Kan en porraktris vara lycklig?

I veckans avsnitt av vår podcast Öppet Hjärta är Johanna Jussinniemi från Huddinge gäst…

Låter det bekant?

Inte?

Okej, om jag säger Puma Swede då?

Sveriges mest kända porraktris?

 Vi träffades på en restaurang i Stockholm för någon vecka sedan. Runt hörnet, på en strippklubb, hade hon sin konstutställning. Ingen annan hade varit i närheten av att vilja. hysa hennes konst. 

 På många sätt representerar Johanna den allra lägsta formen av arbetarklass. Många har utnyttjat henne i hennes yrkesroll (för att uttrycka det lite varsamt) men ingen vill kännas vid det, eller henne. Hon är en slags pestsmittad. 

 Det är intressant med Sverige. Vi säger oss vara frisinnade, liberala, öppna mot det nya, det annorlunda. Men den där solidariteten har sina snäva gränser, Sedan länge är det bekant att detta med att ”älska olika” bara är en pulvriserad lögn. Tycker du på allvar olika blir du jagad som ett villebråd ner för varenda virtuell bygata som finns.

 Johanna säger uttryckligen i avsnittet att hon är lycklig. Hon säger sig ha världens bästa yrke. Ljuger hon?

Är hon missledd? Vem bestämmer i så fall det och varför?

 På många sätt utgör hon den ultimata rebellen. Hon säger flera gånger att hon har världens bästa yrke. Det sätter en massa griller i huvudet på mig. Det kan väl inte vara sant? Hur kan man frivilligt vilja ägna sig åt porr? Det måste finnas en djupt tragisk historia i botten? Det måste finnas sexuellt utnyttjande? Det måste finnas droger? Det måste finnas ett påtvingat utanförskap?

 Men hon sitter ju och säger att hon har världens bästa jobb. Ljuger hon då?

 Samtalet reser flera spännande och angelägna frågor

 Johanna var nästan 30 år när hon sökte sig till porrbranschen. I början reagerade hennes föräldrar så klart men hon bedyrade för de att hon gjorde det frivilligt, att hon mådde bra och att hon tjänade pengar på det.

Till slut lärde de sig att acceptera sin dotters yrkesval.

 Men ändå…

Det gnager i mig hela tiden. Vi blir matade av historier av den trasiga porrskådisen, om kvinnan som tar droger och låter sig utnyttjas eftersom hon föraktar sig själv till självmördarens gräns. 

 Framför mig sitter en kvinna som säger sig vara stolt över vad hon gjort, som säger sig bli motarbetad av allt och alla, också i vårt upplysta Sverige 2017, som blir inbjuden till en gymnasieskola för att prata om sex och porr, som faktiskt erkänner att för mycket porr kan skada synen på sex, men som efter sitt besök (i Bromma av alla ställen) får höra att läraren som bjudit in henne blir mer eller mindre bannlyst efter att ha bjudit in henne. 

 Jag har ofta fördömt porrindustrin. Det är inget snack om att den ständiga sexualiseringen av kvinnan är ett av vår tids främsta samhällsproblem. Johanna höll dessutom med om allt detta. Som jag uppfattade hennes mission handlade den om att våga tala om sex och porr ur ett nytt och modernt perspektiv. 

 Det är intressant med individens eget val och de strukturer som samhället säger sig bestå av. Vem äger rätten att definiera en annan människas liv? Du med dina fördomsfulla uppfattningar om vad som är ett verkligt och anständigt arbete, eller människan som säger sig frivilligt och med öppna ögon ägna sig åt detta yrke? Är en människa fri bara för att hon säger att hon är det, eller finns det strukturer och sammanhang det inte går att svära sig fri från?