Sverige har ingen aning om hur man ska handskas med återvändarna.

Sveriges urusla plan för de återvändare som rest till Syrien och andra länder för att vara en del av den militanta islamismens fruktansvärda terror, är en gråtfärdig historia.

Under många år gick det inte ens att diskutera ämnet. Själv blev jag flera gånger stoppad av min dåvarande arbetsgivare när jag ville skriva sanningen runt detta. 

”Men det är ju sant” sade jag.

”Ja, det är sant” sade dem, ”men vi kan inte trycka sanningen om den ser ut så här.”

Finns det någon som fortfarande tror att Sverige är demokratins allra frästa utpost?

Sedan satte man Mona Sahlin som samordnare och hennes främsta bedrift blev att ordna en telefonlinje dit familjemedlemmar förväntades ringa och tjalla på sina egna barn, trots att det inte krävs särskilt mycket insikt för att förstå att radikalisering ofta startar vid köksbordet. 

Om ni visste hur många extremt välutbildade journalister det finns i det här landet som vet exakt hur och var denna typ av terror frodas, odlas och utvecklas men som är för fega för att skriva en enda rad om det. Så man svamlar istället. Man komplicerar frågan in till idioti bara för att inte behöva riskera att bli stämplad som (japp, här har vi det igen) rasist eller klassikern ”islamofob”.

Man tror på allvar att mammor till återvändande terrorister ska ringa ett telefonummer och ange sina egna barn.

Hade det inte varit så allvarligt hade man kunnat garva åt det.

Men skrattet fastnar liksom lite i halsen när SÄPO och andra myndigheter utmålar de här människorna som det i särklass största hotet mot Sverige just nu. Då blir det genast lite mindre roligt.

Efter Sahlin har vår försynte kulturminister Alice Bah Kuhnke haft hand om frågorna runt vad vi ska göra med människor som alltså frivilligt valt att resa till ett sammanhang där man våldtar kvinnor, bränner folk levande i burar, spikar upp småbarn på på pålar och annat. De här människor ska nämligen ”förstås”. De här människorna ska ”återanpassas” när de kommer tillbaka till Sverige. Så har vi bestämt det. Har man en annan uppfattning utmålas man som omänsklig. Jag har blivit beskylld för att ha en cynisk människosyn när jag ifrågasatt om vårt land överhuvudtaget ska lägga en ena spänn på att ”återanpassa” människor som gjort vuxna, medvetna val och rest till vår tids värsta terrorsekt för att vara en del barbariet.

 ”Varför ska vi lägga pengar på att återanpassa de här människorna”?

”Därför att….Usch vad du är osmaklig som inte vill erbjuda de här människorna en andra chans”…

 Så har det låtit. Och då har jag ändå gått rätt milt till väga i den här texten. Ibland har det låtit värre. Ibland har det låtit som om det är jag som begått brottet och den stackars återvändanden är ett offer för…tja…ni vet…

 Ur led är tiden.

 Hur som helst. Som ambassadör för terrorist-resenärerna har vi alltså haft Bah Kuhnke. 

Dock stod hon i Agenda i SVT för en tid sedan och visade prov på en häpnadsväckande brist på kunskap om hur arbetet med detta går till ute i vårt land. Bland annat nämnde hon Umeå och Göteborg som två orter där arbetet med ”återanpassningen” går bra. Vilket det inte gör. Jag tror inte hon stod och ljög. Flera experter fick rycka ut och helt enkelt förklara för ministern och svenska folket att nej, arbetet går inte alls bra i Göteborg och Umeå. 

 Sanningen är den att Sverige inte har en enda konkret plan eller minister som har den allra blekaste aning om hur de ska handskas med de återvändare som finns i vårt land.

 Varför inte bara erkänna det? 

 Så ser fakta ut. Den blöta filten som ligger över allt som är känsligt i Sverige har lett oss rakt ut i galenskapens öken och det är därför vi på allvar har ministrar som inte har en susning om det jobb hon är satt att utföra, och det är därför vi har ministrar som på allvar tror att vi kan skydda vårt land från återvändande terrorister genom att be deras morsor ringa till Mona Sahlin…

 Hade det inte handlat om det största hotet som Sverige står inför så hade man kunnat skratta åt eländet. Men nu handlar det om människor som tagit mogna, vuxna och egna beslut om att resa till IS och sedan återvänt till Sverige. För mig är det glasklart. De ska inte ”återanpassas”. De ska inte vara välkomna till Sverige längre. 

Men eftersom detta tydligen uppfattas som allt för burdust och ovärdigt ett ”öppet och tolerant samhälle” så lär vi snart ha ännu en minister stammades framför kamerorna och ännu en utläggning om hur exakt lite han eller hon har att komma med när det gäller den här saken.