Om att bygga och bränna bilar.
Jimmie Åkesson startar sitt tal med en knastrig gammal uppläsning av Verner Von Heidenstams dikt Medborgarsång.
Jag älskar ju lyrik. Jag har till och med några böcker av skalden Verner Von Heidenstam… Sedan hamnade han i konflikt med min stora favorit August Strindberg och kidnappades av svensk konservatism.
Ett annorlunda och modigt inslag även om det i tevesoffan var nästan omöjligt att höra skaldens ord.
Svensk politik har under decennier ägnat väldigt mycket tid åt att kratta manegen för SD. Genom att inte tala om sådant som SD talar om har man drivit hundratusentals människor rakt in i famnen på partiet.
Efter det att partiet kom in i riksdagen 2010, fick de övriga sju partierna fullständig panik och bestämde sig för att försöka mobba ut partiet vilket helt enkelt bara fick SD att växa ännu mer.
Under flera år satt den politiska och den mediala eliten i samma båt och försökte ro den där ekan så långt bort från SD som möjligt.
Problemet har varit att SD ägt varenda strand som den där båten drev emot..
Under snart sju år har i stort sett allting i svensk politik handlat om SD. Under sju år har SD bara vuxit och vuxit.
SD är numera landets näst största parti och jag kan riktigt se hur de andra partiernas partisekreterare sitter och skissar på nya planer.
Visst är det mycket märkligt att samtliga partier säger sig avsky SD samtidigt som de snor partiets retorik mer eller mindre rakt av?
Numera låter Åkesson som en Per Albin Hansson. Han snackar om folkhem och välfärden och låter mer som en socialdemokrat än vad Magdalena Andersson gjorde. Han talar om att kräva sin rätt och göra sin plikt. Han talar om ett modernt folkhem och att ingen ska lämnas utanför.
Samtidigt blir det lite löjligt när han mässar om att vi ska få vara stolta över Sverige….Han låter som om det vore förbjudet att få göra det. Vad hindrar honom?
Det centrala i talet var att han hade en annan formulering kring hur splittringen ser ut i Sverige…
”Den angörande konflikten handlar om de som bygger bilarna och de som bränner bilarna…”
Jag tror att Åkesson talar till många som älskar det sunda förnuftet. Det har funnits en stor lucka i svensk politik och de övriga partiernas fullständiga oförmåga att handskas med hans parti har bidragit till hans popularitet.
Samtidigt kan han spela på att han och hans parti aldrig riktigt testats i regeringsställning. Han kan stå utanför och äga perspektivet från det hållet.
Hade man stått upp och tagit striden eller diskussionen så hade SD aldrig blivit så här stora. Så enkelt är det.
Det hela handlar om vilken bild av Sverige man känner igen sig i. Är det Socialdemokraternas version av att det går väldigt bra för Sverige eller är det bilden som SD sprider, att Sverige är ett land i kris, med Europas sämsta vård, med splittring, sönderfall och rädsla.
Vilket Sverige är det vi lever i? Vem har ritningarna till landet vi lever i?
Det är detta som avgör valet nästa år. Den som bäst lyckas beskriva Sverige kommer vinna valet.
Det är folks rädsla som kommer avgöra valet nästa år. Tyvärr. De som är rädda för det nya, för det främmande, för förändring. De som på fullaste allvar tror att terrorn kommer att vinna, de som är rädda för några nyansskillnader i hudfärg, de som tror att HBTQ-rörelsen kommer utrota mänskligheten med HIV kommer att rösta på SD. Vilket tyvärr får Birro & Co att jubla av glädjefnatt.
Medan vi som visserligen är oroade för terrorns frammarsch men behåller vårt sunda förnuft inte låter oss skrämmas av vår rädsla och rösta med huvudet och inte könsorganet lägger vår röst på något parti med lite mer verklighetsförankring än ett parti med rötter i nazism och främlingsfientlighet. För Sveriges bästa hoppas jag att svenska folket gömmer undan sin rädsla och röstar med hjärnan år 2018.