Blogg

Vårt behov av tröst är omättligt...

 
Vi håller upp våra fasader för varandra. Det är en konstform som vi verkligen slipat till perfektion. 

På många sätt verkar vi mer besatta av hur vi framstår, alltså vad folk tror och tycker om oss, än av vilka vi faktiskt är. 

Om jag kan få er att tro att jag är lycklig, framgångsrikt och efterfrågad så har jag vunnit. Även om sanningen kanske är en helt annan. Jag kanske är sviken, dumpad, sorgsen, ensam och inte har en aning om hur jag ska få ihop stålar till hyran.

Men fasaden jag byggt döljer bakgården som blivit mitt liv.

Just idag är jag på en bra plats i livet. Det här året har varit snällt mot mig. Jag har rest mig ur flera kilo mörker. 

Jag har gått hela varvet runt. Jag har gått det en gång till. 

 Men jag har inte klarat det på egen hand. Jag har klarat detta med hjälp av människor som älskat mig, som hjälpt mig, som sträckte ut en hand när resten av världen drog in sina klor.

Efter år av motgångar är mitt liv, just idag, i harmoni. 

Sociala medier uppmuntran oss ofta att upprätthålla den här världsordningen. När jag mådde som sämst blev jag uppmanad av helt säkert välmenande personer att hemlighålla mitt mående. ”Berätta inte för de som gör dig illa att du blir sårad. Berätta inte för dem att du blir ledsen.” Men saken är ju den att alla blir ledsna ibland. Vi blir förkrossade, svikna, lämnade, hamnar i onåd, får sparken, förlorar alla våra pengar, tappar fotfästet fullständigt. Det är en del av våra villkor som människor. 

 Everybody Hurts som REM sjunger.

 All god konst handlar om igenkänning. Vårt behov av tröst är omättligt skriver författaren Stig Dagerman. Det är faktiskt något som borde ha stått i Bibeln. Det är så fundamentalt bra uttryckt. 

 Vårt behov av tröst är omättligt…

Vad betyder det?

Det betyder att vi kommer trilla på arslet ideligen om och om igen. Men det betyder också att vi aldrig är ensamma när mörkret kommer. Vi är i den här natten tillsammans. Våra villkor som människor ser likadana ut. Men vi behöver bli bättre på att bli signalerade eldar till varandra. Att skriva som det är, som det verkligen och faktiskt är, innebär alltid en risk. Men det innebär också att någon som kunde varit du men nu är en medmänniska, faktiskt kan ta den där utsträckta handen och bli ledd genom mörkret…

 Vilka är de bästa poplåtarna? Vilka dikter är ens värda att gå tillbaka till? Orden som formulerar exakt det vi går igenom, när poeten eller sångaren får gå före och hugga undan allt det svarta, trassliga, nattliga, fruktansvärda gräset som ibland växer sig så högt, då inser vi när vi läser dikten, eller lyssnar på sången, att vi inte är ensamma. 

Trots att ensamma är allt vi känner oss. Då blir orden en bro mellan oss. Och den bron är livsnödvändig för att vi ska överleva.

 Det är inget fel med att lägga ut söta bilder på sina balkonglådor eller blogga om ännu en fulländad familjemiddag. 

Men jag behöver dig. Du behöver mig. Jag tror du bryr dig rätt lite om mina balkonglådor...

De sociala medierna är fantastiska. De sociala medierna är en fullständig revolution och jag är den förste att erkänna att de inneburit en helt ny karriär för mig. De har bokstavligen räddat mig.

Men jag tror vi alla skulle tjäna på att städa undan fasaderna. Våra liv förtjänar bättre. Du har sett mina kulisser nu. Du har sett solen av papp som jag alltid fäster häst upp på mina teckningar. Du kanske istället vill se mina tårar? Du kanske istället vill se min frustration, min småsinthet, mina begränsningar, min patetiska ofullständighet?

Varför?

Därför att jag tror du kommer känna igen din egen frustation, din egen småsinthet, dina egna begränsningar och din egen patetiska ofullständighet i mina ord.

Det kommer komma en tid då kommer trava runt i mörkret på dina bara knän i ditt eget hem och desperat leta efter ord från någon som kan hjälpa dig att formulera vad det är du känner i djupet av ditt hjärta.

 Dina tårar är lika salta som mina. Din rädsla bygger samma svarta bo hos mig. Min skräck är också din. Det som är botten i dig, är botten också i mig.

När vi klär av oss all vår duglighet, all vår präktighet, alla masker, allt det vi blir uppmuntrade av världen att bära, så ska vi inse att det skallrar en märkvärdig och enastående muskel Bellan revbenen och den muskeln kommer behöva likasinnade för att inte sluta sig, bli svart, sorgsen och rädd. 

 Låt oss inte vara rädda att visa vilka vi verkligen är och inte bara visa vilka vi vill att andra ska tro att vi är.

 
 

Mest lästa inläggen

Sverige har ingen aning om hur man ska handskas med återvändarna.

Sveriges urusla plan för de återvändare som rest till Syrien och andra l...

Att ge ut bok.

Första gången var våren 1992. Jag var bakfull men vacker på en sidogata ...

Politiska blodhundar.

Moderatledaren kämpar i motvind. De manliga moderata väljarna går till S...

Låt Earth Hour bli böckernas timma.

Det känns nästan alltid lite futtigt när vi som vanliga medborgare uppma...

Blogg

Tack för allt, älskade Siewert Öholm...

Jag hade äran och ynnesten att få byta några ord med Siewert Öholm härom dagen.

De exakta orden stannar mellan oss, men det var ett koncentrerat, innerligt och kärleksfullt samtal där jag fick berätta för honom vilket oerhört djupt och kärleksfullt intryck han gjort på mig under de åren vi känt varandra. 

 

 

För en del kanske han är den store tv-profilen och debattledaren. Vi som fått chansen att komma honom lite närmare upptäcker alla ett enda stort patos, ett varmt bultande hjärta, ett självklart mod och en absolut tillit som var, och är, oerhört inspirerande. 

 Han har en sorts självklarhet i sin uppmuntran som gör att man blir stolt över att vara hans vän. 

 Jag minns särskilt en lunch vi var på.

 Siewert har en sällsam förmåga att hitta de rätta orden, de där som klär sig i vingar och sedan bosätter sig i ditt hjärta. Jag såg på den där lunchen, och viktigare, jag KÄNDE att han ville mig mer väl än vad jag ville själv... Han var en slags budbärare. Somliga skulle kanske säga ängel. 

 Han går före, slår undan det höga gräset och vinkar åt en att det är okej att komma.

Han lyckas med precision och med stor kärlek inge mod i människor. Det är en sällsynt och mycket vacker egenskap.

 Men den där lunchen...Vi pratade om livet, om kärleken, om döden också, om media, om Gud, om kvällstidningarna, om karriären som drar iväg med en, både upp och ner, och när vi skildes åt kramade vi varandra ute på gatan och jag sade det inte till honom den gången, men jag sade det till min pappa redan senare den kvällen, att det var lite som att krama sin far, och i häromkvällen sade jag det till Siewert Öholm också.

”Att krama dig är som att krama sin far” sade jag.

 Alla andra gånger efter det som vi träffats, vad som än hänt, vad som än inte hänt, så var det som att vi gick förbi alla onödiga och tillkrånglade ord och regler. Varje gång man får tid med honom så inser man att tiden man får, är värdefull.

Jag har haft många människors blickar riktad mot mig och mitt skrivande. Få, om ens någon, har haft samma klarsynta blick på mina förtjänster och mina brister som skriftställare, som författare och också, ju mer vi lärde känna varandra, som människa.

Få kunde SE en som herr Öholm.

Han ser en. Han ser rakt ner i djupet av en. 

Och han älskar mig ändå. 

Det krävs en godhjärtad far för att klara av något sådant.

Jag fortsätter be om ett mirakel. Och jag fortsätter be för Siewert, hans fru, hans barn och alla andra i hans absoluta närhet.

Snart fortsätter vi samtalet, Siewert…

Därför skriver jag detta i presens. För du lever kvar.

Mest omtyckta inläggen

Varenda människa som blir utsatt för den här typen av terrordåd är offer i ett krig som startats mot oss.

Jag är och hälsar på i Riksdagshuset ibland. Jag träffar en god vän som ...

Kommando Gudrun borde lämna över feminismen i andra händer.

Jag högaktar Gudrun Schyman. Hon är en stridbar, modig och engagerad pol...

Ta tillbaka feminismen från feministerna.

Sverige är ett land där det lever över 100.000 unga människor, de flesta...

Backa polisen!

Har samhället givit upp om förorterna? Som vanligt är statsministern hop...

Blogg

De laglösa zonerna existerar. Vad ni än säger.

Tänk om människor lade ner lika mycket tid, vrede, energi, kraft och lika många antal ilsket skrivna krönikor på att FÖRDÖMA det sexuella våldet som de lägger på att kriga mot oss som hävdar att det finns laglösa zoner, på oss som med rätta blir förbannade över att människor känner sig otrygga i sin arbetsmiljö eller i sitt eget bostadsområde...
 

Istället för att ta kvinnors rädsla och upplevelser på allvar har de sin blinda blick riktad åt ett annat håll. De är arga på oss som vågar skriva om det.

Är inte det rätt märkligt? 
Är inte det fullständigt bisarrt?

 
När det handlar om att försöka bevisa att vi överdriver, att vi ljuger, att vi går mörka krafters ärenden, att vi är allierade med diverse politiska rörelser, då finns det ingen hejd på energin. Vi får höra att vi har fel. Att vii ljuger. Vi får höra att vi är rasister, idioter, ljuger om fakta, inte är trovärdiga, att vi bara vill splittra och söndra.
 
De hävdar med en skoningslös och regelbunden tydlighet att det inte finns några laglösa zoner.
De hävdar att det är överdrifter, att det inte stämmer.
 
Grejen är att de själva aldrig skulle utsätta sig, eller sina barn, för miljöer som dessa. Alltså finns dem inte. De sitter trygga och säkrade i innerstaden och angriper budbäraren istället för att värna de svaga som alltid är de som far illa.
 
Men jag har nyheter för er. De laglösa zonerna finns. Och de blir fler.
 
Och det är ni som blundar och ljuger när ni sviker de kvinnor, ungdomar och män som tvingas utstå dessa trakasserier.
 
Jag klarar mig. Jag skiter om om ni vägrar se vad som händer.
 
Men jag fattar inte hur ni kan svika de kvinnor som tex blir utsatta för sexuellt våld, denna gång, i Nordstan i Göteborg.
 
En av flera ställen där polisen verkar ha tappat greppet.
Alltså en laglös zon.
 
Kom in i matchen nu. Pocka av er ögonbindlarna så försöker vi göra något åt allt detta istället.
 

Mest kommenterade inläggen

När medmänniskor blir motmänniskor. (Lågfrekventa krig överallt).

I Sverige har vi gjort oss av med Gud. Vi jublar över vår inbillade frig...

Heder åt Petra Mede.

I en radiointervju med PK-ghettot P3 talar komikern Petra Mede om att ha...

De ska inte "återanpassas". De ska utvisas.

Det är med en nämnts uppgiven stämning som jag konstaterar att Sverige f...

Min väg.

Jag har sårat många människor genom mitt skrivande. Jag har skrivit böck...