Hur kan du tro på Gud?

"Hur kan du tro på Gud? "

Nästan alla som frågar är genuint nyfikna, några få är arroganta och nedlåtande.

När jag skrev i Expressen var det texterna om Gud som generade i särklass störst genomslag. Ändå fick jag slåss för att få skriva om tro. Ingen på tidningen ville från början att jag skulle skriva om Gud. 

Jag fick höra saker som ” I Sverige har vi gjort oss av med Gud” och ”Det finns väl ingen som bryr sig om Jesus längre”.

Men Sverige är som bekant något större än Stockholms innerstad. Det finns stora delar av vårt land där tron på Gud är en väsentlig och viktig del av vardagslivet. Jag tror inte jag har träffat en enda människa som inte varit andlig i någon mening.

Samtidigt tycks det föreligga en sorts uppfattning om att andlig spänst ska komma gratis. De flesta av oss vet vad som händer om vi ligger i en soffa i ett halvår och käkar pizza dygnet runt. Vi behöver sköta om oss för att må fysiskt bra. Men när det gäller den andliga spänsten tycks vi tro att den ska komma gratis. Men andlig spänst behöva också  träning. Om vi endast glor på Melodifestivalen, spelar dataspel och knappt orkar öppna en bok, kan vi iskallt räkna med att vår ande, vårt hjärta, vår sinnlighet, vårt psyke, vår intellektuella spänst kommer solkas ner, förtvina, dega ihop sig. 

Jag tror det är nyttigt för oss att läsa böcker som kan var en slags hacka till den där frusna sjön vi har inom oss.

Alla de där känslorna vi lärt oss att trycka ner. Vi måste utsätta oss för andliga övningar, för andligt motstånd, för att inte förtvina.

Jag tror inte på Gud för att jag vill. Jag tror inte heller på Gud för att det hjälper mig i livet. Jag tror på Gud eftersom det är det mest logiska att göra. Jag har varit med om så mycket i mitt liv, både av sjudande, fruktansvärt mörker, och av mirakel och himlastormande glädje, och jag har så många gångar upplevt Guds närvaro.

Jag vet att man blir betraktad som mer eller mindre sinnessjuk om man framhärdar i sin tro. Att vara kristen är att bli betraktad som en bakåsträvande idiot i stort sett alla sammanhang. Att vara troende är att göra det legitimt för människors fördomar att fullständigt brisera. 

Jag läste en intervju om en kristen, lesbisk kvinna som berättade att det varit tusen gånger svårare att komma ut som kristen än som homosexuell. Fördomarna runt hennes kristna tro blommande, också i de kretsar där hon rörde sig, så kallat frisinnade, toleranta och upplysta sammanhang. ”Där, sade hon, är fördomarna och föraktet mot människors kristna tro pinsamt aggressiv”.

Alltså. I kretsar som SJÄLVA fått leva med folks fördomar om sina val och sin läggning var extremt dömande rörand hennes kristna tro.

Det borde mana till viss eftertanke.