Stockholm 2010. Berlin 2016. Vad har vi lärt oss?

För sex år sedan bodde jag i Norrköping. Det var julhandel och blinkande stjärnor överallt. Det var 2010 och jag hade under hösten blivit tvåbarnsfar och strosade mest runt i mina raggsockor och sjöng vaggvisor för min dotter. 

 Plötsligt visar teven suddiga övervakningsbilder på en explosion på Drottninggatan i Stockholm. Man ser eldflammor, människor som instinktivt hukar sig, som kastar sig över sina barn, fruar, män och försöker skydda dem. 

Det är fruktansvärda bilder.

 Det visar sig sedan att terroristen av misstag utlöst sin bomb på Bryggargatan, strax intill Drottninggatan. Han misslyckades alltså med att mörda andra än sig själv. Men hans mål och ambition var tydlig och klar.

Han drevs av en religiös och politisk övertygelse som gick ut på att utplåna så många oskyldiga människor som möjligt. Det kunde polisen och vi andra konstatera i efterhand när allt mer stod klart om hans motiv. 2010 kryllade media av människor med höga befattningar som på allvar hävdade att vi i Sverige fick skylla oss själva eftersom vi hade soldater i andra länder…

Jo, det är sant. Det är bara att gå tillbaka och läsa rapporteringen runt dådet på Drottninggatan. Extremt få vågade sätta det som hade hänt i en religiös eller politisk kontext. 

 Jag skrev om det där i Expressen då. Jag minns hur stenhårt jagad jag blev för varenda virtuell bygata du kan tänka dig. Professorer, andra författare, chefer, präster, vanligt folk, alla gick ut och fördömde mig för att jag hade ballar nog att sätta dådet i sitt rätta sammanhang. 

Alla tävlade i att hitta andra slutsatser än sanningen.

Det var en bisarr tid.

Sedan dess har allting blivit tusen gånger värre. Det värsta nu,tror jag, är att vi trubbas av när det gäller den här typen av våld. Samtidigt är det två rätt stökiga poler att vackla emellan…Detta att bli rädd, vilket är ett av terrorns yttersta mål, och att bli avtrubbad, som ju förödande får vår medmänsklighet. vår empati och ett sorts snuskigt uppror mot allt det goda inom oss. Jag vill bli förbannad. Jag vill se klarsynt på situationen. Jag vill vara provocerande sanningsenlig i ögonen på de fega stackare som kryssar fram med elitens lastångare inom media, politik och kultur.

 När detta skrivs vet vi inte exakt vem eller vilka som ligger bakom terrorattacken i Berlin. Det vi vet är att det är en man född 1993 i Pakistan som gripits för dådet.  

Samtidigt vet vi att ett identiskt terrordåd i Nice i somras planerades och utfördes av en religiöst och politiskt övertygad person som haft god hjälp av ett tiotal personer för att en väldigt särskild kväll, nämligen den franska nationaldagen, sätta sig i en lastbil och (bland annat) ta sikte på en glasskö med förväntansfulla barn. Han hade planerat sitt dåd. Han var ingen galning. Han visste vad han gjorde. Han ville mörda barn och så många andra oskyldiga som möjligt. 

Han körde över människor med en lastbil. Barn. Föräldrar, Kvinnor och män. Han hade planerat sitt dåd länge. Han satte sig bakom ratten och krossade barn med en lastbil.

Jag tror vi måste försöka se detta hända om och om igen för att inse det oerhörda i detta. För att få det omöjliga att bli begripligt måste vi sätta ord på det som sker.

Oskyldiga människor som var ute och åt en glass en varm kväll. 

Människor som du och jag.

 Jag undrar om någon av de experter som 2010 försökte få de där morden, den här terrorn, detta bottenlösa, omänskliga och fasansfulla barbari att handla om allting annat, jag undrar om någon av dem skulle vilja meddela föräldrarna till de mördade barnen att de nog i det långa loppet hade sig själva att skylla eftersom Frankrike har soldater i andra länder?

 Vi är i krig mot en ideologi som hatar oss, våra barn och allting vi står för. Alltså är vi krig mot de människor som svär sin lojalitet ända in till döden till denna ideologi. Hade denna ideologii varit av högerextrem natur hade ingen haft problem med att ta avstånd. Men nu är det en annan typ av ideologi och då tystnar plötsligt fördömandet från den politiska vänstern. Då står de och stammar och skrapar med foten och funderar på hur man ska komma runt sanningen...

Det är en och förbli en fruktansävrd skam att det är så. Det är att svika offren.

Vi kan ha tiotusen kommunister skrikandes i vårt öra att vi som uppmärksammar kriget är rasister, islamofober och tusen andra lögner. Vi kan försöka skydda oss mot denna ideologiska krigsföring med hjälp av fastfrusna teorier som snickrades fram för tio, tjugo eller trettio år sedan. Vi kan vara naiva och stå drömmande vid sidan av. Men kriget är här. Nu handlar det om hur vi bemöter det. Hur skyddar man sig mot människor som är beredda att dö för att utplåna oss och det vi tror på och lärt oss att älska, en upplyst, tolerant och värdig demokrati, där man får älska vem man vill, där man får tro på vem man vill (eller inte tro alls) och där man får vara den man är?

Samtidigt sitter cheferna på de stora redaktionerna runt om i landet och resonerar runt hur och vad de ska skriva om det som sker och det som kommer fram. Jag har ett råd. Skriv som det är. Skriv sanningen. Sätt det som sker i sin rätta kontext. Ge den respekten till människorna och läsarna. För om vi inte vet vilka som vill mörda och utplåna oss kan vi inte heller skydda oss.

Sanningen är ofta skoningslös. Men den gör oss fria. Det som står på spel nu är själva grundbulten i vår västerländska demokrati.  Det som står på spel är vårt sätt att leva. Det är vår frihet de avskyr. Det är vår mångfald de vill utplåna. De vill ta ifrån oss vår självständighet, vår öppenhet, vår öppenhet, vår rätt att älska vem eller vilka vi vill. 

Vi behöver påminna oss om detta.