Opinionsblogg

De verkliga rebellerna i Rinkeby gör matteläxan med sina barn.

Jag är uppväxt i en förort. 

Jag vet att de mer korrekta skriftställarna i vårt land, folk som gärna kokettera med sitt ursprung fast de för det mesta ägnar dagarna åt att sitta i taxibilar mellan dyra adresser på Östermalm eller Kungsholmen, älskar att romantisera förorten.

 

Jag orkar inte riktigt göra det. 

 

Förorten på den tiden, i mitten av åttiotalet, var en sömning plats med mögelskadade radhus, lekplatser, leda och vardag. Det var en trygg och lite sorgsen plats. Det fanns gråa parkeringshus, några fyllon på bänkarna nere i centrum, ett bibliotek man kunde fly in i när mobbarna jagade en, några trasiga rulltrappor och en hysteriskt grå bro över vägen. 

Kryddnamn på gatorna, en sjö i en skog dit man gick på sommaren, kottar och barr och grå-fläckig sten där vi satt och drack söt saft och åt salta kex.

 

En bra plats med andra ord.

 

Nästan alla andra platser jag lämnat i mitt liv har jag med viss glädje eller åtminstone ett visst vemod återvänt till…

Schillerska Gymnasiet i Göteborg, lägenheten nere vid hamnen dit vi flyttade när vi lämnade förorten, min egen första lägenhet i Majorna, den vid Svingeln, till och med den där fruktansvärda lägenheten som jag slog sönder i sviterna efter en olycklig och svekfull kärlekshistoria. Det har funnits något att lära sig av alla de där ställena.

 

Men förorten har jag inte velat återvända till. 

”Jag har gjort mina straffår i förorten” som Joakim Thåström en gång uttryckte det.

 

Är allt detta då ett uttryck för en klassresa? Är jag en förrädare som till skillnad från säg Alexandra Pascalidou inte skryter högt om detta ursprung? 

Jo, tjena…

 Jag lever tusen mil närmare verkligheten än någon av de där människorna som älskar att visa upp sin godhet som medaljer för alla som vill låta sig bländas av en förljugen självbild.

 

Men är det ett svek att inte vilja ha med förorten att göra? Jag tycker inte det. Det som hänt med vissa förorter är att resten av samhället helt enkelt kapat alla band till dem. De har blivit Sveriges bakgårdar. Den kollektivt blågula självbilden som hela världens goda samvete har behövt förorterna som ett ställe att gömma, och glömma, människor i.

 

Jag kan självklart förstå att människor är förbannade, förtvivlade, desperata. 

Men det är inte förbannade, förtvivlade och desperata människor som kastar sten på poliser. Det är kriminella som kastar sten på poliser. 

 

De riktigt förtvivlade och desperata människorna sliter hela dagarna för att ge sina barn en rättvis chans i den här världen. De stå sorgsna vid höga fönsters de höga grå husen och kikar ängsligt ner på gatan nedanför. Deras hem har blivit kidnappade av huliganer med för mycket fritid och föräldrar som skiter i vad deras ungar gör om källarna.

 

De riktiga rebellerna sliter med dotterns matteläxa vid köksbordet om kvällarna. De riktiga rebellerna sliter med at få vardagen att gå ihop. 

 

Det är inte ett uttryckt för en rättmätig ilska att utsätta poliser (och annan blåljuspersonal) för livsfara genom att kasta sten på dem. Det är ett uttryck för förakt. Det är ett bevis på att det finns ställen i vårt eget land där människor anser sig ha rätten att fullständigt ställa sig utanför alla lagar, även de lagar som föds ur fattigdom och frustration.

 

Jag är så trött på alla människor som med en närmast manisk regelbundenhet försöker bluffa upp de här idiotgrejerna till något slags folkligt uppror. Som om det vore en revolutioner handling att kasta sten på poliser som är där för att gripa någon. Som om det vore rebeller som ägnade sig åt detta.

 

För trettio år sedan stod förorterna också i centrum. Men då tog sig ilskan helt andra uttryck. Det startades punkband, kulturhus och rockfestivaler. Det gavs ut tidningar och startades redaktioner och planerades konstutställningar. Det delades ut flygblad och demonstrerades. Men ingen kastade en enda sten på en enda polis. 

 

Vi lever i en tid när det är enklare än någonsin att göra sin röst hörd. Det finns inga ursäkter för det här lägre.

 

Det verkliga upproret hade varit om alla de människor som älskar sin förort, med alla sina förtjänsts och alla sina brister och fel, gick ut på gatorna på nätterna och ved gatstenen ur händerna på de kriminella och tog tillbaka sin förort. Då skulle vi på allvar bra snacka om ett uppror.

 
Allmänt
Dela
7

Kommentarer

#1 - Anonym

Jag är själv uppväxt i södra förorten till Stockholm. Då klagade jag på saker när jag var i tonåren - åttiotalet. Men nu förstår jag hur bra allting var då. Problemen som finns idag är så svåra att jag inte kunde ana att Sverige skulle få så svåra problem. Sverige riskerar att gå i konkurs i framtiden. Det finns risk att Sverige kommer att styras av kriminella gäng i framtiden.

Jag har själv blivit sexuellt trakasserad på grund av mitt utseende i min ungdom. Men dagens problem med gruppvåldtäkter och sexuellt ofredande ligger på en mycket svårare nivå.

Jag är rädd för att i framtiden kommer gäng dra runt och misshandla män och gruppvåldta kvinnor.. Det finns redan i dag. Men att det kommer att öka - är jag rädd för.

#2 - Jonaz snyggaste bloggare

Cool blogg

#3 - Cindy

Så är det. I fattiga bostadsområden är det rovdjuren som skaffar sig makt, oavsett om det är en förort i Sverige, ett ghetto i USA, en favela i Brasilien eller en kåkstad i Sydafrika.
Det skulle vara trevligt om Vänsterpartiet för en gång skull kunde ställa upp för dom 80-90 procent av invånarna i utsatta områden som sköter sig, istället för att sympatisera med dom 10-20 procent kriminella som missköter sig. Men, jag tror inte att det kommer att hända.

#4 - Jochen Flor

Jag bodde och uppfostrade mina barn i en stockholmsförort. Jag såg vad som sker idag för 15 år sedan. Jag sade, vänta om 10-20 år då har vi kaos här !!! Varför ? Jo därför att jag såg hur politikerna fullkomligt sket och skiter i människorna där. De snackade om Integration och alla hade ett ansvar..jo tjena.
Nu är vi här och värre blir det, sanna mina ord.
Hur ska Sverige kunna stå emot den ryska armén på Gotland med 300 man , när vi inte ens kan "besegra" slöddret i förorterna ?
Donald Trump lyfte en fråga men PK eliten , politikerna och komikerna gör sig istället löjliga över Trump och förnekar. Förvarsmekanismer och reptil hjärnor styr.
Varför inte istället lyssna och lära. Hur gör och hur gjorde amerikanerna för att hantera situationen ? Hur gör fransmännen ? tyskarna ?
Varför i helvete måste vi alltid veta bäst och därtill ska vi lära andra , fast jag tror inte de är varken intresserade av att polisen bjuder på Kaffe och Vetelängd eller förser folk med ett plastband " sluta tafsa". Är det inte dags snart att ta i med hårdhandskarna ?
När blir en polis dödad ? Vad händer inom kåren då när en kollega dör ? Eller två stenkastande pojkar som blir genomborrade av kulor vid " verkningseld" och avlider ? Föreställ er detta scenario , vilken snart kanske händer tyvärr.

Hur ska man då komma till rätta med det ? Det finns ett enkel lösning som inte funkar, såsom "jamseri" mot dessa kriminella med verbal "stryka medhårs" syndromet och att polisen springer iväg då de inte får eller har kunskap i att konfrontera dessa situationer. Vi kommer ingenvart och våldet ökar.
Sen har vi den oerhört korkade och odemokratiska lösningen. Skicka in insatsstyrkan och plocka upp de tuffa killarna i en effektiv räd och släng in dem i en buss och kör ut dem på ett stort fält, ställ dem på led och låt polisen klå upp den nåt alldeles kopiöst så de inte orkar lyfta en sten på tre månader. Bränn upp deras kläder så ska de få känna på när deras egendom bränns upp. Sen får de bäst klara sig hemåt. Stenarna de kastar får de senare samla ihop och lägga ut dem som utfyllnads material på väggbyggen.
Deras föräldrar ska sedan få en varning att nästa gång deras barn kastar sten mot polisen så står skyhöga böter att vänta. STÄLL KRAV PÅ DERAS FÖRÄLDRAR.
Nåväl..detta är ju en odemokratisk, ganska löjlig och absurd tanke...men den skulle vara effektiv !!! Vi kanske måste välja i framtiden - hårt mot hårt !!

#5 - Å.B.

Vilken förort har du växt upp i? Låter som en film med ett lyckligt slut. Själv växte jag upp i de södra förorterna i slutet av 60-talet och början av 70-talet. En mönsterförort när det växte fram, men med åren växte även dess barn upp och blev tonåringar. Detta ko att skapa enorma problem i förorter som Farsta, Rågsved, Hagsätra och flera andra. Det största problemet var knark och alkohol. Där sattes det eld på både papperskorgar och lägenheter, där visste vi var man kunde köpa stulet gods och knark, där blev tjejer utsatta för våldtäkt nrä de slutligen blivit för fulla för att säga emot. Det fanns så mycket skit som florerade i dessa förorter, men det talades inte högt om det. Varför då, undrar du? Jo, för att ingen förälder på den tiden ville att någon skulle känna till att deras ungar var involverade och förresten inte en enda kom från något annat land. Det var din klasstillhörighet som påkallades i dessa lägen när det någon stor tidning någon enstaka gång skrev om dessa problem.
De finns kriminella människor i alla kulturer, men oavsett detta så är det så mycket du inte har någon kunskap om. "De riktiga rebellerna läser läxor med sina barn"????? "De flesta rebeller jobbar hårt för att ge sina barn en bättre framtid"????
Ursäkta mig, men vet du om dessa sk. rebeller kan läsa eller räkna? Vet du om dessa sk. rebeller/föräldrar överhuvud taget har något jobb?
Du är en sådan person som lyfter fram/skriver om vad som helst bara för att få en reaktion. Har du verkligen ett så tråkigt liv? Kan du inte använda pennan till att skriva något vettigt istället för att tycka till om saker som du inte har något belägg för? Källgranskning/källkritik är något du vekrligen borde börja studera och använda om du nu ska fortsätta hacka på andra. Du kanske skulle börja hänga på fiket i Rinkebys lilla galleria. Där hittar du alla de män som ingen vill anställa. Varför då? Jo för att de är invandrare av lägsta rang. Ja det finns rangordnat inom invandrargruppperna också. Det vet väl du som har italiensk påbrå. Den kulturen/gruppn ligger högt idag tvärtemot flera folkgupper ute i Rinkeby som bara anses ligga samhället till last.

#6 - Leif

Hållet med Å. B. Är gruvligt trött på onyanserad nostalgi. Ett lätt kort att spela för den som inte vet bättre.

#7 - Mats

Jag bor själv i en förort i Malmö och nog inte i mitt tycke den värsta, fastän enbart på de närmaste gårdarna nog ett halvdussin blivit skjutna på 2-3år. Men sedan tycker jag nog också att man ska tänka på att här bor ca: 10-15 000 pers. i detta område på en förhållandevis liten yta. Det är alltså som en småstad i övriga landet och nog fasiken händer det även en del där. Egentligen har det väl alltid hänt lite grejer i förorten pga som sagt mycket folk på förhållandevis liten yta, där det finns många olika typer. Den stora skillnaden är mängden av vapen nuförtiden och att man inte drar sig för att använda dem och skjuta ihjäl andra. Alla talar om respekt nuförtiden, men vilken respekt har man själv för sina medmänniskor när man inte drar sig för att skjuta dem? Det som egentligen gör mig mest förbannad är den skenhelighet som finns här i landet. Visst är det synd om invandrare! Visst måste vi hjälpa dem så de inte dör i krig osv. Sedan när de väl kommer hit, vad gör man då? In med dem i förorten precis som ett zoo och håller sig själv så långt borta som möjligt. Några jobb finns det inte heller att erbjuda dem och man är inte heller intresserad av att jobba med dem. Ungdomar i förorten vet mycket väl vad som väntar dem och leva på de futtiga allmosorna från sociala är det säkert få som känner sig nöjda med. Sedan tycker jag också man ska poängtera att det är inte invandrare i förorterna som bränner bilar, kastar sten på blåljus personal osv. Invandrare som flyr från krig och annat elände är jäkligt nöjda med att få stanna här. Det är den andra generationens invandrare som är problemet. De har inte föräldrarnas tacksamhet att ha blivit räddade från ett krig. De är inte så pass mycket utlänning att de skulle kunna bo i ursprungsland, men ses inte heller som svensk i Sverige. Många gånger kan de inte heller något språk tillräckligt flytande. Det är det som är den stora utmaningen för Sverige att få dessa att känna sig som svenskar och bli accepterade som svenskar med samma förutsättningar i livet.

Kommentera