Blogg

Vårt behov av tröst är omättligt...

 
Vi håller upp våra fasader för varandra. Det är en konstform som vi verkligen slipat till perfektion. 

På många sätt verkar vi mer besatta av hur vi framstår, alltså vad folk tror och tycker om oss, än av vilka vi faktiskt är. 

Om jag kan få er att tro att jag är lycklig, framgångsrikt och efterfrågad så har jag vunnit. Även om sanningen kanske är en helt annan. Jag kanske är sviken, dumpad, sorgsen, ensam och inte har en aning om hur jag ska få ihop stålar till hyran.

Men fasaden jag byggt döljer bakgården som blivit mitt liv.

Just idag är jag på en bra plats i livet. Det här året har varit snällt mot mig. Jag har rest mig ur flera kilo mörker. 

Jag har gått hela varvet runt. Jag har gått det en gång till. 

 Men jag har inte klarat det på egen hand. Jag har klarat detta med hjälp av människor som älskat mig, som hjälpt mig, som sträckte ut en hand när resten av världen drog in sina klor.

Efter år av motgångar är mitt liv, just idag, i harmoni. 

Sociala medier uppmuntran oss ofta att upprätthålla den här världsordningen. När jag mådde som sämst blev jag uppmanad av helt säkert välmenande personer att hemlighålla mitt mående. ”Berätta inte för de som gör dig illa att du blir sårad. Berätta inte för dem att du blir ledsen.” Men saken är ju den att alla blir ledsna ibland. Vi blir förkrossade, svikna, lämnade, hamnar i onåd, får sparken, förlorar alla våra pengar, tappar fotfästet fullständigt. Det är en del av våra villkor som människor. 

 Everybody Hurts som REM sjunger.

 All god konst handlar om igenkänning. Vårt behov av tröst är omättligt skriver författaren Stig Dagerman. Det är faktiskt något som borde ha stått i Bibeln. Det är så fundamentalt bra uttryckt. 

 Vårt behov av tröst är omättligt…

Vad betyder det?

Det betyder att vi kommer trilla på arslet ideligen om och om igen. Men det betyder också att vi aldrig är ensamma när mörkret kommer. Vi är i den här natten tillsammans. Våra villkor som människor ser likadana ut. Men vi behöver bli bättre på att bli signalerade eldar till varandra. Att skriva som det är, som det verkligen och faktiskt är, innebär alltid en risk. Men det innebär också att någon som kunde varit du men nu är en medmänniska, faktiskt kan ta den där utsträckta handen och bli ledd genom mörkret…

 Vilka är de bästa poplåtarna? Vilka dikter är ens värda att gå tillbaka till? Orden som formulerar exakt det vi går igenom, när poeten eller sångaren får gå före och hugga undan allt det svarta, trassliga, nattliga, fruktansvärda gräset som ibland växer sig så högt, då inser vi när vi läser dikten, eller lyssnar på sången, att vi inte är ensamma. 

Trots att ensamma är allt vi känner oss. Då blir orden en bro mellan oss. Och den bron är livsnödvändig för att vi ska överleva.

 Det är inget fel med att lägga ut söta bilder på sina balkonglådor eller blogga om ännu en fulländad familjemiddag. 

Men jag behöver dig. Du behöver mig. Jag tror du bryr dig rätt lite om mina balkonglådor...

De sociala medierna är fantastiska. De sociala medierna är en fullständig revolution och jag är den förste att erkänna att de inneburit en helt ny karriär för mig. De har bokstavligen räddat mig.

Men jag tror vi alla skulle tjäna på att städa undan fasaderna. Våra liv förtjänar bättre. Du har sett mina kulisser nu. Du har sett solen av papp som jag alltid fäster häst upp på mina teckningar. Du kanske istället vill se mina tårar? Du kanske istället vill se min frustration, min småsinthet, mina begränsningar, min patetiska ofullständighet?

Varför?

Därför att jag tror du kommer känna igen din egen frustation, din egen småsinthet, dina egna begränsningar och din egen patetiska ofullständighet i mina ord.

Det kommer komma en tid då kommer trava runt i mörkret på dina bara knän i ditt eget hem och desperat leta efter ord från någon som kan hjälpa dig att formulera vad det är du känner i djupet av ditt hjärta.

 Dina tårar är lika salta som mina. Din rädsla bygger samma svarta bo hos mig. Min skräck är också din. Det som är botten i dig, är botten också i mig.

När vi klär av oss all vår duglighet, all vår präktighet, alla masker, allt det vi blir uppmuntrade av världen att bära, så ska vi inse att det skallrar en märkvärdig och enastående muskel Bellan revbenen och den muskeln kommer behöva likasinnade för att inte sluta sig, bli svart, sorgsen och rädd. 

 Låt oss inte vara rädda att visa vilka vi verkligen är och inte bara visa vilka vi vill att andra ska tro att vi är.

 
 

Mest lästa inläggen

Tankar en valdag

Valdag. Låg sol över Stockholm. En lätt bris som går i träden som börjat...

Hyckleriet.

Med idealism och övertygelse följer ett stort ansvar. Om du är en välavl...

Det är aldrig de rika som får sina bilar brända

När detta skrivs sitter jag på ett tåg till Göteborg. På SRP1 i morse hö...

Medmänniskor Och Motmänniskor

Detta med att dömda mördare flyr när de ska ut och pissa i skogen under ...