Men var inte rädda...

Sverige är inte längre ETT land. Sverige är flera.

På Södermalm möts jag av tusentals leende Henrik Schyffert som uppmanar mig att inte vara rädd. Han uppmanar mig egentligen allra mest att köpa biljett till hans föreställning med just det namnet, men budskapet är kristallklart och tydligt. 

 

Rädslan är överdriven. Nyheterna om ett Sverige i fritt fall är trollens avträde. Jag har själv blivit beskylld för det är. Att jag genom att skriva om detta i själva verket SKAPAR sprickan. Att det är jag som gräver ravinen mellan människor i det här landet. En slags litterär uppviglare som bara ljuger om ett land som i grunden fungerar rätt bra.

 

Rädslan är inte på riktigt.

 

Av misstag har tidningsbudet i gryningen pressat ner en fullmatad DN i brevlådan. Jag bläddrar i Stockholms-delen och tvingas konstatera att den där föraktet mot den där rädslan fungerar som en förlamande filt av föraktfull ignorans. 

 

Att inte ta människors rädsla på allvar är att iskallt förakta alla de människor som dagligen blir utsatta för våld, hot och otrygghet.

 

Några kilometer bort från Södermalm ligger Spånga. 

 

Där har handlarna nu tröttnat på alla rån, allt våld och alla hot. Exakt alla som DN pratat med vittnar om att det blivit väldigt mycket värre på bara några år. 

 

En handlare säger ” När vi äntligen säkrar upp butikerna är det pensionärsdamerna här utanför de rånar istället. Därför är detta ett samhällsproblem.”

 

Exakt så. Alltså ett samhällsproblem som eliten i innerstaden av någon outgrundlig anledning inte vill att vi ska se. Varför? Varför anklagas vi som skriver om detta? 

Vore det inte rätt och riktigt om fler blev rädda för det våld som drabbar människor?

 

Barberaren George i Spånga säger så här om utvecklingen: ” Folk vågar inte komma hit längre. Vi fick en granat inkastad i somras. Skadorna kostade 560.000 kronor och vi väntar fortfarande på rättegången”

 

En barberare som får en granat inkastad i sin salong. 

Men var inte rädda…

 

En kvinna som heter Annelie och bor i Spånga säger: ” Våldet har eskalerat med våld och hot. Jag rånades själv i onsdags på Spånga Station. Jag slog i ansiktet och slog ut en framtand”.

 

En kvinna som blir misshandlad och nedslagen. 

Men var inte rädda…

 

En annan kvinna, Azemina, säger så här: ” Min grannes bil slogs sönder i somras utanför vårt hus. Det har förändrats här de senaste åren. Jag är orolig för mina barn”.

 

Men var inte rädda…

 

Det är granater, knarkhandel, stölder och hot. De som jobbar mitt i allt detta har fått nog och begär fler kameror, fler poliser, fler väktare. Men det känns lite som att lappa ett benbrott med plåster. Men vad ska vi göra? Hur kan vi visa solidaritet med dessa människor som tvingas leva i dessa områden, som mer liknar de förorter man läser om i Sydamerika eller som i amerikanska polisserier från 90-talet.

 

Ett sätt att visa solidaritet med dessa människor är att faktiskt bli rädda. Att dela deras frustration. Att faktiskt inse att det finns anledningar att bli både väldigt arga och rädda. 

 

I Tensta mördades nyligen en person klockan 09 på morgonen medan folk var på väg till jobbet.

Allting eskalerar. Allting vacklar. Sverige spricker på mitten och dras isär.

 

Jag vill råda varenda människa som vid det här laget är beredd att dunka ner det ena eller det andra fördömande kortet i bordet att låta bli. Läs färdigt den här texten. Jag är inte ute efter att måla upp en vrångbild av Sverige. Jag skriver bara om hur verkligheten faktisk ser ut. En verklighet som människor lever i. En verklighet som kapats, tagits över av våld, hot och skräck. En verklighet som är en parallell värld en liten bit ifrån…Eller som du kanske lever mitt i…

 

Ibland får jag en känsla av att politikerna tappat greppet om allt detta. Det brister på så många plan. Ingen vet vad man ska göra. Det surras lite om ungdomsgårdar, om hårdare straff, om att sträcka ut en hand åt buset. 

 

Jag vet inte… I mina ögon låter det som om man givit upp. Som i zombie-filmerna när man samlar alla som smittats och skickar in bombflyget.

 

Det som sker i Spånga är varken nytt eller enskilt.

 

I december 2016 stängde butikerna i Husby under en eftermiddag som en protest mot den ökade kriminaliteten.

I Hallunda svarade 9 av 10 företagare att man blivit utsatta för inbrott eller annat våld.

 

I april 2016 larmar Tenta företagarråd om den ökade kriminaliteten och droghandeln i området.

 

I februari i år stänger en servicebutik i Rinkeby efter två inbrottsförsök samma helg, med grov skadegörelse som följd.

 

I oktober i år stänger butikerna i Husby IGEN butikerna under en eftermiddag.

 

Och igår genomförde handlarna i Spånga en manifestation där de stängde sina butiker.

 

Hot, våld, överfall, granater i butiker, inbrottsförsök, droghandel, pensionärer som hotas och rånas, kvinnor som misshandlas och slås ner på busstationen.

 

Så ser verkligheten ut bara några få kilometer ifrån den enklav, det ghetto som Stockholms innerstad blivit. 

 

Jag tror vi behöver skifta perspektiv.

 

Det är vi som bor i den här skyddade enklaven som lever i ghettot.

 

Det är människorna i Rinkeby, Tensta, Spånga, Husby, Hallunda, Tumba, Fittja och Enskede som lever i det verkliga Sverige.

 

Så var rädda! Bli förbannade! Ta av skygglapparna.

Och gör något åt det här.