Blogg

Från min Per Gessle-sten i skogen

Hur gör man när man är ledig? Finns det en handbok? Finns det vägskyltar som visar en i det förlovade landet, där män i bar överkropp halsar starksprit ur flaskan medan kvinnan i träningsbyxor viker ihop plastdukar utanför husvagnen? Jag är mycket lyckligare när jag arbetar än när jag är ledig. Jag vet inte hur man gör. Hur blir man så där behagligt somrig? Hur bär man upp en pastellfärgad skjorta? Är det dags att byta ut Thåström, The Cure och The Mission från mina hörlurar?

Människor som är lediga härmar andra människor, som i sin tur härmar andra människor, som i sin tur inte har en aning om hur man gör. Därför blir allt så uppsvällt på sommaren. Ansikten, magar, förhoppningar, drömmar och de så klart efterföljande kriserna. Ingenting är normalt.. Myggen surrar som helikoptrar över minsta blottad kvadratcentimeter hud som sticker ut under det lätta täcket om natten.

Jag vaknar tidigt med arbete i kroppen. Vad gör jag med energin? Förr kunde man ju gå till Systembolaget och långsamt dricka all rastlöshet ur kroppen. Eftersom jag inte vill sätta ljusa blommor i händerna på mina fiender, och dessutom vill se mina älskade barn växa upp, är det inte ett alternativ. Jag vill inte dö. Jag vill bara lära mig ha lite ledigt. Så jag köper cykel. Det är ett bra första steg. Sedan köper jag en hjälm eftersom jag älskar min hjärna. Men vart cyklar jag?
 
 
Jag bestämmer mig för att göra som när jag var ung, kasta ner en handduk i cykelkorgen (det är givetvis en damcykel) och bara trampa ut ur staden. Lite Lundell-light. Jag cyklar mig svettig tills jag faktiskt plötsligt blir guidad av små skyltar som leder mig rätt utan att jag behöver hamna vilse. Efter en lång backe är jag vid en sjö. Den ligger som ett öga mitt i skogen och jag är lycklig där i vattnet. Inget land är så vackert på sommaren som Sverige.
Jag ser mig omkring. Barnfamiljer med solstolar och hallonsaft. Mariekex och myror på handdukarna. Ingenting har egentligen hänt sedan sjuttiotalet när jag och familjen satt på mossklädda stenar uppe vid Surtesjön i Angered. När vi flöt på våra uppblåsbara delfiner och madrasser.
Jag blir alltid oändligt sorgsen på sommaren. Det är något nytt. Jag blir drömmande och melankolisk. Det är väldigt besvärande, som ett myggbett som aldrig slutar klia. Jag är trött på det här svårmodet. 

Jag försöker besvärja det med skrivande med framgång och skandaler, med cykelturer, gymbesök och hastiga pauser i gröngräset, men det går inte att skaka av sig känslan av en varsam nedstämdhet. Sorgen är som ett barn som går i mina fotsteg, trevar efter min hand. Hon hittar mig vad jag än gör.

Det är när jag ser mig omkring från min Per Gessle-sten där i skogen vid sjön, som det slår mig. Som det kommer till mig som ett förlorat ord, som en varm vind från förr. Vi är alla en del av det där vemodet. Det kommer med åren. Vemodet är en del av våra gemensamma villkor.
 
Jag blir upplyft och hejar glatt på en förskräckt barnfamilj som med all rätt ryggar tillbaka åt den allt annat än solbrända, medelålders, mannen i hjälm och solglasögon som leder cykeln över tallar och grenar. Det är dags att cykla hem och arbeta lite igen...Det är dags att vara en närvarande, nykter och ansvarstagande pappa. Det är vad jag gör bäst. Ledig kan andra vara. Jag har inte tid att vara ledig. När jag tänker på döden, tänker jag på livet. Det är en hoppfull tanke och den håller mig sällskap hela vägen ner för den vansinnigt branta kurvan och hela vägen hem.
 
 
 

Mest lästa inläggen

Tänk På Döden.

Under flera år bodde jag nära Västerbron i Stockholm. Jag älskar fortfar...

Freda biblioteken nu!

När jag var ung var biblioteket min frizon, min kyrka, min plats på jord...

Det politiska fulspelet.

Jag träffade statsministern i somras, Vi medverkade i samma avsnitt av S...

Sverige-Alien.

Jag såg om filmen Alien i helgen. De flest har nog sett den eller vet åt...

Blogg

Michael Nyqvist-En vacker stig mellan konsten och livet.

Första gången jag tränade Michael Nyqvist var på Sjuans Ölhall i Göteborg.

Han jobbade med min brorsa som hade skrivit manus till en ungdomsfilm som Nyqvist spelade med i. Jag hade sett honom i Personkrets, den mörka, fantastiska, oerhörda, grymma och sanna pjäsen om missbrukare och människor i utkanten av allt, som hade visats i SVT 1998.

Få konstverk har drabbat mig så hårt som Personkrets av Lars Nore´n drabbade mig.

 Jag var inte van vid att träffa filmstjärnor. Men Nyqvist var väldigt lite lik en filmstjärna. Han satt och drack öl som vem som helst.

 Andra gången jag träffade honom var 2012 vid Hornstulls tunnelbanestation i Stockholm. Han stannade mig och frågade hur det gick med boken jag hade givit ut. Jag hade inte pratat med honom sedan den där dagen i Göteborg men han tog vid samtalet där vi slutade det 2002.

Inga konstigheter. Inga divalater. Bara ett varmt leende, en kram och en önskan om att allt skulle få vara bra.

 Han hade italienskt påbrå och blev en stor stjärna genom filmerna om Millenium. Han fick spela mot Tom Cruise och de andra superstjärnorna och verkade mest se både sin konst och sitt liv som ett äventyr.

 Ändå var han extremt noggrann, extremt skicklig, extremt förberedd inför sina roller. Han fuskade aldrig. Han gick in i allt han gjorde med all sin yrkesskicklighet och toppade det hela med ett varmt, bultande hjärta.

 Det var i alla fall så han kändes och uppfattades när man såg honom på en teaterscen, eller en biduk eller när han vågade blotta det där stora hjärtat i ett uppskattat och fantastiskt Sommar för några år sedan.

 Han skulle själv aldrig säga några särskilt stora ord om sig själv. Han lät sin konst tala. Han lät sina tillkortakommanden tala. Han lät sin rädsla ta form framför honom och så skrev han om den där rädslan eller så gick han in i en roll som drev den där rädslan på flykt.

Jag tror det var många människor som kände sig nära Michael Nyqvist. Utan att egentligen vara det. Han var en samlingsplats på något sätt, en slags glänta i en allt mer cynisk och iskall offentlighet där alla ska vara smarta, dryga, iskalla och distanserade, så var han sårbar, rädd, utsatt och väldigt, väldigt mänsklig.

 Både konsten och livet hade en vägvisare hos honom. Han var en stig mellan konsten och livet och han gick inte den där stigen på tunga steg. Han gick den där stigen med en innerlig och stolt självklarhet.

Sverige har förlorat en stor och fantastisk skådespelare och svensk offentlighet har förlorat en av sina modigaste röster och varmaste hjärtan.

 

Mest omtyckta inläggen

Ett brev till festivalarrangörer...

Den mansfria festivalen verkar bli av. Pengarna, en halv miljon kronor, ...

En hyllning till lärarna.

"Ni kommer bli socialfall hela högen", skrek vår vikare oh stormade ut u...

Förbjud vapnen nu.

Vapendårarna i vapendårarnas tivoli, USA, brukar alltid dra på sig sin a...

En fanfar för Göteborg.

Jag väcks av ett syskon till de tusen regn som föll under mina 30 här i ...

Blogg

Sverige slits sönder på daglig basis och politikerna beter sig hungriga småglin i en regnig sandklåda.

Förr i världen var författarna rebeller.

Då kunde Wilhelm Moberg sitta i direktsändning i teve och snacka bort Olof Palme hur enkelt som helst.

Något senare kunde en välskriven debattartikel av Astrid Lindgren om det svenska skattetrycket sänka en hel regering och i slutet av nittiotalet var det Ulf Lundell som välsignat nog retade total gallfeber på landets mediefeminister. 

 Författare ska vara som drogade helgon och rasa runt som vildar i det allra heligaste. Författare ska inte gå att ha i möblerade rum. De ska stå FRIA. De ska inte tycka och tänka som alla andra.

 Jag har själv alltid satt en ära i att våga gå på tvärs med allt och alla men alltid vara trogen mina egna ideal.

 För i tiden fanns det också en sorts överenskommelse att man beter sig värdigt i debatter. Mest för att inte smutsa ner sig själv. Det handlade om en slags självrespekt. Man bemöter människor värdigt. Man möts, man skakar hand, man ser den man pratar i ögonen, och man håller en viss nivå på debatten.

 Allt det där låter som ju en gammal riddarsaga när man tar del av den nya tidens debattnivå. Mycket av det där har sin botten i att människor inte möts längre. Åsikter blir nävar med risgryn som kastas upp i luften och i mörkret på en annan strand någonstans kastar någon annan SIN näve med risgryn tillbaka och så är det hela igång...

Samtidigt är det så att vårt land slitits sönder de senaste tjugo, trettio åren. Och diskussionen om varför det slitits sönder förs just nu överallt. Mycket av det vi pratar och skriver om idag är sådant som det var otänkbart att tala eller skriva om för bara några år sedan.

Samtidigt är det som pågår i en del svenska förorter sådant som pågått under väldigt lång tid och därför är behovet av att få ventilera det tryckande och angeläget. Det är verkligen som att lyfta på ett lock.

 Men nivån…Herregud…

 Det är ju som att se och lyssna på klumpigt vaggade småbarn i en sandlåda.

”Du får inte komma hit och snacka med mig i min sandlåda för det är MIN sandlåda och din pappa är dum eftersom du bara har gula spadar”.

”Och men du då…Du är dum. Du ska inte ens få vara i mitt land. Mitt lands sandlådor är bättre utan dig.”

 Ja, ni hajar.

 Att en påpassad partisekreterare meddelar att en meningsmotståndare inte borde få vara i Sverige är faktiskt så genomuselt och tarvligt att man baxnar. 

 Det cementerar bara den andra sidans bergfasta övertygelse att SD ÄR ett rasistiskt parti och det splittrar det här landet ännu mer. 

 Vad Sverige behöver är möten. Värdiga samtal. Vad Sverige behöver är lite vanligt jävla hyfs. Du behandlar människor med respekt. Också de människor du inte delar politiska uppfattning med.

Du lyssnar på deras argument och slipar på dina egna. Du lär dig behärska din impulskontroll (en svår konst som jag stenhårt försöker träna själv för övrigt) och du tänker ett varv till innan du i affekt svarar på något som du uppfattar som provocerande.

 Det fanns tusen sätt att bemöta moderaten Ahmeds argument om att Åkesson inte var välkommen till hans förort.

För det första, vadå HANS förort?

Varför ska inte partiledaren för ett av landets största partier få tala när alla andra gjort det?

Vem bestämmer det?
Vem sätter upp villkoren för ett demokratiskt samtal?

 Istället snackar Jomshof en massa skit om att Ahmed inte skulle vara välkommen i Sverige?

Öh….

Karln har bott här sedan 1992 och är lika svensk som vem som helst.

 Vad trött jag blir.

Herregud, vad det här landet behöver lyfta sin värdighet några tusen våningar.

 Sverige slits sönder på daglig basis och politikerna beter sig hungriga småglin i en regnig sandklåda.

Ulf Lundell, kom tillbaka, allting, (ja, även din senaste platta) är förlåtet.

 
 
 

Mest kommenterade inläggen

Helvetets nedersta krets för de som rånar gamla damer.

Mitt i alla rädslor och i allt som vi är rädda ska drabba oss finns vard...

Kejsaren är naknare än någonsin.

I den berömda sagan är kejsaren naken. Han inser det inte själv men alla...

Den kärleken kan ingen rädsla slå hål på.

Som ett slags sorgligt sorl är mitt liv just nu. Jag står en bit vid sid...

Ge fotbollsfansen upprättelse!

Jag var åtta år första gången jag var på fotboll. Vi tog vår risiga gula...