Blogg

Hej då, Södermalm.

 

Fem år en bra tidsrymd. 

Efter fem åren finns risken att det börjar växa spindelväv mellan tanke och handling. Rockgrupperna Ebba Grön och Imperiet varade båda i fem år. 

Ulf Lundell brukar rivstarta eller tokbromsa sitt liv vart femte år. 

”Kär och Galen 1982, nykter med ”Evangeline” 1988, återfall och galenskaper igen 1992…Och så vidare…

 Det händer något med oss vart femte år helt enkelt…

 Hösten 2011 var jag på Södermalm och kollade lägenhet. Jag hade precis fått jobbet som programledare för Kvällsöppet i TV4 och jag flyttade med familjen från Norrköping där jag hade bott i åtta år. 

 Vi hamnade i Hornstull. Jag har bott på Södermalm sedan dess. Nu är det dags att söka sig någon annanstans.

Det är sista kvällen här och jag vet inte om det är särskilt vemodigt. Inte som förr, när jag kunde stryka omkring hur länge som helst i en lämnad lägenhet och smeka skåpluckorna medan jag drack sprit och lyssnade på Mauro Scocco.

Nu sitter jag i en soffa omgiven av kartonger. Mina barn har precis somnat. Det känns som inför en resa när man har allt packat, man har sin biljett, sitt pass, och man får äntligen hälla upp det där glaset med iskallt italienskt mineralvatten och bara sjunka ner en stund och låta insikten om allt komma till ro...

Jag har aldrig haft någon längtan till Södermalm överhuvudtaget. Det är på många sätt ett plågsamt ghetto med pinsamt likriktade och tillgjorda människor som tror att de är världens medelpunkt. Jag har alltid förundrats över hur dryga, sura och missunnsamma framgångsrika människor kan vara. För de som bor här är ju det. Ändå ser de så hotfulla och arga ut... Som om deras lycka var en oförrätt i deras liv...

Alla dessa snörpta munnar... Alla dessa välsignat frigjorda kvinnor i rött läppstift och för långa rockar, kvinnor i hucklen, som polska hemmafruar har de sett ut när de tagit ut sin märkliga vrede på varenda en som råkat ha oturen att möta dem på trottoaren en regnig morgon i februari.

Alla dessa stängda ansikten. Alla dessa skäggiga män med håret draget i tofs. Alla dessa bakfulla reklamare i sina sandaler. Alla spottloskor bakom min rygg. Alla kommunister i gummistövlar som säger sig värna de svaga  och säger sig "älska olika" men i hemlighet föraktar varenda människa och skriver hotmejl till alla som inte tycker som dem… Alla dessa stöddiga Big Lebowski- karaktärer med för stora glasögon och identiska uppfattningar om allt och alla…

Just detta är kanske det mest intressanta av alltihop. Människor som härmar andra människor som i sin tur härmar andra människor som i sin tur tror att de är unika…Det slutar med att en halv stadsdel går runt och tror att de är unika trots att de ser exakt likadana ut…

Som om Mr Smith i Matrix gått på svartklubb och blivit totalt söndersupen och omkullvräkt ur sin firgursydda kostym…

Den mediala eliten, den som älskar sina läsare så länge de tycker som eliten, bor här och här omkring. Jag ser dem ibland. De ser viktiga ut. De ser stressade ut. De ser arga ut...

Jag brukar le åt dem. De blir osäkra då och det tycker jag är roligt. Jag vet vad de tycker om mig men det rör mig inte i ryggen. Jag skiter högaktningsfullt i deras förbannade småsinthet, deras feghet. Jag äcklas av deras bruna tungor, deras ständiga förmåga att placera sin tunga i rätt arselskåra. De är så mycket smartare än vad jag är. Men de är också så oerhört mycket fegare.

Jag vet att de är livrädda för att skilja sig från mängden. De älskar sina sanningar. De älskar sina åsikter. De har nämligen facit. De har alltid rätt...

Jag vet att de tror att det är så... Så jag ler mot dem. 

 Under några månader 2012 var jag en del av dem. Jag gav det ett försök. Men inte mer än så. De trivs i sina lögner. De älskar den kvava instängda luften på sina redaktioner. De avskyr folk som kommer från ett annat håll och gör deras jobb än de själva. Då sluter de sig samman och stöter ut det som stör. Sådana som jag.

2012 stod jag på en sorts topp. Jag fyllde fyrtio, gav ut memoarer, tjänade pengar och hade många falska, blöta, fruktansvärda ryggdunkare att omge mig med.

 Men jag har också älskat Södermalm. Mina barn har fått gå på världens bästa förskola och nu går de på världens bästa skola. Jag har suttit på en del fantastiskt sunkiga hål i väggen lite här och där och jag har legat i en skåpsäng en tvärgata från Götgatan och mött den stora kärleken och den svepte undan hela mitt liv för mig och jag är tacksam för det. 

Det ska också skrivas. Det finns en rasande massa kreativa, solidariska (på riktigt) och bra människor på Södermalm. Glöm inte att en poet ibland enbart kikar genom det lätt mjältsjuka nyckelhålet. Ha överseende.

 Det är verkligt vackert här. Jag kommer sakna Högalidskyrkans strama siluett, kommer sakna kaffet och snacket inne på Cafe Dello Sport, kommer sakna Västerbron och Långholmen och löprundorna längs Söder Mälarstrand och nere vid Årstaviken och vattnet där, stigarna jag lärde känna varenda rot och trädgren på.  Jag kommer sakna Skinnarviken och utsikten därifrån. Jag kommer sakna kullerstenarna på min gata. Jag kommer sakna kittlet i magen när jag cyklade ner mot båtarna och hamnen där nedanför...

 Jag har aldrig känt mig hemma någonstans. Långsamt har jag börjat inse att det handlar om mig mer än om något annat. Men hemma är en känsla mer än en plats. Det enda ställe där jag på riktigt känt mig hemma är i Rom. Men jag har mina barn här, jag har mitt språk här, jag har de jag älskar här. Jag har mitt gärning här. Ett tag till.

 Men jag tror att den här flytten bort från Södermalm är ett rätt steg också i mitt yrkesliv. Om man är satt här för att beskriva verkligheten som den är, måste man också rent fysiskt ta sig bort härifrån. Jag är inte en del av eliten. Jag har egentligen aldrig varit det. Alltså flyttar jag. Jag tror att det är bra att de som har som jobb att beskriva verkligheten också befinner sig i verkligheten.

Man kan säkert höra ett stilla men fullt hörbart jubel stiga från de rättänkandes paradvåningar nere vid Nytorget. Jag lämnar deras ghetto nu så de kan bibehålla illusionen om att Sverige tar slut vid Västerbrons brofäste.

För resten av oss är det där Sverige börjar…

 Så dags för ett nytt äventyr med nya premisser. Jag ser fram emot det. Så adjö Södermalm. Du är verkligen enastående vacker. Men du är som en kvinna jag aldrig riktigt lärde känna namnet på. Jag lärde aldrig känna ditt ansikte. Du höll det bortvänd, som om du blygdes. 

 Vi ses igen. Jag kommer med min för stora cykel och rullar på dina gator ibland om det är okej..

"Ännu en vandring/In i förvandling... Är du kvar där än, Evangeline?" /Ulf Lundell.

 

Mest lästa inläggen

Tankar en valdag

Valdag. Låg sol över Stockholm. En lätt bris som går i träden som börjat...

Hyckleriet.

Med idealism och övertygelse följer ett stort ansvar. Om du är en välavl...

Det är aldrig de rika som får sina bilar brända

När detta skrivs sitter jag på ett tåg till Göteborg. På SRP1 i morse hö...

Medmänniskor Och Motmänniskor

Detta med att dömda mördare flyr när de ska ut och pissa i skogen under ...