Du är inte ensam om att vara ensam.

 

 

 

Jag har inte haft särskilt mycket att sätta emot det här livet. Det har drabbat mig. Verkligheten har stigit lite hela tiden och jag har byggt mina vallar, bränt mina broar, stått på stranden och sett solen sjunka som en pärla vid horisonten... 

Jag har aldrig varit ensam. Jag var inte ensam när jag var ung och ställde fönstren på glänt och lät skratten från gatorna nedanför klättra på små spindelben upp för huset vid Ullevi. Jag var inte ensam när jag slog sönder allting och söp mig fördärvad. Jag var aldrig ensam de där luncherna på Västerhus. Jag var inte ensam sedan heller när Pink Floyd återförenades på min teve och jag hällde ut det sista ur flaskorna och gick ner till mina syskon i källaren hos AA. Jag var inte ensam när livet vände. Jag var inte ensam när jag satt vid Dantes kista. Jag var inte ensam när jag segrade och tjänade pengar. Jag var inte ensam när allting löpte på så där hysteriskt fort att ingen, allra minst jag själv, kunde hänga med.

Jag är inte ensam nu heller, inte ens nu, när makten, den mediala och den kulturella hånler bakom min rygg, när de tror att jag automatiskt förlorat allting jag byggt upp bara för att de vägrar erkänna min yrkesskicklighet, inte heller nu är jag ensam. Jag började inte skriva för att skaffa vänner eller bättra på mitt anseende. Jag började verkligen inte skriva för att tjäna pengar eller bli känd. Jag började skriva eftersom jag var tvungen att skriva. Jag är fortfarande tvungen att skriva. Världen är en brottsplats, en regnpinad gränd som jag måste försöka begripa mig på och det bästa sättet, det enda sättet, att göra det på, är att skriva. Det är universalnyckeln. 

Skrivandet är den enda vän som orkat med mig under de här åren. Från det att jag skrev Hjärtats Tårar som fjortonåring och till romanen som kommer nästa år, har jag aldrig varit ensam. Det kan se så ut när vänner, kollegor, chefer och andra vänder en ryggen. Det kan se ut så när pengarna tar slut. Det kan se ut så därifrån ni står. Men min uppgift är inte att räkna antal ryggdunkar eller hejarop från den korrumperande makten. 

Min uppgift är att beskriva exakt hur naken kejsaren är. Och kejsarens löjliga vänner. Det är en uppgift som aldrig upphör. 
Min uppgift är att skriva fram en värld som du kan känna igen dig i. Min uppgift är att skriva om det som ligger djupt i mig eftersom det som ligger djupt i mig också är det som ligger djupt i dig.

Min uppgift är att vara en sorts litterär minröjare. Min uppgift är att vara folklig i det ordet vackraste betydelse. 

En författares främsta uppgift är att stå fri och att riskera något för sanningen. Jag uppfyller de två kraven och ärligt talat vänner, hur många andra författare och skribenter kan man egentligen säga det om idag?

Jag går inte i några ledband. Jag viker inte ner blicken. Jag går stolt. Pank, utfryst, stigmatiserad...Men stolt!

Så jag är inte ensam. Inte du heller. Du är inte ensam om att vara ensam. 

Vi är i det här regnet tillsammans. Det blir en vacker höst. Löven som klasar av hjärtan på träden, regnet som drar in över hustaken, luften som blir klar som glas.

Det börjar bli dags att ta nästa steg i den här spännande ständiga föränderliga förvandlingen som är mitt liv.
Jag är glad att du är med mig.
För ingen av oss är ensam.