Sluta se fans som huliganer!

 

 

Sveriges riskdag kommer med största sannolikhet fatta ett beslut om att förbjuda maskering vid idrottsarrangemang. Nyheten kom i morse. Det ska vara förbjudet att bära luva helt enkelt. Undantag ska göras för människor som täcker huvudet av religiösa skäl, av hälsoskäl eller vid hårt väder…

 Så om jag hävdar att jag fryser, kan jag ha luva då? Eller om jag är muslim? Eller om jag har extremt besvärlig acne?

 Det här kan vara ett av de mest fåniga förslag jag hört på väldigt länge.

Så fort en bangal brinner på en läktare så staplas flosklerna på varandra. ”De är inga riktiga supportrar.” ”De är huliganer och terrorister”. ”De förstör för de riktiga fansen”.

 Ingenting kunde egentligen vara mer fel.

 Jag menar inte att man ska försvara stupfulla skränande ungdomar i rånarluvor som klättrar runt i tunnelbanevagnar eller gör upp om att slåss med motståndare, men jag tror att man bör vara medveten om att de så kallade firmorna, alltså de hårdföra fansen som vissa klubbar har, faktiskt ser sig själva som klubbens främsta frontsoldater. De ser sig själva som de riktiga fansen. 

 Vem äger tolkningsföreträde till en klubb? Är det gubbar som undertecknad? Är det klubbdirektörerna i sina kostymer? Är det de lallande medgångssupportrarna som stannar hemma om det regnar? Är det lantisen som flyttat från Kalmar och börjar hålla på Hammarby? Är det tränaren? Är det spelaren som stannat när de andra har lämnat? 

 Eller är det fansen?

 Mitt svar är enkelt. Det är fansen. Vi som är supportar till ett lag har inget val. Vi kan inte bara dra när det börjar blåsa lite kallt. Vi kan inte byta lag som Zlatan. Vi kan inte följa framgången eller stålarna. Vi är fast med det vi har. Vi har laget tatuerat i vårt hjärta. 

Ändå är det alltid vi som får ta skiten. Det är alltid fansen som av någon anledning står längst ner i den sjuka pyramid som blivit den moderna fotbollen.

 Jag tror media går väldigt vilse när man bryskt och föraktfullt gång på gång slår fast att de så kallade huliganerna, firmorna, de våldsamma fansen, inte älskar fotboll. Jag tror visst de älskar fotboll. Jag tror till och med att de älskar klubben hårdare än andra. Jag tror deras kärlek är tatuerad i deras hjärta.

 Jag har inte läst en enda krönika som ens försökt förstå våldet. Det är bara barbarer, terrorister och huliganer. När det kastas in saker från läktaren har alla experter samma inövade fördömanden på tungan.

 Ett samhälle hänger samman. Ändå envisas vi med att se på det som lösryckta bitar. En dagen applåderar vi Försäkringskassans iver att jaga fuskare. Andra förfasar vi oss över att BRIS slår rekord i antal barn som ringer.

 Ser vi inte sammanhanget? Ett tuffare samhälle ger otryggare människor och som alltid är det barnen, de längst ner på skalan, som tar mest skada.

 Likadant är det med fotbollen. När media och medelklassens fanbärare unisont och slentrianmässigt föraktar de unga, våldsamma männen i luvor begår de sitt första misstag. Sitt andra misstag begår dem när de hävdar att dessa unga män inte älskar klubben de slåss för. Det gör dem. Att slåss för sin klubb är det ultimata sättet att visa sin kärlek.

 Det är gamla, anrika riddarideal. Vi kan tycka vad vi vill om det, men visst älskar firmorna sin klubb och sin sport alltid.

 Det är en lögn att påstå något annat.

 Firmorna är sin tids riddare. I sina kåpor och sina vapen slåss man för sin kärlek. Vi kan tycka vad vill om det. Vi måste delvis bekämpa det eftersom deras kärlek hindrar människor från att gå och titta på fotboll, men de älskar sitt lag och sin sport precis som vi andra. Vi måste våga se det för att kunna möta dem. Vi måste våga sträcka ut en hand, se dem i ögonen och tala till dem som medmänniskor.