Blogg

Sanningen om Sverige-Bilden.

 

 

Det är fullt krig om vilken av Sverige som är sann. De två lägren står på var sin sida av en osynlig mur och svingar sina syrligaste sanningar över kanten.

 Ingen ser den andra. 

Ingen vet hur den egna sanningen landar på andra sidan.

 

I Sverige tycks den offentliga debatten vara helt oförmögen att hålla två tankar i skallen samtidigt. 

För det finns så klart flera bilder av Sverige.

 

Förr, för länge sedan, var Sverige ett av världens mest homogena länder. Det talades, predikades och genomfördes ett så kallat Folkhem. Den socialdemokratiska drömmen om ett land, ett folk, där vi solidariskt tar hand om de svaga gena att de lite starkare delar med sig. Ett land som välkomnar människor med öppna armar, men i retur förväntar sig att dessa människor anpassar sig till landet de kommer till och som också ser till att erbjuda de möjligheter som krävs för dessa att göra det. Ett land som nästan hela världen såg på med avund och beundran. Ett land som värnade om de svaga men lät alla blomma.

 

Jag tror inte jag har träffat en enda människa som inte sympatiserar med tanken om folkhemmet.

 

Det som hänt de senaste trettio åren är att detta Sverige slitits sönder. Det finns inget folkhem längre. 

 

Det Sverige som våra gamla byggde finns inte längre. Det Sverige som arbetskraftsinvandringen på femtio, sextio och sjuttio-talen byggde finns inte längre. 

 

Istället har alla typer av klyftor ökat. Vänstern älskar att tala om de ekonomiska klyftorna och visst har de vuxit. Enligt OECD är växer de extremt kraftigt i Sverige just nu. Men vänstern har själva allierat sig med makten och eliten och snöat in och bort sig i feministiskt självförsvar, genusdagis och fan och hans moster och långsamt har klyftorna kunnat vidgas ännu mer, med vänsterns goda minne.

Det är delvis vänsterns fel att de ekonomiska klyftorna ökat. De har haft chansen att göra revolt mot den perverterade formen av grov kapitalism men de har suttit i knäet på en förlorad socialdemokrati…

 

Men det är också andra klyftor som vidgats. Den mellan stad och land, den mellan nyanländ och svensk, den mellan de fattigaste pensionärerna och de rikaste, den mellan förort och stad. 

 

Och den mellan media och folk.

 

Så det finns flera bilder av Sverige. Det är sant att det finns mer eller mindre laglösa zoner där ungdomar regelbundet bränner bilar och startar upplopp. Det finns förorter där hedersrelaterat våld är en del av vardagen. Det finns förorter där stora delar av befolkningen pissar på svenskt rättsväsende och gör upp rättvisa mellan familjer och det finns förorter där knarkhandel sker helt öppet, där kvinnor är rädda för att gå ut och där alla som kan flyttar så fort de kan.

 

Så ser Sverige ut och den som inte ser det heter antingen Morgan Johansson eller ljuger dig rakt i ansiktet. Vilket är ungefär samma sak.

 

Men givetvis finns det också en annan bild. Är man en rik, priviligerad kulturpersonlighet och heter Henrik i förnamn kan du ju sitta i din Porsche mellan Kungsholmen och Södermalm och skriva att Sverige aldrig varit ett tryggare land. 

 

Du kan tjäna bra med pengar och inte uppleva en enda sekund av det Sverige jag beskrev ovan. Du kan jobba på någon av de stora redaktionerna i Stockholm och bli skitförbannad över att Trump använder Sverige som ett dåligt exempel. Du kan beordra dina anställda att så ofta som möjligt begagna dig av uttrycket ”Fake News” eftersom din egen position som den enda och sanna nyhetsförmedlaren gungar.

Du kan använda alla de stora plattform du har till ditt förfogande och med bestämdhet hävda att Sverigebilden är just denna: ”Vi lever i det tryggaste landet i världen”.

 Den verkliga striden om Sverige-bilden, sanningen om denna bild, är att människor som klumpigt och lite vulgärt klassas som ”vanligt folk” äntligen börjat få en chans att ge sin bild. 

 Elitens patent på vilket Sverige vi lever i håller på att försvinna. Folk känner inte igen sig när de ser hur de etablerade medierna skildrar verkligheten och långsamt håller därför även etablerad medier på att vakna ur den djupt drogade sömn som de befunnit sig i under alla dessa år.

 Det finns alltså inte bara en enda bild av Sverige. Det finns flera. Det som sker nu är att människor som inte äger tillträde till de stora plattformarna också får chansen att skrika: ” Kolla här. De bränner bilar, de slår sönder affärer, de klockar sina kvinnor vid tunnelbanan, de har ett alternativt rättsväsende, och detta är också Sverige. Detta är det land som ni i eliten skapat eftersom ni högaktningsfullt skitit i alla oss som levt några mil utanför er förbannade svängradie under alla de här åren.”

 Sverigebilden är alltså inte en, den är flera.

 Det folkliga upproret vi ser är en reaktion på att den mediala, politiska och kulturella eliten fram till nu lyckats hålla den folkliga vreden nedtryckt.

Den tiden är förbi.

Den folkliga vreden är här för att stanna.

Jag ber och hoppas att den används till något konstruktivt.

 

Mest lästa inläggen

Sätt stopp det hedersrelaterade våldet NU!

Det borde snarast tillsättas en särskilt utredning som enbart tar och titta...

När blir ett liv, ett liv?

Min son föddes och dog en tidig morgon i maj 2006. Han blev 22 veckor gamma...

Oro och Kärlek- Snart är det skolstart...

Idag fyller min dotter sju år. Vi gick upp tidigt, jag och hennes bror, och...

Sverige, augusti 2017. Ett manifest.

Det här landet... Vad har de gjort med det? Det känns som det var en evighe...

Blogg

Det svenska hyckleriet.

När Ryssland reagerar på "Rysslands-bilden" i Sverige hånskrattar den mediala och politiska eliten.

När Israel protesterar eller reagerar mot "Israel-bilden" i Sverige hånskrattar den mediala och den politiska eliten också...

Vi är Sverige. Vi har alltid rätt. Om vi bestämt oss för att det är på ett visst sätt i ett annat land, då är det så. Vi har alltid rätt. Särskilt om vi kan få det till att vårt land är bättre, tryggare, öppnare, värdigare, generösare, tolerantare än alla andra länder.

När man läser om hur länder som Ryssland och Israel framställs i svensk media kan få uppfattningen att det är efterblivna diktaturer båda två.

Men så sker det omvända.

Ett land, den här gången USA, förmedlar en diskutabel men bitvis sann bild om och av Sverige och vad händer då? 

Den mediala eliten tappar det fullständigt och slänger alla journalistiska principer (inte för första gången de senaste åren) över bord och går fullständigt bananas och anklagar allt och alla i USA för att ljuga och överdriva. Ingen tar larmrapporterna på allvar.

Kriget mot Trump, kriget mot alternativ media, går före allting annat. 

Det är att bevittna ett förfall att följa etablera media just nu.

De styrande politikerna gör som de gjort de senaste sju, åtta åren, nämligen gemensam sak med etablerad media och angriper på full front och med full attack vad de anser vara en fullständigt förljugen och förvriden "Sverige-bild"...

Hör ni hur det låter?

"De ljuger." "De överdriver." "Sverige är inte alls som i era rapporter. Sverige är tryggt och stabilt."

Hyckleri och dubbla måttstockar har blivit en svensk paradgren.

 

Mest omtyckta inläggen

Riv upp deras medborgarskap.

Ett bra sätt att kicka igång lata sommardagar är att lyssna på SRP1. Ibland...

Jag älskar drömfångaren Håkan Hellström.

Annah Björk på GP Kultur är upprörd över att Håkan Hellström inte står upp ...

Tänk om det varit högerextrema i bombarjacka....

På Södermalm i Stockholm driver det i runda slängar runt ett hundratal barn...

Sverige-Fronten med det svarta ljuset tänt.

Ibland undrar jag om vi lever i samma värld som politikerna. Jag avskyr ege...

Blogg

Vi är i den här natten tillsammans...

Västerbron har under flera varit en sorts kompass i mitt liv. Jag har bott vid dess fot, tagit löprundor både på, över och allra helst under den sedan jag flyttade till Stockholm 2011.

En av mina hjältar, Anders G i Broder Daniel tog sitt liv genom att hoppa ifrån den för tio år sedan. 

På brons högsta punkt har förälskade par låst fast hänglås och sedan kastat nyckeln i vattnet, som ett bevis på sin kärlek till varandra.

Samma bro, samma svarta rymd mellan räcke och det iskalla vattnet. Nycklar, kroppar, förhoppningar, människor, öden. Kärlek, liv och ond bråd död från samma bro.

Den står där den står. Bron i sig är varken ond eller god. Den bara är. Vi fyller den med allt det vi vill att den ska betyda för oss. 

Jag har alltid solidariserat mig med de psykiskt svaga, de sköra, de rädda, de förvirrade, de sorgsna utan anledning. De som ser på sina egna liv som en skuld. De som kan vakna mitt i natten med panikångest och en innerlig lust att skära sig själva.

 Fortfarande talas det om psykisk utsatthet med en rejäl dos, sval distans. Vi lever i en tid och i ett samhälle där man måste vara stark för att vara svag och där de på riktigt utsatta, de sköra och själsligt sjuka ses på med en viss blick som säger: ” Det är synd att du mår som du mår men du har ett eget ansvar för att det blivit så här.”

 En bruten arm går att gipsa. Men en bruten själ går inte att plåstra om. Ett skört psyke har tiotusen fällor av ensamhet, rättfärdighet,  människors ointresse, och rädslor att falla i dagligen. Vi ser fortfarande 2017 på psykisk sjukdom som om det vore en fråga om karaktär. Ungefär som många ser på missbruk och dess djävulska konsekvenser. Det är väl bara att ta sig samman? Eller?

 Ingen skulle säga till en människa med cancer att det enbart handlar om att ta sig samman och på det sättet överbrygga sjukdomen. Att så många människor lider av vemod, depression, ångest och självmordstankar är det ultimata, och egentligen det enda, beviset jag behöver för att vår tid och vårt land är på väg käpprätt åt fel håll.

Vi fyller ett gigantiskt tomrum med ännu mer tomrum. Vi matas med yta, med heminredning, med reklam, med sex, med svart vind som bara bidrar till att expandera vårt inre tomrum.

Ni får skratta hur högt ni vill åt mig, men jag har testat det mesta för att den här inre rymden jag bär på. Min slutsats är att det endast är kärlek och Gud som på allvar kan fylla den där isande rymden med mening och mål.

 En riktigt deprimerad människa är dock inte lite lätt förvirrad i tillvaron eller söker en mening med livet på det där svalt distanserade sättet som vi andra kan göra. En riktigt deprimerad människa bär på en livsfarlig, dödlig sjukdom som både sjukvård, vi andra och omgivningen bör ta på ett mycket större allvar.

Jag står ofta på Västerbrons högsta punkt och ser ut över Stockholm. I april ger jag ut en roman som faktiskt har själva bron som en av huvudfigurerna. Under den möts ett litet sällskap människor, överlevare till folk som tagit sina liv.

Jag brukade ofta tänka att det är två olika sorters människor som använder bron, dels dem som förälskade låser fast sina lås och kastar nyckeln i vattnet, och så de som försöker eller faktiskt lyckas hoppa från den. Men ju mer jag tänker på det, ju mer inser jag att vi alla är båda de grupperna. Vem som helst kan bli vem som helst. Det kan gå ett halvår mellan de båda. En glittrande gryning i maj kan du stå där med den du älskar och kyssas medan första bussen stånkar förbi, för att i november stå på räcket efter att ha blivit bedragen eller lämnad.

Vi är i den här natten tillsammans.

Vi behöver varandra mer än någonsin.

 

Mest kommenterade inläggen

Talet som aldrig hölls.

Regeringskris ett år före valet.Misstroende mot tre ministrar. Tänk om någo...

Östersund- Svensk fotbolls framtid.

Låt oss prata lite mer om Östersund. En märklig, men vacker stad med en fin...

Självklart med medicinskt cannabis.

Cannabis på recept? I ett land där droger rent juridiskt jämställs med dråp...

Vilket Sverige lever vi i?

Om det nu står en strid om Sverige så står striden om vilket Sverige vi lev...