Normkritik har blivit den nya fascismen.

Normkritik har blivit den nya fascismen.

Det som tidigare handlade om att bredda vägen för en mångfald av röster har nu allt mer kommit att handla om dogmer, om att tycka ”rätt” och framförallt, skoningslöst slå ner på allt och alla som rör sig några eter utanför de uppställda dogmerna. 

 

Det är fascism i dess allra renaste form. Jag har skrivit mycket om detta och jag fortsätter att skriva om det. Det är så ytterst betydelsefullt att även normkritiken utmanas och ifrågasätts. Den mediala eliten har under lång tid varit van vid att vara sanningens enda fanbärare. Man har inte alltid handskats med sanningen på ett sanningsenligt sätt. Man har även ibland skapat sina egna sanningar, både genom att välja vad man skriver eller talar om, men också genom att konsekvent vägra att skriva om annat. Ni vet ungefär vad det är man vägrat att skriva om eller hur man vägrat att skriva om det…

 

Det är i detta ljus man bör se den alternativa pressens uppkomst och framgångar. Etablerad media har helt enkelt inte gjort sitt jobb tillräckligt bra.

 

Den mediala eliten, som tidigare bestod av modiga förtrupper som granskade makten och alltid såg till folkets bästa, har nu till största delen förvandlats bekväma, lojala och ryggradslösa lallare.

 

Likriktningen är total. Föraktet mot allting som faller utanför ramarna är skoningslöst. Därför ska alla obekväma röster tystas. Därför kan chefredaktörer stå i statlig tv och debattera med chefer för denna statliga teve  huruvida det är rätt att släppa fram publicister som tycker annorlunda i statlig teve eller inte… 

 

Märk väl. Man diskuterar inte det som publicisten eventuellt skrivit eller låtit publicera, en fullständigt normal och sund debatt i ett hälsosamt demokratiskt samhälle, utan man kritiserar från elitens håll det faktum att den obekväma publicisten överhuvudtaget får komma till tals…

 

Det är, åter igen, fascism i dess renade form.

 

Sverige är ett galet land. Här kan socialdemokratiska ungdomar bjuda int till arrangemang som förbjuder människor med en viss hudfärg att närvara. Här kan polischefer stå i teve och leka Bagdad Bob och fingra på sitt armband medan han snackar om hur bra allting är. I Sverige bjuder man huliganer och ligister som bränner bilar på kaffe och bullar. I Sverige står ledande företrädare för den politiska och mediala makten och skriker om hur de älskar mångfald, pluralism och tolerans samtidigt som de avskedar, föraktar och motarbetar alla som vågar ha en avvikande uppfattning. I Sverige slåss feministerna för att fler kvinnor ska in i bolagsstyrelser och för att barnböcker ska tvingas ha könsneutrala pronomen men slår ner blicken när hedersförtrycket i förorterna kommer på tal. Det är en stor skam. 

 

Svensk media är en ankdam med identiskt lobotomerade fiskar. Alla stöter emot samma glas samtidigt och tror på allvar att de är först med att göra det. Den fisk som vill simma emot strömmen avskedas och blir sedan en persona non grata under lång, lång tid. 

 

Det senaste exemplet på den nya normkritiska fascismen handlar om Per-Axel Janzon på Utbildningsradion som ju lyder under SVT och SR. Han ville göra ett reportage om det egna företagets normitiska verksamhet… Det fick han inte. Han ville intervjua sina chefer om det men det fick han inte heller. Han fick istället sparken. Motiveringen till varför han fick sparken är onekligen lite intressant. Enligt uppgift fick han kravet att aldrig mer kritisera företaget han jobbade på, inte ens internt. 

 

Det är på pricken exakt samma anledning som Expressen gav mig när jag fick sparken hösten 2014. 

 

Man får vara obekväm så länge man inte stör de lobotomerade fiskarnas simmande men börjar man kräva sin rätt att simma exakt hur man vill, och dessutom vågar ifrågasätta om den lilla skålen man simmar i på allvar är den enda och viktigaste skålen i hela universum, då håvas man upp och spolas ner i närmaste dass… 

 

Per-Axel Janzon får också frågan vad hans kollegor säger när han blivit avskedad efter nio års tjänst och med bara tre år kvar till pensionen:

 

” De flesta säger ingenting. De vågar inte. Jag vet att det finns kollegor som sitter i liknade situationer som jag men de är yngre och de vågar inte riskera sina provanställningar.”

 

Exakt på pricken igen. När jag åkte ut var nog den kollegiala fegheten det som smärtade mest. Människor som jag VET håller med mig vände mig ryggen. Människor som jag beundrat och sett upp till och lärt av bytte sida när jag kom gående på gatan. 

Deras feghet kommer jag aldrig att glömma.

 

Detta handlar alltså om mer än enskilda skribenter som förlorar jobbet. Det handlar om vilken sorts demokrati vi vill ha. Vill vi ha skribenter som går i lydiga ledband i rädsla för att förlora jobbet? Vill vi att obekväma röster och skribenter ska tystas för att vi inte alltid håller med om vad de skriver? Vill vi att normkritiken ska vara fullständigt allmänt rådande och aldrig kunna bli ifrågasatt?

Vilket Sverige vill vi verkligen leva i?

 

Jag önskar att den mediala eliten släppte på prestigen, på sanningsanspråken och på det politiskt korrekta och faktiskt vågade vara så öppen för mångfald som man nu ljuger sig blå över att man är.