Heder åt Petra Mede.

I en radiointervju med PK-ghettot P3 talar komikern Petra Mede om att ha blivit mamma. 

Hon säger att hon gärna ville vara hemma med barnet den första tiden. Hon är noga med att inte generalisera och säger uttryckligen att detta gäller FÖR HENNE. Givetvis blir hon bombarderad med hätska motfrågor och ifrågasättanden. 

Givetvis slår sen av kvällstidningarna upp det stort och ställer sig bredbent vid sidan av med förfärad min och tycks genom sin artikel utbrista: ” Men Petra! Vad handlar detta om? Vem tror du att du är? Hur kan du som uppburen och framgångsrik programledare och komiker säga något sådant här fruktansvärt? Hur är i hela världen tänkte du när du inte bara tänker tanken att du som mamma vill vara hemma med barnen, utan när du också SÄGER DET HÖGT I EN INTERVJU?! Är du inte riktigt klok i huvudet? Kan du inte första paragrafen i svensk offentlighet?! Håll käften med alla tankar som det allra minsta sticker ut från den härskande elitens diktatoriska ordning. Herregud…Att vara Petra Mede och sitta i radio och säga att du vill vara hemma med barnen. Du borde skämmas…”

Det är särskilt en mening I slutet av intervjun som är extra intressant. Petra Mede är komiker (en av de bästa i vårt land om ni frågar mig) så hon skrattar lite när hon säger att det inte var särskilt smart av henne att avslöja sina åsikter.

”Ingen av det jag sagt de senaste fem minuterna har gagnat min karriär.”

Hon skrattar när hon säger det. Men det borde hon nog egentligen inte göra. För det är dagens rätt allvarliga sanning. Om du som någon form av offentlig person har funderingar, åsikter, känslor och tankar som går på tvärs med den rådande elitens, så riskerar du allt. Du riskerar ditt anseende, du riskerar dina anställningar och därmed hela ditt yrkesmässiga liv. Det är inte på skämt, det är p blodigt allvar.

Därför håller nästan alla offentliga människor käften. Därför lallar de med i samma efterblivna sång. Därför säger de ingenting om någonting när de blir intervjuade. 

Det finns en offentlig åsiktspolis som leds av ett elitistiskt maskineri av tyckare och halv-fascister som i det goda hatets namn lyckats förvandla det offentliga Sverige till en jamande kattunge. 

Ingen vågar säga något annat än det som alla andra redan sagt. Ingen riskerar något alls i skräck för att bli jagad av det politiskt korrekta drevet.

Det är inte så att alla egentligen tycker samma, men de som tycker på andra sätt vågar helt enkelt inte yttra sig eftersom de, med all rätt, är rädda för vad som kan hända då.

Allt detta riskerar att ge oss ett offentligt samtalsklimat där ingen egentligen säger någonting om någonting, där man blir jagad av tidningarna om man under några minuter vågar yppa en enda uppfattning som går på tvärs med den diktatoriska grundplan som är den agenda-styrda offentlighetens rättesnöre.

Så heder till Petra Mede för att hon vågade. Vår offentlighet behöver långt fler människor som vågar säga vad de tycker.