Tack för allt, älskade Siewert Öholm...

Jag hade äran och ynnesten att få byta några ord med Siewert Öholm härom dagen.

De exakta orden stannar mellan oss, men det var ett koncentrerat, innerligt och kärleksfullt samtal där jag fick berätta för honom vilket oerhört djupt och kärleksfullt intryck han gjort på mig under de åren vi känt varandra. 

För en del kanske han är den store tv-profilen och debattledaren. Vi som fått chansen att komma honom lite närmare upptäcker alla ett enda stort patos, ett varmt bultande hjärta, ett självklart mod och en absolut tillit som var, och är, oerhört inspirerande. 

 Han har en sorts självklarhet i sin uppmuntran som gör att man blir stolt över att vara hans vän. 

 Jag minns särskilt en lunch vi var på.

 Siewert har en sällsam förmåga att hitta de rätta orden, de där som klär sig i vingar och sedan bosätter sig i ditt hjärta. Jag såg på den där lunchen, och viktigare, jag KÄNDE att han ville mig mer väl än vad jag ville själv... Han var en slags budbärare. Somliga skulle kanske säga ängel. 

 Han går före, slår undan det höga gräset och vinkar åt en att det är okej att komma.

Han lyckas med precision och med stor kärlek inge mod i människor. Det är en sällsynt och mycket vacker egenskap.

 Men den där lunchen...Vi pratade om livet, om kärleken, om döden också, om media, om Gud, om kvällstidningarna, om karriären som drar iväg med en, både upp och ner, och när vi skildes åt kramade vi varandra ute på gatan och jag sade det inte till honom den gången, men jag sade det till min pappa redan senare den kvällen, att det var lite som att krama sin far, och i häromkvällen sade jag det till Siewert Öholm också.

”Att krama dig är som att krama sin far” sade jag.

 Alla andra gånger efter det som vi träffats, vad som än hänt, vad som än inte hänt, så var det som att vi gick förbi alla onödiga och tillkrånglade ord och regler. Varje gång man får tid med honom så inser man att tiden man får, är värdefull.

Jag har haft många människors blickar riktad mot mig och mitt skrivande. Få, om ens någon, har haft samma klarsynta blick på mina förtjänster och mina brister som skriftställare, som författare och också, ju mer vi lärde känna varandra, som människa.

Få kunde SE en som herr Öholm.

Han ser en. Han ser rakt ner i djupet av en. 

Och han älskar mig ändå. 

Det krävs en godhjärtad far för att klara av något sådant.

Jag fortsätter be om ett mirakel. Och jag fortsätter be för Siewert, hans fru, hans barn och alla andra i hans absoluta närhet.

Snart fortsätter vi samtalet, Siewert…

Därför skriver jag detta i presens. För du lever kvar.