättvisor. 

Vi som får regnet att sluta falla, en meter ovanför marken. 

Det är vi.

Tack till alla som kom fram på stan 2017, som skickade mejl, sms eller meddelanden på andra sätt. Tack till alla medmänniskor som tagit sig tiden att köpa mina böcker eller läst något av det andra jag skrivit. 

Tack för att ni låtit ovärderligt vackra ögon rulla över mitt arbete, mina ord, tack för att ni finns. 

Vi ses på andra sidan drömmarna.
Gott nytt år, alla.

 
 

Mest lästa inläggen

Ni borde skämmas

”Ingen kommer undan politiken”, sjöng den fine vissångaren Ola Magnell när ...

Låt Akademien ruttna bort

Nu tävlar kultursidor och redaktioner i att uppbringa räddningsplankor för ...

Allt fler äldre tar sina egna liv

Sverige-bilden, vad ska vi göra med den? Vem äger rätten till den bilden? G...

STOLT IKEA-POET.

Gamar och hyenor, mäktiga män och kvinnor. Maktkamp och fega grepp. Lumpor,...

Blogg

Jag vet hur man reser i tiden... (En poetisk betraktelse).

Jag vet hur man reser i tiden. 

Vi tror felaktigt att tiden är linjär, att den knöts fast runt något för länge sedan och att vi dök upp plötsligt, utkastade, som barn ur en skog, ut till en glänta där det skymmer och regnar men där vi ser det där svarta repet och vi tog tag i det, vi håller det. Vi lämnar det aldrig. 

Men tiden är inte linjär.

Tiden lämnar spår överallt. Inte bara i våra kroppar, runt våra ögon, i våra hjärtan. Tiden, som elastisk och faktiskt fenomen, stannar också i tingen, i smaker, i allt vi rör vid. Tiden ryms på gatorna vi gick, torgen vi besökte ofta, barerna, parkerna, de små upplysta fönstren i de gamla stenhusen intill kyrkogårdarna och spårvagnsspåren. 

Tiden ryms i regnet som faller. De små kristallerna av ditt flydda liv ryms i regnet, i dimman som drar in från hamninloppet, där havet börjar, där det tunga fartyget ännu inte syns för mannen i stövlar och hund vid strandkanen nedanför bron.

Så när vi återupptäcker en kartong md gamla skolböcker eller fotografier, eller ännu hellre, gamla pappersbrev från någon vi tyckte mycket om, och vi sjunker ner med ryggen mot källarväggen och läser de där breven, så reser du i tiden. Inte bara poetiskt eller filosofiskt. Du reser verkligen i tiden. Du sitter inte längre på ett kallat stengolv i en källare eller på vinden, du är där och du är den som brevet skrevs till. Det är enastående och storslaget. 

När vi går gator vi gick som unga möter vi oss själva. Inte bara i vårt eget huvud, utan fysiskt, faktiskt. Vi måste bara lämna vår hysteriska besatthet av vår nutid, av vår samtid, för om vi vågar ta ett enda steg ut ur den förbannelse som är tidsandan ska vi upptäcka att när vi rundar ett krön vi ofta rundade som unga, dagligen, flera gånger kanske varje dag, i fem, tio eller femton års tid kanske,, när vi tar det där krönet lite snabbt och stöter ihop med någon, en kropp plötsligt som vi inte såg komma, som också har bråttom, och vi vänder oss samtidigt som honom så ser vi rakt in i våra egna ögon som ung.

Där är jag ju. Äntligen har jag fått syn på mig.

Men det läskiga är att han inte känner igen mig. Det är bara jag som fylls av det lätta vemod som följer med åldrandet. Det är bara jag som fylls av igenkänning och kärlek. Jag ska precis säga något men han har redan vänt ryggen åt mig, jag en främling inför mig själv. 

Jag har bråttom för att samla ihop det som krävs för att världen ska glittra som löftet om världen vi svalade en gång. 

Det handlar egentligen inte om vemod eller sorg eller nostalgi. Det handlar om att påminna sig själv om att vara trogen livet, trogen uppgiften man fick och gav sig själv som ung. 

Det handlar om att tiden är krökt, som ett rör med en isande svart rymd som ylar där inne, och att just den här dagen är den dagen du har löfte om. Gör något vackert och storslaget med ditt liv.

Gör skillnad. Älska någon annan än dig själv just idag.

Jag tar löprundor i Majorna, rusar fram på gator som jag tidigare ramlade fram på, berusad, förälskad, oövervinnerlig. 

Jag rusar fram över gatstenar och gränder som var mina en gång. Det är jul och folktomt. Det blåser så klart. Och regnar. Där, på gräsmattan precis intill spårvagnsspåret, stod en telefonkiosk en gång. Jag brukade ringa från den när min egen telefon blivit avstängd. Jag har skrikit mig i hes i den där luren medan vagnen tjutit och krängt i kurvan ner från Mariaplan. Kiosken är borta men man ser spår i gräsmattan var den stod. När jag ställer mig där är den tillbaks...

Det är inte vemod eller saknad. Det är kärlek jag känner. Jag saknar inte min ungdom. Jag vill inte tillbaks till det där livet, den där tiden. Men jag behöver möta mig själv som ung ibland för att fortsätta samtalet om drömmar och planer, om livet helt enkelt. Jag vill inte svika honom. Jag vill att mitt liv ska räknas. Jag är skyldig Marcus det, han som jag vet att jag såg när han smet in under valvet på Svanebäcksgatan sen på julaftonens kväll. I sin svarta skinnjacka, sina flaskor, sina insydda jeans och sina målade ögon.

Jag har lämnat spår i allt jag ser. Jag har andetag som överlevt. Jag har fingeravtryck och imma på glaset som jag satte dit en sen kväll 1992. 

Ett hjärta av andetag från förr. När jag sätter mina fingeravtryck där igen, 2017, passar de fortfarande perfekt.

 

 Med hjärtat i Atlantis.

Mest omtyckta inläggen

Få institutioner har väl gjort mer för att bibehålla poesin och litteraturen innanför sina förbannade väggar än bastuklubben Svenska Akademien.

”Snille och smak” var orden en gång. Den inavlade, perverterade lilla klick...

Först igen...

Så här börjar min krönika i N24 om årsdagen av attacken i Stockholm, skrive...

I så fall är Sverige bara en liten lort...

Hur definierar man ett lands välstånd? Hur mäter kan det? Minns ni Joakim v...

Lill-Babs var en slags nordisk skymning om sommaren, både ljus och mörk på samma gång.

Jag träffade Barbro Svensson i en tevestudio 1997. Jag var berusad. Det var...

Blogg

När verkligheten knackar på.

Himlen är blå. Det är snart jul. Människor stannar upp och låter blicken dröja några sekunder. Mitt i hetsen finns en glänta.

Vi söker den, medvetet eller inte. Vi vill komma ur den här skogen av stress och meningslöshets som vi fäktar oss frami .

Som ett dovt muller av mörker.

 Sverige slits isär men makten vill lära oss att Sverige inte alls slits isär.

På punkt efter punkt har verkligheten dykt upp vid maktens tröskel och sagt: ” Här är jag. Så här ser jag ut. Det är hos mig folk lever sina liv. Du och resten av kostymerna på led har inte haft en suck eller aning om hur jag egentligen sett ut. Så därför är jag här.”

 

Men verkligheten har fått tala för döva öron.

 I decennier har makten först banka ner klossarna i sin uppdiktade världsordning. Det gick en tid. Men det funkar inte längre..

 Det finns ett ord som är som kryptonit för maktens hantlangare.

Det är ordet ”Förlåt.”

De kan bara inte tala det. De kan inte säga det rakt ut. Så de visslar i mörkret. Makten är som ett barn som gått vilse. Det har börjat skymma. Det rasslar och prasslar bland träden. Alldeles i närheten stiger vreden som ett sorl av längtan efter rättvisa, efter upprättelse, efter att bli sedd, att bli hörd, att bli lyssnad på, att bli tagen på allvar...

 I decennier har folket levt med maktens lögner. Nu när det visar sig att sanningen inte är så naiv och drömmande och idealistisk som makten trott händer något väldigt klassiskt svenskt.

 Alla vänder, som på en given signal, kappan efter vinden.

Plötsligt skriver alla murvlar om värderingar, om laglösa zoner, om utsatta människor, om hedersvåld, om rädslan som finns, om den där precis på gränsen svårfångade känslan av något väldigt vackert och viktigt gått förlorat...

Plötsligt talar också alla politiker om samma sak.

Men för ett år sedan blev de som skrev eller talade om allt detta nedtystade, hotade hatade, förföljda, misskrediterade.

 För bara något år sedan stod samma politiker och trasslade in sig i härvor av lögner. De skanderade hårt och beslutsamt mot allt det de idag plötsligt håller med om. Det är besynnerligt. Det är som ett slags spel som plötsligt byter regler.

 Jag har en enda uppaning till det folk som i sin tur faktiskt äger rätten att rösta fram eller bort makten. 

En enda uppmaning. Glöm inte! 

 Solen rullar som en pärla över den blå himlen. Det är årets sista dag. Jag står vid fönstret med en kopp kaffe och härmar en man som ser lugnt på världen.

Jag har min ryggrad intakt. Jag är stolt att jag törs möta min egen, och andras blick.

 Jag är full av fel och brister men jag ber till den Gud jag tror på att jag ska orka bli en bättre man, en värdigare människa. Jag ber för mina barn och för det här landet, för alla som fortfarande orkar hålla sina kupade händer runt den där elden.

 
 

Mest kommenterade inläggen

Det offentliga livet är en sugande gyttja av ytlighet.

Det offentliga livet är en sugande gyttja av ytlighet. Allting handlar om s...

Påsken, makterna och det nödvändiga lidandet.

"Makterna.” Det var vad August Strindberg kallade Gud. När han promenerade ...

De äldre går först.

Sverige säger sig vara ett solidariskt och tolerant samhälle. Vi är så till...

Ni har varit fega, Göteborg, inte naiva.

Läser DN och deras långa, välskrivna reportage om den vidriga islamitiska v...