Synen på arbete.
Jag är priviligerad. Det är lätt att glömma när klockan ringer 0630 en dyster oktobermorgon. Jag har min hälsa, mina två fantastiska barn, en redaktion jag arbetar för. I vår gav jag ut en roman och för några veckor sedan gav jag ut boken om fotbollsspelaren Mats Magnusson. Jag har skrivit och givit ut 18 böcker. Jag har väldigt mycket av det jag drömde om som ung. Jag får skriva krönikor som publiceras. Jag får sitta i Studio Allsvenskan och prata fotboll. Jag har en podcast. Det finns mycket jag förlorat genom åren men jag har kvar min värdighet. Jag har kvar min självrespekt.
Synen på arbete har följt mig genom hela livet. Som ung skydde jag allt jag arbete. Då var samhället en fiende till allt det jag drömde om. Jag har suttit framför många uttråkade socialsekreterare och berättat om mina författardrömmar. De har gäspat och tvingat mig att söka jobb jag inte ville ha. Så jag stred mot allt och alla. Jag låg i krig mot alla vuxna som ville berätta för mig att mina drömmar inte var värda mer än en fimpa i en pissränna.
De ville tvinga mig in i ”åtgärder” eller sätta mig i ”sysselsättning”. Jag vill inget av det. Jag ville skriva dikter, romaner, spela rockmusik, ordna kulturfestivaler, skriva artiklar, drömma stort. Mitt liv var för viktigt för att det skulle fogas in i sylvassa led.
Samhället såg på mig som en slags slacker, en latmask som inte VILLE jobba. Ingenting kunde vara mer fel. Jag ville visst jobba men jag insåg tidigt att mitt liv är för viktigt för att slarvas bort. Jag hade drömmarna i sikte. Jag tog sikte på drömmarna… Jag gjorde drömmarna till min verklighet och även om det inte blev som jag hade hoppats i alla delar så är jag stolt över att jag vågade, orkade och genomförde den lagda planen. Jag blev författare. Jag har fått så väldigt mycket av det jag drömde om.
När man är ung lägger vuxenvärlden en massa energi på att berätta hur verkligheten ser ut. Men verkligheten är inte statisk. Verkligheten finns i dina drömmar! Det är extremt viktigt att du förstår det. Gå in på samhällets och vuxenvärldens lögn om att du måste anpassa dig till vuxenvärlden. Få istället vuxenvärlden att anpassa sig efter dina drömmar.
Jag känner många människor som aldrig vågade eller orkade genomföra sina drömmar. Nu sitter de halv druckna vid sitt köksbord i sitt radhus och låter blicken drömma vid horisonten. Jag tror inte de är mer olyckliga än andra. Men de lever halva liv. De lever ett liv de egentligen inte var menade för. De hade ambitioner och kanske också hjärta nog för att bli sina drömmar men något på vägen hindrade dem, och de stupade. De hade en plan B som de omvandlade till sin plan A, till sitt liv istället.
Det är ett annat gott råd. Om du verkligen vill bli något du drömmer om, skippa alla B-planer.
Om jag inte hade blivit författare hade jag gått under. Nu har jag förvisso nästan gått under flera gånger trots att jag blev författare, men det är en annan krönika…
Så när jag nu läser om att socialförsäkringsminister Annika Strandhäll i DN flaggar för högre pensionsålder är det ju lätt för mig att applådera det. Jag ÄR ju mitt arbete. Mitt skrivande är verkligen inte viktigare än något annat yrke (gå inte på de trötta kulturmänniskorna som talar om sitt yrke som det ena yrke av värde i hela universum) men det kommer alltid vara med mig. Jag är mitt skrivande och mitt skrivande är vem jag är.
Men om du har ett mer ordinärt arbete, om din syn på arbete är att det är något du måste göra ett antal timmar per dag, och om det kroppsligen sliter på dig, om du egentligen avskyr det, då kan höjd pensionsålder kännas som ett hot och en krigsförklaring.
I Sverige värderas arbetet nästan högre än livet självt. I Sverige ligger de döda hysteriskt länge i sina frysfack för att de dödas arbetande barn och barnbarn inte har tid att begrava dem. Det är en fullständigt vedervärdig människosyn. I andra delar av världen premieras livet utanför arbetet. Där är en god middag ihop med familjen högre status än en fullklottrad kalender.
Jag kommer att tänka på Sex Pistols sista spelning där sångaren John Lydon lakoniskt konstaterar: ”Har du någonsin fått känslan av att vara lurad?”
Kanske är det allt vi är. Lurade. Kanske är det bara makten som jublar när vi inte ens har tid att natta våra barn utan att kolla jobbmejlen på mobilen samtidigt?
Grejen med lönearbete är att det ger frihet och självbestämmande. Jag har aldrig fattat folk som sitter och tjafsar med soc.kärringar. Socbidraget är liksom ingen rättighet man har att bara hämta ut. Det krävs motprestation. Så soctanterna jäspade, gjorde dom rätt i, men dom motarbetade verkligen inte dig i din författarambition. Tvärtom skulle jag säga. Även om du inte förstod det då eller ens nu som det verkar.