Jag älskar drömfångaren Håkan Hellström.

Annah Björk på GP Kultur är upprörd över att Håkan Hellström inte står upp för allt det som Annah Björk tycker är viktigt att stå upp för. 

 Hon går på en konsert med Hellström och säger sig vilja kräkas över att alla händer hon ser i luften är vita. Det äcklar henne. Det äcklar henne att Hellström inte tydligare tar ställning i vad Anna Björk anser är viktiga frågor.

 Det är mycket som äcklar henne.

 Nu är det så att jag råkar älska Håkan Hellström. Dels för att vi på många sätt är samma andas barn.

Vi är ungefär lika gamla, vi har samma namn på våra nittiotalsnätter, vi har samma vemod, vi har något som förenar oss. Vi sågs ibland de där nätterna utan namn för tjugotalet år sedan, men han och hans gäng var alltid snyggare, alltid coolare, än vad mitt gäng var. Men vi var nog innerst inne lika rädda. Den rädslan har vi burit som medaljer genom våra liv. Jag högaktar honom för att han vågat visa den där rädslan i sina sånger.

Vi har säkert tiotusen saker som skiljer oss åt också. Men att Hellström redan nu räknas som en av vår tids viktigaste musikaliska poeter borde stå bortom alla tvivel.

 Björk på GP Kultur anklagar Håkan för att inte stå för någonting. Hon anklagar honom för att inte ta ställning och ställer den retoriska frågan ”Kommer han någonsin säga någonting”?

 Som offentlig person har du egentligen bara två val. Antingen håller du käften om vad du innerst känner om saker eller så säger du saker som du vet att människor som Björk och hennes frontsoldater uppskattar. 

 Om du börjar gå på tvärs med den rådande mediala ordningen kommer den rådande mediala ordningen att jaga dig tills du stupar. I know. Jag har varit där. Jag är där än. Men skillnaden mot förr är att jag inte beklagar det längre. Jag vann. Ni förlorade.

 Men Håkan Hellström är för stor för att jagas ner. Därför blir han på sovjetiskt maner mer eller mindre fodrad att säga de ”rätta sakerna”.

 Men Hålan Hellström är mycket viktigare än att bli ett politiskt korrekt slagträ i en hysteriskt tillspetsad och fruktansvärd politisk debatt.

 Håkan Hellström har en annan uppgift. Han sätter ord på hundratusentals människors förvirring, rädsla, vemod och han sätter ord på deras drömmar. 

Hellström blir alla dessa människors drömfångare. Men han gör mer ändå. Han silar de där drömmarna så vi får tillbaka dem, lite verkligare, lite starkare.

 Han har en sällsynt förmåga att lyfta lyssnarens hjärta några steg. Han säger redan allting, kära Annah Björk. Han berör människor på djupet, rakt in i djupet av deras hjärtan.

 Han har alltså lyckats med allt det som du och dina förbannade kollegor på kultursidorna misslyckades med i evigheter, nämligen att vara angelägen för människor, exakt där de är i sina liv, med all sin trasighet, all sin bräcklighet, och med all sin blixtrande, kristallklara och varsamma mänsklighet.

 Det är att säga ALLT när Hellström får 65.000 att sjunga:

 ” Jag tror/när vi går igenom tiden/ att allt det bästa inte hänt än/säg det, säg det, säg det igen”…

 De kommer med all rätt döpa flygplatser efter Håkan Hellström. Jag är bara glad att jag fick vara en skrivande människa under samma himmel som honom. Och jag är glad att han varit med om att sätta ord på allt det som gör mig till människa.