Nu kör vi.
I kyrkorna är det tomt.
Men vackert. Sakralt. Värdigt. Tidlöst.
Allt det som Italien inte är just nu.
Om vi snackar fotboll.
Landade i Milano igår.
Pratar med taxichauffören och vi kramas innan jag går in på hotellet. Han var förälskad i en svensk flicka en gång i tiden och jag säger som det är, vem har inte varit det...
Checkar in och ser klassiska La Domenica Sporttiva på RAI.
Ingen pratar om Sveriges förtjänster.
Alla pratar om att det är Italien som förlorar, inte att det är Sverige som vinner.
Det är Italien i ett nötskal.
Det är också den självbilden som gör att Italien är där Italien är...
Men som jag älskar det här landet. Som jag älskar lugnet som får mitt hjärtas slag att hamra i takt. Som jag älskar maten, kaffet, kyrkorna (!), gränderna, vesporna, vemodet, husen, torgen...
Folk respekterar varandra här. Det är trångt, det är ålderdomligt, det är stökigt. Men folk ler när de ger plats på trottoaren. Jag gillar sådant.
Inne i centrum, vid domen, möter jag några svenskar. De är nervösa de också. De ser lite vilsna ut vid det stora troget, som utspottade gula kärnor på torget framför domen.
Jag köper en ny italiensk landslagströja och en flagga. Ikväll gäller det.
Allt eller inget.
Tänk om man någon gång kunde få höra Birro vara lika positiv om sitt nuvarande hemland Sverige. Men då är det bara bitterhet à la äkta vit, kränkt man...