Blogg

Vi är i natten tillsammans

Bilen hastigt parkerad, baklyktorna som lyste, en öppen dörr. 
Jag var inte där men jag har varit där sedan dess. 

Under fem år bodde jag vid foten av Västerbron.

Jag såg den från mitt vardagsfönster och de sista åren tog jag dagliga löprundor under eller på den. 

Bron är fantastisk men den är inte neutral. Du måste förhålla dig till den. Den kräver det av dig.

Högst upp på bron har förälskade par skrivit sina namn på hänglås och kastat nyckeln över räcket och ner i vattnet. Samma sak sker runt om i världen. Rialto i Venedig är en av de allra mest klassiska. Det är en vacker symbolik.

Men över samma räcke på Västerbron i Stockholm har också människor hoppat och tagit sina liv.

En av dem är Anders Göthberg, gitarrist i Broder Daniel.

Jag kände honom aldrig, trots att vi delade nätter i Göteborg för hundra år sedan. Vi rörde oss i samma värld men han var alltid oändligt mycket coolare än vad jag var. Jag stod längst ut på kanten vid tusen bardiskar och spanade i smyg.

Han blev popstjärna och jag blev hans fan. Han satte musik till min ungdom. Under alla de här åren vid brons fot har jag tänkt så mycket på honom.

Jag har tänkt på honom som man tänker på en bror som ger sig ut i ett krig ingen vill ha. Jag har tänkt på honom som en vän.

Jag nås av en ny svart vind gällande Tim Bergling. Han tog sitt liv. Hans liv tog honom. Hans liv, inte hans död, steg över sina breddar och svämmade över. 

Det finns en frid mitt i stormen, en glänta i den mörka skogen där samma mörka vind sliter i bladverket och får tallarnas rötter att vilja slitas upp år jorden.

Den vinden finns i oss alla. 

Ingen är immun. Ingen har frikort. Ingen av oss vet i förväg vem som kommer önska sig den där allra sista friden.

Vi lever i en tid som lär oss att allting som är sorgset också är missanpassat.

Så vi snickrar på våra fasader tills de glittrar i solen. Men vi begraver våra hjärtan i ruiner och bakgårdar. Vi talar för lite om fasan med att leva. Vi talar och skriver för lite om den svarta, dova puls av undergång som slår sina slag i takt med underjorden.

Det sägs ibland att vissa saker är för svåra att sätta ord på. Det är den ondes resonemang som han för fram för att hindra oss ifrån att tala och skriva om det som vi faktiskt, och oavbrutet, måste tala om skriva om.

Du är inte ensam.
Du är aldrig ensam.
Lyssna inte på lögnen som viskar att du är ensam.
För du är inte ensam.
Du är inte ens ensam om att vara ensam.

Vi finns här, vi alla nattens barn, och vi står i en cirkel och håller varandras händer. 

Alla böner och all kärlek till de som älskade Tim för den han var. All omtanke också till alla hans fans som älskade hans konst.

En människa dör aldrig så länge vi minns honom eller henne med ömhet, varsamhet och innerlig kärlek. En människa lever och står upp för oss (som ett hologram) varje gång vi låter vår hetsiga självupptagenhet vila en stund och vi tänker på dem. 

Regnet drar som ett krig över hustaken. Jag sluter mina ögon och ber en bön. 

Vi är i den här natten tillsammans.

 

Mest lästa inläggen

Är Elisabeth Massi Fritzs vrede också din?

Antingen är jurist Elisabeth Massi Fritz galen, eller så är svenskt rättsvä...

Svensk vård i sönderfall

Aftonbladet har onekligen haft en rätt värdelös tid. Profilerade skribenter...

Valanalys fyra månader före valet

Jag har följt svensk inrikespolitik sedan slutet av åttiotalet när jag var ...

Dödsdansen

Det är med osedvanligt magstarkt äckel jag följer en viss före detta hustru...

Blogg

Ni borde skämmas

”Ingen kommer undan politiken”, sjöng den fine vissångaren Ola Magnell när det begav sig.

Magnell gjorde sedan en mycket viktigare och värdigare resa bort från all politik och ner mot själens vinklar och vrår, poesins utmarker, så lika för oss alla. Då blev han en riktig sångare istället för en megafon åt politikens harklande maktanspråk.

 

Men det finns fortfarande fyrkantiga demagoger som tar varje chans att göra politk av allt och ingenting. 

 

Så lyckas Aftonbladets ledarsida förvandla en sårbar, ömhudad, ömtålig och enastående konstnärs tragiska död till ett perverterat skrik mot att ”kvinnor utesluts” i artistvärlden. 

 

Man lyckas vrida ett storslaget artistliv men en sorglig själs desperation till att plötsligt handla om genus.

Hur är man ens funtad om man bara ett dygn efter en människas död formulerar sig så här i en av Sveriges största tidningar: ”I dokumentären är han ständigt omgärdad av managers, promoters, andra dj:s och polare. Samtliga killar. Avsaknaden av kvinnor är påtaglig. Spelar det någon roll? Ja, kanske faktiskt.”

 

Nej, Jonna Sima. Det spelar faktiskt ingen roll. 

 

Inte nu. Verkligen inte bara några timmar efter att beskedet om hans död hade kommit. Då spelar det väl ingen roll vilket kön hans vänner hade? Hur är det möjligt att ha en sådan fullständig brist på anständighet? Hur är man funtad när man vill lägga sitt förbannade politiska raster över en tragisk bortgång?

 

Det tar inte slut där. Så här fortsätter Sima i sin ledare: ”Inom forskning används homosocialitet som begrepp för hur män söker bekräftelse från andra män på bekostnad av att kvinnor utesluts. Klubbvärlden är fortfarande en extremt mansdominerad värld, det påverkar sannolikt också de män som är aktiva i den.”

 

Det utsökta förakt för sorgens landvinningar som Aftonbladet visar är häpnadsväckande. 

 

En tidning som skrikit sig hes om värdegrund men tvingats sparka medarbetare på löpande band efter #metoo, en tidning som beskyllts för att driva en kända teaterchef till självmord väljer alltså att formulera sig som ett uselt klottrat plakat i en FI-demonstration, bara några få dygn efter att en av Sveriges största musiker genom tiderna gått ur tiden.

 

Den är värdegrunden har ni en del att arbeta med själva. Ni borde skämmas.

 

Mest omtyckta inläggen

Kejsaren är en hycklande byfåne

Jag älskar politik. Jag har svårt för folk som slentrianmässigt föraktar po...

Vi är i natten tillsammans

Bilen hastigt parkerad, baklyktorna som lyste, en öppen dörr. Jag var inte ...

Ni borde skämmas

”Ingen kommer undan politiken”, sjöng den fine vissångaren Ola Magnell när ...

Låt Akademien ruttna bort

Nu tävlar kultursidor och redaktioner i att uppbringa räddningsplankor för ...

Blogg

Låt Akademien ruttna bort

Nu tävlar kultursidor och redaktioner i att uppbringa räddningsplankor för Svenska Akademien. Ankdammen jäser i vårsolen. Grodorna flockas intill vattenbrynet. Knytblusar, pösmunkar och galenpannor trängs tätt ihop. Solen gassar. Det stinker ur det stillastående gamla vattnet.

 

Någon, en före detta hustru till en av männen och en så bitter människa att vederbörande hade blivit avfärdad som offerkofta om hon varit man, far ut med syn sylvassa, akademiska tunga, och hävdar att det är själva litteraturen som står på spel. Dör Akademien så dör litteraturen fräser hon på länk i ett teveprogram.

 

Verkligen?

Jag har vigt mitt liv åt litteraturen. Jag har ägnat i stort sett all min vakna tid åt att antingen skriva eller läsa böcker. Hela mitt liv handlar om litteratur. Jag ger inte en pissig smörblomma för en enda av de där ledamöterna.

Svenska Akademien har väl ingenting med litteratur att göra.

Är det någon som utanför den inavlade kristen ens vet vem den där kulturprofilen är?

 

 Jag skulle ge några blommor åt Klas Östergren för att han de facto är en riktig författare men han var ju en av de första som lämnade det ruttna, sjunkande skeppet.

 

Akademien är skyddad av gamla löjliga lagar och regler för en gammal löjlig kung för länge sedan. Det finns ingen unken luft att vädra ut. Det bästa vore om vi rev hela skiten, befriade trollsländorna ur deras inbillade palats och storslagenhet, och ske kedjorna mellan den förbannade finkulturen och dess bisarra och hutlösa försök att kidnappa poesin och romankosten.

 

Ankdammen svämmar över av flugor på kalas. Ingen vet egentligen något alls om vad som hände heller varför men människor som gillar att synas tar chansen och gör det, gärna i knytblus.

 

Akademien har inte fått en enda människa att läsa en bok. Deras inavlade ljugarbänk är ingenting värd. Deras maktkamper och intriger är som en värdelös dokusåpa. 

 

Litteraturen har förmågan att rädda liv. Allt och alla som står i vägen för den trösten och den förmågan måste flyttas åt sidan, rivas bort, avlägsnas. 

 

Mest kommenterade inläggen

Allt fler äldre tar sina egna liv

Sverige-bilden, vad ska vi göra med den? Vem äger rätten till den bilden? G...

STOLT IKEA-POET.

Gamar och hyenor, mäktiga män och kvinnor. Maktkamp och fega grepp. Lumpor,...

Få institutioner har väl gjort mer för att bibehålla poesin och litteraturen innanför sina förbannade väggar än bastuklubben Svenska Akademien.

”Snille och smak” var orden en gång. Den inavlade, perverterade lilla klick...

Först igen...

Så här börjar min krönika i N24 om årsdagen av attacken i Stockholm, skrive...