Blogg

Jag orkar inte mer.

Som jag ser det, men det är bara som jag ser det, så är det en viss skillnad på att tigga pengar och erbjuda möjligheten att sponsra ett skrivande med en tia eller två. 
Mycket av det jag gör eller är inblandad i kostar ingenting.
Det forsätter att inte kosta någonting.
Men man kan sponsra om man vill.

Det erbjudandet dyker upp någon gång per år.
Högst rimligt som jag ser det...

Fast det är ju bara som jag ser det...

En kvällstidning kostar också pengar. En del tycker det är värt de pengarna, en del tycker det inte.

Jag har stått på en del barrikader genom åren. Man kan tycka en väldig massa om de där barrikaderna. 

Men jag har trots allt försökt att sätta ord på sådant som ganska få vågat sätta ord på. Jag har fått betala ett rätt högt pris för att skriva sådant som de fega lakejerna aldrig skulle våga skriva. 
Inre ens när de fega lakejerna tyckte som jag...

När jag nu då hamnat i ekonomisk kris och går ut och erbjuder en möjlighet att sponsra det jag gör med en tia ska jag slitas ut på den virala bygatan och pryglas av fan och hans moster som tar sig grova friheter rörande allt detta.

Som jag ser det, men det är bara som jag ser det, är det en stor skam att man ska behöva stå ut med att bli hudflängd och mordhotad för att man berättar att man har de tufft, och för att man erbjuder en möjlighet om sponsring.

Det är många som har anledning att se själva i spegeln och reflektera en stund.

Har ni den tiden, kära hyenor? Eller är lukten av blod allt för nära er nu?

Det är väldigt många fler än jag som erbjuder möjligheten att sponsra via Swish. Det är väldigt många som överhuvdtaget inte kommer i närheten av att bli jagad som jag blir.

Men det är som det är. Mitt namn (alltså jag) är allmänt villebråd. Det är fortfarande okej att bete sig hur som helst så länge det är mitt namn som stampas ner i smutsen. Det är skottpengar på mitt namn. 

Och Sverige kryllar av fega kräk som gladeligen ställer sig i alla andras led för att få chansen att sparka lite. Sverige kryllar av människor som älskar att se folk tryckas ner i smutsen.

Men det är er smuts, kära hyenor. Det är ni som kommer stå kvar i den när jag rest mig upp och dammat av mig. 

Det är ni som förminskar er själva.

Fast detta är ju bara som jag ser det...

Hur som helst så tar detta slut nu. Jag orkar inte längre.

 

Mest lästa inläggen

Sätt stopp det hedersrelaterade våldet NU!

Det borde snarast tillsättas en särskilt utredning som enbart tar och titta...

När blir ett liv, ett liv?

Min son föddes och dog en tidig morgon i maj 2006. Han blev 22 veckor gamma...

Oro och Kärlek- Snart är det skolstart...

Idag fyller min dotter sju år. Vi gick upp tidigt, jag och hennes bror, och...

Sverige, augusti 2017. Ett manifest.

Det här landet... Vad har de gjort med det? Det känns som det var en evighe...

Blogg

En av de svaga.

Fri..

Att stå fri.

Det är vad skrivande handlar om. Att aldrig stå still. Att aldrig bli ägd. Att alltid vara en rörelse mot likriktning, ytlighet, konformism och stiltje.

 I mina drömmar är jag en präriebrand i svensk offentlighet, en skrivande pitbull i en park av dresserade pudlar.

Jag har blivit kidnappad av de politiskt korrekta och slagit mig ut. Jag har gullats med av folk som så fort jag visat prov på en egen tanke vänd mig ryggen. Jag har älskats av hyenor på det mediala bergets yttersta avsats. De har glömt mitt namn när jag snavat och fallit. Jag har älskat av de kristna så länge jag kammade mattfransarna på kvällarna. När jag föll gjorde de det ocksp.
Jag har blivit kidnappad av rasister och slagit mig ut. Jag har blivit hatad och föraktad för att folk haft problem med att placera mig i fack.

 

Jag har blivit kidnappad av en lamslagen folklighet och blivit slagen ut ur det också.

 Jag står fri.

Det har kostat mig allting.

Det har lett mig till ekonomisk ruin.

Mina vinster? 

 Min stolthet. Min ryggrad som jag har intakt i ett land och i en tid där de flesta viker ihop sin ryggrad för att lyckas kräla in under lister och i svarta hål för att undkomma vinden när den börjar blåsa.

 Vi lever i en tid som applåderar lögnerna. Vi lever i en offentlighet där du premieras om du håller käften, om du gömmer dina tårar. Så fort du visar dig svag så hugger folk direkt. 

Vi lever i ett land där ingen visar hur de egentligen mår eftersom ytan och lögnen blivit upphöjd till dogm, till en sorts evig sanning.

 Vi lever i en tid och i ett land där medelmåttan sitter i guldstol och där alla som blöder på riktigt blir betraktade som löjliga, svaga, tafatta, avvikande, utanför.

 Den svenska offentligheten är ett smörgåsbord av förakt och illvilja.

 I flera dygn har jag suttit apatisk och stirrar rakt fram. Jag har inte mått bra. Jag har gråtit.

Mycket i mitt liv är storslaget och fantastiskt, men mycket är också är extremt besvärligt. Det gör inte min situation unik eller ens särskilt utsatt. Men det gör mitt liv mänskligt. Men när jag skriver om denna mänsklighet, när jag skriver om denna djupt liggande mänsklighet, som är lika för oss alla, då möts jag av hat och rena hot. Hatet som sköljt in har varit en våg av grumligt avloppsvatten.

 Den svenska offentligheten är som ett kallt krig de vill lura på oss. Vår nya tids subtila konstform har blivit att förakta det svaga. Vi spottar på den som ligger ner. Vi avskyr den som gråter. Vi föraktar den som berättar om sin sorg.

 Den skammen kommer en dag av göra en brant sväng i slutet av den eldhärjade kurvan neråt och den skammen kommer bita det här landet i hjärtat.

 Jag?

 Jag kommer resa mig igen. Jag ser alla jag möter i ögonen. Jag viker inte ner blicken. Jag kommer fortsätta min kamp. Jag kommer fortsätta att skriva och försöka hålla mig fri från allt och alla som hotar att dra ner mig. 

 Ingen äger en poets hjärta. 

 Jag kommer aldrig vika mig för hat och hot. Jag kommer aldrig sluta skriva. Jag kommer heller aldrig sluta visa mig exakt så futtig och sorgsen som alla människor blir med jämna mellanrum. 

 Den svenska offentligheten behöver fler som blöder, fler som vågar visa sina sår, fler som vågar gå med sina naiva hjärtan i kupade händer.

 Jag är stolt att vara en av dem.

 

Mest omtyckta inläggen

Riv upp deras medborgarskap.

Ett bra sätt att kicka igång lata sommardagar är att lyssna på SRP1. Ibland...

Jag älskar drömfångaren Håkan Hellström.

Annah Björk på GP Kultur är upprörd över att Håkan Hellström inte står upp ...

Tänk om det varit högerextrema i bombarjacka....

På Södermalm i Stockholm driver det i runda slängar runt ett hundratal barn...

Sverige-Fronten med det svarta ljuset tänt.

Ibland undrar jag om vi lever i samma värld som politikerna. Jag avskyr ege...

Blogg

Tottis tårar är också mina.

Jag bara gråter.

När Totti kramar sin familj, framför alla de där 72000 som stannat kvar går det inte att hålla tårarna tillbaka. 

 

Jag gråter som ett barn.

Det är tusen känslor på samma gång. Totti har varit en del av våra liv varje vecka i tjugofem års tid. Hans avsked till fotbollen är också vårt eget avsked. Hans tårar är också våra.

Vi är i detta avsked tillsammans.

Att se honom ta de där ärevarven inne på sitt älskade Stadio Olimpico är det vackraste, sorgligaste, innerligaste och värdigaste jag sett på flera år.

Det är det mäktigaste jag sett på evigheter. Det är det starkaste jag sett på väldigt, väldigt länge.

Jag är så oövervinneligt stolt att jag fått vara en del av den här kärleken. Jag är så stolt att jag fatt ha Totti som min apostel, min ambassadör, min lagkapten.

Jag bara gråter.
Tack Totti för allting.

Det finns kärlek som aldrig tar slut.

 

Mest kommenterade inläggen

Talet som aldrig hölls.

Regeringskris ett år före valet.Misstroende mot tre ministrar. Tänk om någo...

Östersund- Svensk fotbolls framtid.

Låt oss prata lite mer om Östersund. En märklig, men vacker stad med en fin...

Självklart med medicinskt cannabis.

Cannabis på recept? I ett land där droger rent juridiskt jämställs med dråp...

Vilket Sverige lever vi i?

Om det nu står en strid om Sverige så står striden om vilket Sverige vi lev...