Opinionsblogg

Tack Fredrik Strage!

I juni spelar The Mission i Köpenhamn. I höst kommer The Sisters Of Mercy till Stockholm. 
Det är två väldigt viktiga datum i alla sunda människors liv.

Jag har spelat in skiva och turnerat med Wayne Hussey. Jag är bollplank åt honom nu medan han skriver sina memoarer.

Jag har även i unga år lirat i det eminenta popbandet The Christer Petterssons hemma i Göteborg. Vi slog ofta sönder våra elgitarrer. Vilket stökade till det för oss eftersom ingen av oss hade några pengar. Vi brukade repa hemma hos trummisen, Morgan. Han var snyggast och vi andra fattade ju att han skulle få alla tjejer (för vi hyste inga tvivel om att tjejer i stora volymer skulle dyka upp på The Christer Petterssons spelningar) om vi inte gjorde något åt det… 

Så vi gjorde Morgan till trummis. Och när vi uppträdde hängde vi en backdrop framför trummorna så att Morgan inte syntes. Vi hade Christer Pettersson på den backdropen.
Vilket bara fick till följd att ingen av oss fick några tjejer. Mest för att nästan inga tjejer alls gick och kollade på oss vid någon av de sammanlagt fem spelningar bandet gjorde. 

Jag minns att vi hade rökmaskin och att vi var väldigt berusade. Alltså kunde vi enkelt utgöra ett rockband. Alla viktiga rockband använde nämligen rökmaskin. Sedan stod alla viktiga rockband i den röken; svettiga, gastkramande påtända, och mässade fram svåra texter om att stå vid floden mitt i natten med armarna rakt ut. 

Eller om flickor som hette Alice och tog droger för att räkna ut vart regnet skulle falla. Givetvis till tolvsträngade gitarrer. 
Alla riktiga rockband av värde använde tolvsträngade gitarrer.

Under den tiden snodde vi alla våra kläder från ovan nämnda Morgan. Han var vår stilikon. Jag snodde en skinnjacka av honom som jag använde tills jag fick råd att köpa en egen. Den egna bytte jag bort till en svartklädd och gråtande flicka efter en spelning med The Mission i Lund 1995 (Petra hette hon, om du läser detta, har du kvar den?) men den där jackan av Morgan har jag burit med mig som en sorts hälsning från mig själv genom livet. 

Jag älskade den där jackan. Den fick mig att se snyggare ut än jag var. Jag tror inte att den skulle ha exakt den egenskapen idag men den har varit en påminnelse till mig själv om vem jag är, vart jag kommer ifrån, och i tider av förvirring (och Gud vet att jag levt i en del sådana tider) så har den där jackan satt mig i samklang, inte så mycket med en tid som flytt, utan med mig själv. Jag älskade den helt enkelt.

Sedan hamnade den i en låda på en vind efter en skilsmässa och dammades av för att säljas. 
Inte av mig. Men av någon annan. Och jag satt vid annonsen och tänkte sorgsna tankar om att den där jackan är min, den borde faktiskt hänga här och inte där…och tänk om någon cynisk, utstuderad och hjärtlös mediepersonlighet fick för sig att det vore kul att ha den där jackan (det har under våren visat sig att saker som tillhört mig och kan kopplas till mig i någon form är värt väldigt mycket pengar) så vore ju det ett slutgiltigt nederlag.

Det vore den totala katastrofen.

Jag såg mig gå på The Mission och Sisters i någon av de kostymer jag (trots allt) lyckades få med mig från det gamla livet och det kändes bara…fel…

Jag gjorde som jag brukade, drog en djup suck, bryggde mig mitt superstarka italienska kaffe, och lyssnade på The Fields Of The Nephilim, och gjorde mig klar att aldrig mer få se min allra vackraste frihets-uniform.

Dagen efter får jag ett mejl från skribenten Fredrik Strage.

Jag tycker om Fredrik Strage. Både det han skriver och det jag lärt känna av honom.

Strage är dessutom den ende av alla mina pod-gäster genom åren som haft med sig en present till mig. Och vilken present sedan! Han gav mig en live-platta på vinyl med The Sisters Of Mercy från 1985, med just Wayne Hussey, på den där välsignade tolvsträngade gitarren.

Det visar sig att den gode Strage helt enkelt gått in och räddat denna klädklenod från cynismens tyranni, eller glömskans, genom att köpa den!

Så här skriver han bland annat i ett mej till mig: 

”I förra veckan skulle plötsligt din fina gamla MC-jacka också säljas på Tradera. För mig som älskar Sisters of Mercy, och fascinerats av dina berättelser om The Christer Petterssons, är den mer än ett plagg. Den är svensk rockhistoria. Ganska obskyr svensk rockhistoria, förvisso, men ändå... Tanken på att den också skulle hamna hos någon som inte kan stava till Fields of The Nephilim, fyllde mig med ångest. Det kändes ovärdigt. Som ett hån mot gothrock. Så jag bestämde mig för att rädda jackan och vann otippat budgivningen (jag är bra på smyga in bud i sista sekunden).Jackan ska givetvis hänga i din garderob. Du kanske inte vill bära den längre, men du borde åtminstone ha den när Sisters spelar i Stockholm i höst. I annat fall kan era barn ta över den om tio år när det är dags för tonårsuppror. ”

Han ville byta min nya roman mot jackan och jag är honom evigt tacksam.
Tack för att du finns, Strage.
Nu kan jag få njuta i mitt magiska goth-mörker, rätt klädd.

Här har ni den aktuella jackan på poeten under en teveintervju efter första diktsamlingen 1992.

Det är jag till höger, i pannband...

 

Kommentarer

Kommentera