Blogg

Vi är i natten tillsammans

Bilen hastigt parkerad, baklyktorna som lyste, en öppen dörr. 
Jag var inte där men jag har varit där sedan dess. 

Under fem år bodde jag vid foten av Västerbron.

Jag såg den från mitt vardagsfönster och de sista åren tog jag dagliga löprundor under eller på den. 

Bron är fantastisk men den är inte neutral. Du måste förhålla dig till den. Den kräver det av dig.

Högst upp på bron har förälskade par skrivit sina namn på hänglås och kastat nyckeln över räcket och ner i vattnet. Samma sak sker runt om i världen. Rialto i Venedig är en av de allra mest klassiska. Det är en vacker symbolik.

Men över samma räcke på Västerbron i Stockholm har också människor hoppat och tagit sina liv.

En av dem är Anders Göthberg, gitarrist i Broder Daniel.

Jag kände honom aldrig, trots att vi delade nätter i Göteborg för hundra år sedan. Vi rörde oss i samma värld men han var alltid oändligt mycket coolare än vad jag var. Jag stod längst ut på kanten vid tusen bardiskar och spanade i smyg.

Han blev popstjärna och jag blev hans fan. Han satte musik till min ungdom. Under alla de här åren vid brons fot har jag tänkt så mycket på honom.

Jag har tänkt på honom som man tänker på en bror som ger sig ut i ett krig ingen vill ha. Jag har tänkt på honom som en vän.

Jag nås av en ny svart vind gällande Tim Bergling. Han tog sitt liv. Hans liv tog honom. Hans liv, inte hans död, steg över sina breddar och svämmade över. 

Det finns en frid mitt i stormen, en glänta i den mörka skogen där samma mörka vind sliter i bladverket och får tallarnas rötter att vilja slitas upp år jorden.

Den vinden finns i oss alla. 

Ingen är immun. Ingen har frikort. Ingen av oss vet i förväg vem som kommer önska sig den där allra sista friden.

Vi lever i en tid som lär oss att allting som är sorgset också är missanpassat.

Så vi snickrar på våra fasader tills de glittrar i solen. Men vi begraver våra hjärtan i ruiner och bakgårdar. Vi talar för lite om fasan med att leva. Vi talar och skriver för lite om den svarta, dova puls av undergång som slår sina slag i takt med underjorden.

Det sägs ibland att vissa saker är för svåra att sätta ord på. Det är den ondes resonemang som han för fram för att hindra oss ifrån att tala och skriva om det som vi faktiskt, och oavbrutet, måste tala om skriva om.

Du är inte ensam.
Du är aldrig ensam.
Lyssna inte på lögnen som viskar att du är ensam.
För du är inte ensam.
Du är inte ens ensam om att vara ensam.

Vi finns här, vi alla nattens barn, och vi står i en cirkel och håller varandras händer. 

Alla böner och all kärlek till de som älskade Tim för den han var. All omtanke också till alla hans fans som älskade hans konst.

En människa dör aldrig så länge vi minns honom eller henne med ömhet, varsamhet och innerlig kärlek. En människa lever och står upp för oss (som ett hologram) varje gång vi låter vår hetsiga självupptagenhet vila en stund och vi tänker på dem. 

Regnet drar som ett krig över hustaken. Jag sluter mina ögon och ber en bön. 

Vi är i den här natten tillsammans.

 

Mest lästa inläggen

Tankar en valdag

Valdag. Låg sol över Stockholm. En lätt bris som går i träden som börjat...

Hyckleriet.

Med idealism och övertygelse följer ett stort ansvar. Om du är en välavl...

Det är aldrig de rika som får sina bilar brända

När detta skrivs sitter jag på ett tåg till Göteborg. På SRP1 i morse hö...

Medmänniskor Och Motmänniskor

Detta med att dömda mördare flyr när de ska ut och pissa i skogen under ...