Blogg

Nyårskrönika 2016-2017.

 

En bild träder fram extra tydligt när jag tänker på 2016.
En bild av en religiöst övertygad jihadist som sitter bakom ratten på en tung lastbil.
Det är den 14 juli 2016, Frankrikes nationaldag. Strandpromenaden i Nice är full av människor som är ute i den ljumma och promenerar i den ljumma kvällen.
Några av dem kanske tänker på vilken dag det är, vad den dagen betyder för västerlandets demokrati. Några av dem kanske till och med inser att just den dagen är en slags symbol och nyckel till att de kan göra det de just gör, promenera fritt i ett fritt land.
Hur som helst kommer mannen i lastbilen att påminna dem och resten av världen om vad det är som står på spel.

Han ser en kö till en glassbod. Det står en massa barn i den kön. Barn som dina och mina barn. Barn som fått vara uppe extra sent just den här kvällen, som känner äventyret, som sett fram emot den sena glassen under hela kvällen. Nu står de där och väntar på sin glass.
. Det ser mannen i lastbilen och han tar medvetet sikte på just de barnen. Han siktar med vilje på barnen som står där i kön med sina små händer i sina föräldrars. Han väljer medvetet att meja ner de barnen. 

Han krossar dem med sin lastbil.

Det visar sig sedan att det INTE var en galnings verk. Han hade ett fotbollslag av personer omkring sig under lång tid. Han planerade att mörda små barn. Han visste vad han gjorde. Han såg det som sin religösa plikt att göra det han gjorde.

Jag tror vi behöver se våra egna barn ligga på strandpromenaden i Nice för att verkligen, i djupet av vårt hjärta, försöka förstå vad det är som står på spel här.

Det är inte andras barn det gäller. Det är inte där borta det händer. Det är inte i ett annat land som terrorn skördar sina offer. Det är våra barn. Det är vår frihet, det är vår demokrati, våra värderingar.

2016 var också startåret då den mediala, politiska och kulturella eliten gång på gång visade hur förtvivlat dålig kontakt med verkligheten de har. Om man chockas över SD:s framgångar, om man chockades över Brexit, om man chockades över Donald Trumps seger, måste man han levt i en väldigt tillsluten bubbla under rätt lång tid. 

Det enda bevis jag behöver för att de lever långt ifrån verkligheten är just dessa ständiga chocker över sakernas tillstånd.

Har man alls haft ett öra mot marken har det folkliga upproret varit omöjligt att missa.

För egen del har det (som vanligt) varit ett tufft turbulent år. Men jag har upptäckt att det jag förlorat väger ganska lätt i förhållande till det jag vunnit. Jag har oändligt mycket att vara tacksam över. Att jag kan älska, mina barn, mitt skrivande, att jag faktiskt berör en och annan med det jag gör. 

Mitt kall är inte viktigare än någon annans kall. Men det är mitt att vara trogen. Jag tror på att hålla sitt hjärta rent. Jag tror på att riskera något med sitt skrivande. Jag tror på att vara en slags röst i stormen för de som inte själva har en röst. Jag tror inte att jag talar FÖR någon, men jag talar MED en del. Det är stort. Det är ett fantastiskt ansvar.

När Sverige ska definieras är det alltid de andra som för göra det. Den lilla klicken människor som lever sina liv i en hysteriskt tillsluten bubbla. Men Sverige är det bortglömda, det kvarlämnade. Åkrarna i slutet av december.
Skogarna som nästan skäms intill tågvallen. 

Sverige utanför ett tågfönster, de strödda husen, ljusen där, ekborden, radhuslängorna, de obemannade bensinmackarna, vimplar och flaggor, pizzerior med märkliga namn, kala träd, gnetiga grenar, landsvägar som ingen rullar på längre, bondgårdar, och så de där smala vägarna med mötande bilar där lyktorna snirklar sig fram genom mörkret som faller rent klockan 14 redan. Vemodet längs gågatorna i de små städerna en lördag klockan 17, när butikerna stänger, de öde, fula torgen, kommunhusen i sotigt tegel, granarna, sagolandet som försvann, som vi lämnade, som vi helt enkelt bara vände ryggen åt…

Min dröm är en revolt, ett uppror. 
Ett kärleksfullt uppror där människor som inte anser sig ha något mer att förlora tar kontrollen över sitt eget liv och faktiskt välter hela den här skiten över ända. 

Jag ser ett vattenfall av människor som tippar tillvaron åt sitt håll, som får gräset att växa och solen att stiga snabbt över himlen.
Ni är värda så oändligt mycket mer.
Låt inte makten och eliten ljuga er rätt upp i ansiktet. Jag ber att 2017 ska bli året då ni står upp och kräver er självklara rätt.

Ni är värda förlåtelsens kraft, kärlekens helande beröring, er egen självrespekt. Ni är värda en rak hållning. Ni är värda det där sneda leendet i spegeln efter en lång dag. Ni är värda allting gott som händer er. 

Ni är värda att få vakna upp. Ni är värda att få verkligheten beskriven som den är, och inte som PK-maffian på Kungsholmen eller Södermalm tycker att den ska vara… 

Ni är värda en stilla övergång från 2016 till 2017. Ni är värda ett organiserat uppror, en kärleksfull revolt, en solidarisk gemenskap med hundratusentals andra som är som er, som också fått nog nu, som inte tar mer av en stat som kapat alla band till sina egna medborgare. 

Vi går alltid vänligt till väga. VI bör våra hjärtan i kupade händer. Det är vad vi har. Vi har vår utsatthet, som också är vårt mod. Vi har vår rädsla som också är vår styrka.

Hatarna och lögnarna har stickvapen och förtal i sina lungor och det kan kännas, och för egen del har det väl känts så ibland, att hatarna vunnit. Men deras segrar är dagssländor. 

Deras segrar är snöflingor om våren. De räknas inte.

Vad som räknas är vi. Vi som inte håller käften. Vi som tog makten över våra egna liv. Vi som faktiskt insett av om vi ska få uppleva verklig förändring, måste vi göra det mesta själva.

Jag önskar er alla ett värdigt, fridfullt och vackert avslut på det här året. Och en värdig och innerlig start på 2017.

Tappa inte modet.
Tappa aldrig modet…

Kram.
Marcus.

 

Mest lästa inläggen

Barnäktenskap är slaveri.

Regeringens feministiska utrikespolitiska poltik har väl inte haft en av si...

Riktiga rebeller vågar tro.

Det är ljust vid 16-tiden när jag möter mina barn på skolgården. Deras skor...

Feministen i mig har äntligen vaknat.

Vad är sanning? I Sverige 2017 är sanningen satt på undantag. Många skriker...

Våga pröva möjligheten att vittna anonymt.

Hur stor respekt har du för svenskt rättsväsende? Det finns mycket som jag ...

Blogg

Utvisa de som våldtog pojken i Uppsala.

 

Jag hade hoppats så på den här helgen... Att friden skulle vagga in mig i ett halvt drömmande tillstånd.

Att jag skulle sitta tindrande i soffan med mina barn och vänta på nyårsklockorna och raketerna..

Men så hör jag om våldtäktsdomen i Uppsala...

I höstas bestämde sig fem unga män för att gemensamt kidnappa och våldta en minderårig pojke i en skog i Uppsala.

I dag kom den så kallade "domen"...

De "döms" till några månaders semester på ungdomspsyk. Åklagaren hade yrkat på utvisning efter avtjänat "straff" men domstolen tycker inte det.

Alltså...

Vi har fem unga män och för att slippa "hårdare" straff (det finns inga hårda straff i Sverige) så kan de ljuga om sin ålder.

Varför? Därför att det så sent som för några veckor sedan beslutades att det inte är tillåtet att medicinskt testa dömda brottslingars ålder...

Det är alltså inte bara tillåtet att ljuga om sin ålder för att minska sin påföljd. Det är numera också sanktionerat av svenska staten.

Vi vill ju inte såra någon våldtäktsmans känslor eller hur?

Vi har alltså fem unga män som kommer till Sverige. Vi öppnar vår famn för dem. Vi erbjuder dem en fristad, vi erbjuder dem mat, språkundervisning, tak över huvudet,

De här fem tackar genom att i grupp grovt och bestialiskt våldta en liten pojke.

Och Sverige gör vad?

Vi låter dem ljuga om sin ålder, vi ger dem fortsatt tak över huvudet och lite terapi under några månader och efter det så låter vi dem stanna i vårt land..

Hur är allt detta möjligt?

Var i ligger straffet?

Jag har skrivit en del om de mediala, kulturella och politiska glappen i det här landet, men frågan är om inte rättsväsendet just nu håller på att borra sig ett helvetsgap mellan hur de (inte) tänker och hur människor tänker.

Det är en stor skam detta.

Det enda anständiga, som land och i respekt för pojken och hans anhöriga, vore att ringa svensk kravallpolis och be dem köra de här fem asen till närmaste flygplan och sedan sätta de på ett flygplan tillbaka till det land de flydde ifrån.

Nu väntar vi med spänning på betongvänsterns försvastal av de här stackarna...

 

Mest omtyckta inläggen

Ett Öppet Hjärta.

Två stränder med ett brusande hav emellan. Ljudet från det havet definierar...

Hyckleriets nya nivåer.

Den socialdemokratiska regeringen firar nya gigantiska triumfer i hyckleri....

Hycklarnas omvändelse under galgen.

Det är med en viss munterhet jag läser att statsministern i år väljer att a...

Malmö! Vad tycker ni själva om det som händer i ER stad?

Jag gillar författaren Kristian Lundberg. Han har skrivit mycket om Malmö, ...

Blogg

En svensk tiger-Vår tids farsot.

Ett av den militanta islamismens främsta måltavlor är den kristna tron. 

I Frankrike fick i somras en präst halsen avskuren i sin egen kyrka och i USA har myndigheterna gått ut med allvarliga varningar för terrordåd riktade mot just kyrkor i juletid. Dådet i Berlin utfördes av en övertygad jihadist och man får vara rejält blind för att missa kopplingen till när och var det dådet utfördes. Julmarknad i juletid.

Det var en attack mot den kristna tron, precis som dådet i Nice den 14 juli 2016 (på Frankrikes nationaldag) inte heller var ett slumpmässigt datum utan en attack på den världsberömda tron på frihet och broderskap som Frankrike kommit att representera.

Även försöket till terrordåd i Stockholm 2010 skulle ha utförts på julen.

Globalt sett är kristna den religiösa grupp som är mest förföljd. 

Vi får ofta läsa att vi inte ska vika ner oss för terrorn. Vi ska inte fega ur. Vi ska inte låta rädslan vinna och allt det där.

Jag är ledsen att behöva berätta det, men vi har redan gjort det. Vi som orkar/vågar/är dumdristiga nog att försöka adressera barbariet blir jagade som om VI vore de onda. Den politiska, mediala och kulturella eliten rider runt på sina förljugna vita springare och dunkar yrkesförbud och rasist-hammaren i huvudet på oss. Jag lever i konsekvenserna av allt detta. Många andra gör det också. Sedan tillsätter samma elit en härskara av riddare som anklagar oss för att vara "offerkoftor" så fort vi vågar påminna er om vad som faktiskt hände oss.

Det är fortfarande inte synd om mig. Men jag vill inte heller att det ska slätas över hur eliten handlade när den kände sig utmanad.

Och folk håller käften. Vilken svensk paradgren det blivit att hålla tyst om sanningen när sanningen det allra minsta kan hota vår ängsligt hopsnickrade lilla värld. När ska ni ta bladet från munnen? När ska ni börja riskera något för det ni tror på?

Så vi ska inte låta oss påverkas? Säg det till skolan i Åmål som inför skolavslutningarna i klassisk svensk skräck helt enkelt tog bort alla verser i sången Nu tändas tusen juleljus som innehäll kristna ord som Gud, Jesus och stjärnan över Bethlehem?

Rektorn gick alltså in och helt enkelt plockade bort själva grundbulten till varför vi firar jul. Bort med Jesus. Bort med Gud, bort med julens glada budskap och oss är en frälsare född...

Bland annat tog man helt enkelt bort två verser i sången, vers två och vers fyra och skrev om allt det som hade med kristen tro att tro att göra.

Det är ju på flera sätt samma sak som om rektorn skull ställa sig inför en skolklass och säga: 

"Hej alla elever. Vi har i år bestämt oss för att vi inte firar jul till minne av Jesus Kristus, till minne av Gud eller för att mänskligheten såg den där stjärnan över stallet. Det finns nämligen dem som tycker vi borde dö för att vi firar julen av den anledningen. De hatar oss så mycket att de vill se oss utplånade. Och vi vill ju inte väcka deras verde eller hur? Så vi skiter i Jesus eller hur barn? Vi struntar i allt sådant där. Vad spelar det för roll? 
Så vi hart helt enkelt tagit bort allt kristet från julen i år. Bra va? God Jul allihop."

Hur är detta ens möjligt? Är inte detta (i det lilla förvisso, men livet levs ofta i det lilla) exakt att ge efter för rädslan, för terrorn, för dem som vill se oss utplånas för vilka vi är och vad vi tror på?

Så långt har det alltså gått att en rektor på en skola i Sverige klipper bort allting som har med Gud att göra i en julsång.

Är inte det, på ett sätt, det ultimata nederlaget?

På det sättet ljuger vi fram en anpassning. På det här sättet fegar vi ut som medborgare och som land.

Det är samma tanke som biskop Eva Brunne hade när hon ville plocka ner korset i Sjömanskyrkan för att muslimer skulle gå in och be där. Det är samma tanke som när ärkebiskopen har Gud är större som sitt "valspråk" fast hon vet kopplingen mellan islamistisk terror och just detta valspråk. Det är samma tanke som när badhus plötsligt kastar alla tålmodigt vunna jämställdhetsprinciper över ända och tillåter separata badtider för män och kvinnor. 

Det är samma tanke som när ett antal kvinnor i SRP1 plötsligt inte längre kan använda sina Södertörn-programmerade sanningar om patriakatet när programledaren undrar vad vi ska göra med de män som står vid tunnelbanestationer och klockar sina kvinnor när de åker in och kommer tillbaka från centrum. ("Ta bort bänkarna så det blir svårare att stå där" blev svaret den gången.)

Det är samma tanke som befläckar de fega typens som skickar hot och hatbrev till mig. Det är samma tanke som håller det här landet i ett gastkramande, fegt grepp.

"En svensk tiger" heter det ju. 
Det är en av det här landets och den här tidens allra största skamfläckar.
De som håller käften samtycker och borde faktiskt skämmas.

 

Mest kommenterade inläggen

Sanningen är inte rasistisk!

Jag är själv delvis andra generationens invandrare. Min farsa är italienare...

Ta debatten, Schyffert.

I fredags satt Henrik Schyffert i Skavlan i SVT och briljerade över hur try...

Feministerna som vill att motståndare ska dö.

Jag älskar uppror. Allting jag gjort har jag gjort i en sorts frenetiskt il...

Vårt behov av tröst är omättligt...

Vi håller upp våra fasader för varandra. Det är en konstform som vi verklig...