Kärleken är värd att försvaras.

Här i Rom ser man flera militärfordon med tillhörande militärer på gatorna. 

De är tungt beväpnade. De ler. Härom dagen snackade jag fotboll med en av dem. På deras tunga stridsfordon står det ” Operation Säkra Gator”.

 Jag ser eller hör ingen som blir oroliga över att se dem. De är där för att sådana som jag och andra ska kunna röra oss relativt fritt i en stad och ett land som under flera års tid levt under en hel lång rad av terrorhot, från både vänster, höger och militant islamism. 

 Det är inte så att det kryllar av militärer men man ser dem. De finns på gatorna. De skyddar kyrkorna, monumenten från romartiden som är hela mänsklighetens arv. Framförallt skyddar de alla de miljoner människor som reser hit till Rom från hela världen för att vara en del av civilisationens vagga.

 Den här staden är allas vårt arv. De där militärerna står där tolv timmar i sträck så att svenskarna på vårt hotell ska kunna starta dagen med en Campari och sjunga sånger om Totti på takterassen innan klockan slagit 10. 

 För inte så länge sedan hörde jag en krönika i Sveriges Radio P1, från Rio, där reportern sade sig vara orolig över alla militärer med vapen hon såg. Hon sade sig till och med föredra att få väskan ryckt av tjuvar än att tvingas genomlida en promenad längs stranden och se militärer med vapen. Alltså kan man säga att reportern var mer rädd för de som är där för att skydda henne än för anledningen till varför de står där de står…

 Ingen älskar att se pansarvagnar i sin egen stad. Men ska det nu nödvändigtvis stå några pansarvagnar på min stads gator (och Rom är min stad) då ska det vara mina pansarvagnar och inte en främmande terrormakts pansarvagnar…

 Jag älskar den värme och den kärlek som Stockholm visade ett sådant fantastiskt prov på efter dådet på Drottninggatan. Den skönheten kan dock vandaliseras. Den rörande, vackra naiva drömmen om att möta hat med kärlek är också något väldigt värt att försvara. Den drömmen, den manifestation av kärlek som Sverige visade prov på, är sannerligen värd något, värd att försvaras. För det är just den som terrorn, all terror för övrigt, både den från höger, den från vänster och den islamistiska, vill slå sönder.

Jag är inte rädd för soldaterna som står lutade mot sina pansarbilar. Om jag nu är jag rädd för något är jag rädd för dem som tvingar soldaterna att stå där de står. Men allra mest skraj är jag för alla de som blundar för den verksamma grymhet som är en del av vår samtid och vars uttalade mål är att förgöra oss för att vi tror på friheten och bekänner oss till just den kärleken som vi såg prov efter dådet i Stockholm den 7 april.