Opinionsblogg

Därför ska du bry dig om att Påven kommer till Sverige idag.

Idag kommer Påven till Sverige och åtta av tio svenskar, alla de som inte säger sig tro på Gud, gäspar en aning överlägset och skakar kollektivt på sina huvuden.

Varför ska man bry sig om att en farbror med ett stort kors och en lustig mössa kommer till Sverige? Det är rimliga frågor. Man SKA inte någonting. Men man BORDE bry sig. 

Jag ska försöka reda ut varför.

Det finns över 1,4 miljarder katoliker i världen. Om ni hade glömt det så världen allt det där som ligger utanför Sverige. Det är stort... Världen är stor.

Det bor väldigt många människor i världen som ser på tillvaron på så väldigt många olika sätt. Det bor miljarder  människor på vår planet som inte delar en enda av våra grunda, gudlösa uppfattningar om världen. Det är människor där ord som nåd, solidaritet, förbarmande, Jesus och förlåtelse är starka ord som verkligen betyder något. Det är länder och människor som ber till Gud varje morgon. Det är länder och människor som många gånger riskerar sina liv för att ha rätten att tro på Gud. En del av dem har tvingats fly för sina liv (ofta från militant islamism) och lever nu i vårt land. 

 Den självgoda svenska hållningen att ha gjort sig av med Gud upplevs på ett helt annat sätt i andra länder. Där ser man med sorg och förfäran på att ett helt land kollektivt aldrig närmar sig de stora frågorna med ett andligt perspektiv. I Sverige anses man progressiv, sann och trovärdig när man avsäger sig allt som har med tro att göra. I resten av världen är det ungefär tvärtom.

Det bor en rätt mörk kyla i det gudlösa hjärtat. Det är en rätt enslig plats. Det är en plats där de viktigaste frågorna i våra liv inte får några svar om de överhuvudtaget ställs. Det gudlösa hjärtat är ett tomt, sökande, ialnde och ensamt hjärta.

 Förra gången en påve besökte Sverige var 1989. Johannes Paulus II var en av de allra största anledningarna till att Berlinmuren föll samma år. Nuvarande påve Franciskus har varit starkt bidragande till att relationerna mellan Kuba och USA nu är de bästa på ett halvt decennium. Hans väldokumenterade solidaritet med alla sorters utsatta och svaga grupper gör honom till en älskad ledare över hela världen, bland alla sorters troende.

 I många krig och kontroverser runt om i världen lyssnar världens ledare hellre på Påven än på andra länders statsministrar och presidenter. Det mediala genomslag som Påven har är helt och hållet unikt. Hans väldokumenterade förmåga att medla och vädja ger snabba och praktiska resultat.

 Han kommer till Sverige för att det nästa år är 500 år sedan den gode Luther spikade upp sina teser på den där kyrkan i Tyskland. Luther var en andlig upprorsman som gick på tvärs med att den Katolska Kyrkan hamnat i knäet på makten. Han var emot de så kallade avlatsbreven, alltså att man med pengar kunde köpa sig fri från synder man begått. Men hans ambition var egentligen aldrig att splittra kyrkan, det kan vara värt att komma ihåg. På grund av Luther är alltså Sverige inte längre ett katolskt land.

 Luthers främsta invändning var alltså att kyrkan blivit allt för politiserad och att den allierat sig med makten. På flera sätt kan man säga att den sjukan nu spridit sig till just den lutherska kyrka som idag heter Svenska Kyrkan. En rapport från Timbro i våras visade att Svenska Kyrkan idag är världens mest teologiskt liberala och genompolitiserade kyrkosamfund. Alltså är Svenska Kyrkan idag där Katolska Kyrkan var när Luther spikade upp sina teser. Alltså är det idag Svenska Kyrkan som borde vaska fram en andlig upprorsman som kan blåsa liv i ett samfund som allt mer och väldigt raskt förvandlats till ett slags politiskt förbund snarare än en kyrka. Nu tycks allting handla om politik. En kyrka som förvandlar sin tro till politiska floskler är fullständigt ointressant för sökande människor i vår tid. En kyrka som har samma svar som politiker (alltid på vänsterkanten) är inte en kyrka längre. 

 Att nonchalant och okunnigt vifta bort allt som har med kristen tro att göra som ointressant och förlegat är olyckligt och djupt anti-intellektuellt. Men Sverige har en rätt tröttsam förmåga att ständigt måla ut sig självt som hela världens ledare i allting. När vi bestämt oss för något så tror vi på fullaste allvar att det alltid är rätt och sant. 

Den mediala okunskapen runt kristen tro är väldokumenterad. Men Sverige är en blindtarm i världen. Ibland kan det vara nyttigt att se den något större bilden. Att Påven kommer till vårt land är en stor och viktig historisk händelse som faktiskt borde mana till både viss stolthet och även en sorts andlig eftertänksamhet om den mikroskopiska plats som de stora frågorna tillåts ta i vårt offentliga samtal.

 
 

Mest lästa inläggen

Polischefen är vår tids Bagdad Bob.

Dan Eliasson säger sig ha en plan.. Det sade han i en stor intervju i hösta...

Militant islamism ÄR det största hotet.

För några år sedan blev man mordhotad, avskedad, stigmatiserad och förföljd...

Att vinna sitt hjärta!

Likgiltighet är också ett ställningstagande. Att spela cool, inte vara insa...

Bokbålen är snart här! (2000-talets häxjakt pågår för fullt).

Bokhandlare (bland annat i Uppsala) har börjat plocka bort böcker som skriv...

Opinionsblogg

DN dribblar med sanningen.

I dagens DN skriver kulturchef B. Wiman om den våg av unga människor som väljer att blir katoliker. 

Spännande tänker jag. 
Tills jag kommer en bit ner i texten.
Där skriver han: " Kanske kunde man kalla det för ett slags light-radikalisering? I vilket fall känns mönstret igen från rekryteringen till radikal islam."
Alltså.
Alla vi som dras till, eller låter oss upptas av, den katolska kyrkan är enligt Wiman att likställa med de unga muslimer som kan tänka sig att resa till Syrien och Irak och skära halsen av småbarn, bränna folk i burar och våldta småflickor. 

Nej, det är inte samma mönster som får folk att söka sig till den katolska kyrkan och som söker sig till den fundamentala islamismen. Det är inte ens ett mönster som påminner om varandra. Det är två fullständiga motpoler.

Svensk medias perversa iver att blanda ihop korten, att klumpa ihop all tro på det här sättet, att konsekvent vägra att lära sig det allra mest grundläggande i kristen tro, är både djupt anti-intellektuell och i förlängningen en fara för demokratin.

Hur är det ens möjligt att en av landets mest ansedda redaktörer på en av landets mest ansedda tidningar kommer undan med att likställa unga katolska sökande med de som lockas av den militanta islamismens fundamentalism? Har man, herr Wiman, inte missat hela poängen då?

När jag arbetade i den där skrapan som Wiman och de andra sitter och trycker i slogs jag gång på gång av två saker när det handlade mon kristen tro. Journalisters fruktansvärda okunskap och deras värdesättande av denna okunskap. 
De satte en ära i att de inte brydde sig och inte kunde något om kristen tro eftersom de ansåg att kristen tro var något förlegat, något unket, något vi vädrat ut i vårt land.

Så vi håller det enkelt. Jag tror på en Gud som skickade sin ende son till en familj på flykt. Han kom till oss som ett litet barn. Jag tror på en förlåtande och tolerant Gud. Och jag vägrar faktiskt att acceptera att DN jämställer mitt närmande till den katolska kyrkan med radikaliserad islamism.
Någon ordning och någon form av värdighet har man faktiskt rätt att kräva också av Dagens Nyheter.

 

Mest omtyckta inläggen

Låt stenkastarna betala skadestånd till poliserna!

Det har kommit ännu en intressant dom, denna gång i Solna Tingsrätt. Två po...

Det stinker, Statsministern...

Att höra de etablerade politikerna i partiledardebatten tidigare idag börja...

Är du kvinna och sitter i rullstol får du skylla dig själv.

En ovärderlig byggsten för ett demokratiskt samhälle är att rättsväsendet o...

Kändisars goda hat.

Om man är känd och tillhör den "goda" sidan kan man hata med en intensiv oc...

Opinionsblogg

Vackra Skåne.

Skåne skimrar. 
Naturen ruvar ömsint de allra sista kornen sensommar också sent i oktober. 
Solen värmer faktiskt, också tidigt på morgonen. 
Vad vackert det är i Skåne. Jag var ofta här för först tjugo, sedan tio år sedan. 

Ibland känns det här landet som en loppbiten gammal kostym som kliar och skaver. Ibland känns det här landet som ett syskon, som hud, som en smekning på min kind. 

Jag är uppe före kråkorna. De landar på ett plåttak tvärs över mitt hotellrum när gryningen kommer. De tjuter som en efterfest. Jag gillar kråkor. 

Jag vaknar t i Kristianstad. Igår var jag i Sölvesborg, i Folkkyrkan, och det var fullsatt och fantastiskt. Så tacksam att ha blivit inbjuden. Det är ingen självklarhet längre. Det krävs ett visst mod från arrangörer och andra. Jag är så glad att det finns modiga människor.

Hamnade i ett gammalt klipp på You Tube igår. Robert Aschberg försvarade ett tevereportage han gjort med orden " Men detta är ju sant! Vi måste i ett demokratiskt samhälle som journalister våga skriva om det som är sant utan att vara ängsliga över "vilka detta spelar i händerna". Vi måste tåla sanningen!"

Det har varit min ledstjärna under alla mina år som krönikör och skribent i offentligheten. 

Samuel, som körde mig mellan städer och hotell igår sade en bra sak: "Gud graderar inte synd".

Jag minns en dikt jag skrev för snart tjugo år sedan om blickarna jag och de andra fick av vanligt folk när vi stod och hängde vid Systembolaget kvart i tio en måndag…

”Ni som föraktar är de föraktade” skrev jag den gången.
Så är det ju.

När kristna dömer en broder eller syster blir de i exakt det ögonblicket de gör det, dömda själva. 

Alla motgångar som drabbat mig har också hjälpt mig att på riktigt uppskatta de små segrar jag vinner ibland. Som att få resa till en kyrka och tala, som att det kommer mycket folk, som att få beröm av en tågvärd en hysteriskt tidig söndagsmorgon mellan Kristianstad och Hässleholm. Under de galna åren, när allting rasade och rusade, registrerade jag inte ens framgångarna. Ingenting av värde verkade angå mig. Nu kan jag njuta av en kopp kaffe, av att arbeta med romanen som kommer ut i vår, av att det faktiskt fortfarande kommer folk för att lyssna till mina ord, och att jag alls får chansen att resa ut så här. 

Jag är på flera sätt en väldigt besynnerlig människa. Jag vet att jag kan vara svår att leva med, att älska. Men jag arbetar på det. Jag försöker verkligen lära mig att bli så bra som möjligt, att bli en man värd att riskera något för. På många sätt är jag inkapabel till själva livet. Det är som ett matematiskt tal jag inte begriper. Därför har jag varit tvungen att skriva mig till en sorts förklaring. När jag skriver är jag i harmoni. När jag skriver samverkar allt till det bästa. Det är som i bön. Det är frid och stormande hav på samma gång. På flera sätt kan man nog med visst fog säga att jag snarare skrivit mitt liv, än levt det. Det är möjligen rätt sorgligt men sorg är inget farligt. Sorg är ett kvitto på att du levt.

Men livet kräver så mycket av oss. Det vill att vi ska vara delaktiga i det. Först när jag träffade Michaela lärde jag mig att man inte behöver vara delaktig i allt som sker på alla andras villkor. Man kan faktiskt göra så gott man kan med det man har och det man inte har, och sedan kan man försöka leva sitt liv med livet som ett sorts brus en bit bort, som när man står på en höjd ovanför en stor stad och anar att det där sammanhängande sorlet är ljudet av hundratusentals själar och öden som alla stretar på åt olika håll med sina drömmar och sina förhoppningar. Vi är i den här natten tillsammans. Vi är också i den här gryningen tillsammans.

Tåget skär som en pil genom Sverige. 

Himlen är ljust, ljust blå. Kaffet är varmt och jag är ombord med det jag har, med mina val i livet, med mina förluster och mina segrar. 
Jag bär ingenting längre. Jag har inte mycket med mig. 
Allt av värde syns i mina ögon.

 

Mest kommenterade inläggen

Låt ditt hjärta aldrig bli härdat!

Det dröjde inte ens 90 minuter in på det nya året innan världen fick skåda ...

Nyårskrönika 2016-2017.

En bild träder fram extra tydligt när jag tänker på 2016.En bild av en reli...

Utvisa de som våldtog pojken i Uppsala.

Jag hade hoppats så på den här helgen... Att friden skulle vagga in mig i e...

En svensk tiger-Vår tids farsot.

Ett av den militanta islamismens främsta måltavlor är den kristna tron. I F...