Det finns en helt annan slags utanförskap i Sverige...

Nu kryper folk ner i sina skyttegravar igen.
På ena sidan har vi de trogna, de rättänkande, den mediala eliten, vänstern och de delar av etablissemanget som älskar förorten, islam och generös invandring från sina trygga borgar på Södermalm där de aldrig kommer i närheten av den faktiska verkligheten. Deras lutslott och deras verklighet är byggd enbart på teorier. De lever sju eller åtta hållplatser ifrån den värld de säger sig älska så högt. Många av dem har aldrig varit där. De skulle heller dö än sälja sin bostadsrätt och flytta till Botkyrka.

På den andra sidan lever folket, just de människor som eliten säger sig värna. Människor som upplever otrygghet i sin vardag, som kryssar mellan brända bilar, som spanar ängsligt runt på pendeltåget innan de hittar en plats (i den mån det finns platser), som inte känner igen stadsdelen, staden, landet de växte upp i. 

De här människorna skakar på huvudet när de hör eliten snacka. Deras ord, medias, politikernas, kommunens talar alla ett annat språk... Ingenting handlar om dem.

Från eliten och media får de höra att deras rädsla inte är värd att tas på allvar eftersom den saknar täckning. Det är som att säga till en ensam tjej på väg hem i natten att hon inte behöver vara rädd för något, de flesta tjejer blir inte våldtagna på vägen hem…

Men rädslan i sig själv är verklig och därför värd att tas på allvar. Den finns där. 

Det är också en form av utanförskap, detta att känna sig ha hamnat utanför det land man en gång tillhörde. Man kan tycka att dessa människors rädsla och oro är löjlig och bakåtsträvande (och media gör allt för att beskriva deras oro precis så) men den är verklig och den utgör ett slags utanförskap som det överhuvudtaget inte talas särskilt mycket om.

Under tiden tar eliten strider i folkets namn utan att folket ens vill det. Som detta ständiga tjat om normkritik. I ett sådant kölvatten kan alltså SSU bjuda in till ett arrangemang om islamofobi men samtidigt förbjuda människor med en viss hudfärg att närvara…

När jag skrev en krönika om sexualupplysning i skolorna för Expressen började RFSL ringa cheferna och RFSL är så nära STASI vi kan komma i det här landet. Utan att ens fråga mig skrev tidningen en lång ursäkt under min krönika, allt för att inte stöta sig med RFSL. Det handlar inte om RFSL har rätt i vad de skriver och tycker eller inte, utan det handlar om den totala brist på motargument som får riktas mot dem och liknande organisationer. De tillåter inte avvikande uppfattningar. De vill inte ta striden eftersom de anser att striden är tagen och vunnen. Det är väldigt odemokratiskt allting.

Det normkritiska tänkandet är egentligen en god sak. Att ge människor och grupper som inte hörs chansen att höras. Att vara medveten om att det finns strukturer som utestänger människor som inte passar in, som faller utanför ramarna. 

Jag har själv, trots att eliten skrikit sig hes om motsatsen, varit en av de som fallit utanför ramarna. Jag har alltid gått mig egen väg. I media var jag en pitbull bland pudlar. Jag tog stora risker för att försöka beskriva sanningen. Jag blev hotad, hatads, bespottad, förlorade flera jobb. Jag utgör urtypen av en person som blir illa behandlad av en strukturell maktordning! Problemet med mig var dock att den strukturella maktordningen var de själva; dvs media och kultur. Då var det plötsligt inte lika roligt längre...

Men ändå. De borde älska mig. De borde lyfta mitt namn överallt och säga ” Kolla här. Här har vi en kille som råkat jävligt illa ut för att han haft modet att gå emot strömmen. Vi ger honom en chans.”

Inte riktigt va…

De avskyr mig eftersom jag faller utanför ramarna på fel sätt. De avskyr mig eftersom jag satte ljuset PÅ DE SJÄLVA. Jag såg deras förljugna världsbild och hade modet (och dumheten) att skriva om den. Jag blir aldrig förlåten för det.

Jag var en gång en av dem men jag var aldrig en av dem… De fick inte ihop den bilden. De trodde jag stod tillsammans med dem i kampen mot allt avvikande folkligt. Faller man utanför ramarna på sitt eget sätt utgör man genast ett hot och blir därför motarbetad överallt.

Det som hänt nu är att normkritik blivit norm och denna gång har denna norm på något mystiskt sätt också förvandlats till sanning. Helig sanning. Alltså, och det är detta som är det verkligt upprörande, får ingen ens ifrågasätta sanningen. Det är blir som i det gamla Östeuropa. Jag vet att det finns massor av människor i etablerad media som inte har några problem med att det redaktionella arbetet ska genomsyras av normkritik men som också gärna skulle vilja ha möjlighet att någon gång ifrågasätta också denna nya form av norm. Men de vågar inte. De riskerar sina jobb. Deras feghet räddar kvar jobbet åt dem men plockar också varenda gram av värdighet och värdighet ur dem. De borde faktiskt skämmas.

Så vi har hamnat i ett läge där människor som tillsammans är extremt starka i vårt samhälle, som själva aldrig riskerar ett enda gram med något enda de skriver eller gör, och som nu svurit sig samman för att tillåta endast en liten grupp människor att falla utanför ramarna på rätt sätt och som samtidigt med hugg och slag jagar den som väljer att falla utanför ramarna på sitt eget sätt. Han eller hon blir snurrad vid skampålen, blir avskedad och medialt marginaliserad när allt han eller hon gjorde var att rent praktiskt utlöva just den normkritik som de säger sig värna så mycket om.

Därför är den mediala eliten hycklare och fega stalinister som i sin iver att bredda debatten kväser den istället.