Lill-Babs var en slags nordisk skymning om sommaren, både ljus och mörk på samma gång.
Jag träffade Barbro Svensson i en tevestudio 1997. Jag var berusad. Det var inte Barbro. Hon bytte kläder och vi hade samma loge.
Jag hade givit ut en diktsamling som jag skulle prata om i något sammanhang.
Det var bara vi två i den där logen och hon visste så klart inte alls vem jag var men jag glömmer aldrig hur oändligt trevlig hon var. Hon var genuint nyfiken. Hon ställde en massa frågor, lyssnade, skrattade.
Jag kom ihåg att jag tänkte på det då, och även flera gånger efteråt: "hon hade inte behövt att vara trevlig" mot mig.
Hon hade inga poäng att hämta. Jag var en okänd snubbe i skinnjacka som skulle medverka i samma program som hon.
Men hon var varm, lyssnade, sympatisk.
Långt mycket viktigare människor än jag har vittnat om hennes genuina folklighet. Hon förställde sig aldrig. Hon var inte en person framför kamerorna och en annan bakom. Hon var den var hon var. Hon var en rest av en slags innerlig svensk arbetarklass. Genuin, noggrann och angelägen om att göra sin plikt.
Hon glömde aldrig vilka det var som gjort henne till den hon blev. Människorna, publiken, alla som älskade att lyssna till henne.
Många framgångsrika människor ser till att städa rent under sig. Man lovar och sviker människor som står en bit längre ner på skalan. Man glömmer fotfolket. Man omger sig med framgångsrika människor, strålar på röda mattan och inser inte att det bara är ett fingerknäpp mellan toppen och botten. Barbro Svensson var ett utmärkt exempel på en människa som aldrig glömde hela resan hon gjort.
Hon var sin resa, inte bara resans mål. Hon tog sig själv och sin publik på allvar och därför blev hon älskad och respekterad av flera generationer, av både publik, media och andra artister.
Med henne försvinner också en stor del av det gamla Sverige, den del av vår historia som stavas svenskstoppen, halvtaffligt bakade kanelbullar, kok-kaffe och röda stugor, grannar som respektfullt hejar på varandra över rabarber-buskarna.
Barbro Svensson var mer en glad kvinna med käcka sånger. Hon representerade det allra vackraste med Sverige, hon kombinerade glädjen med ett nordiskt vemod som tilltalade fler än dem som älskade Nygammalt och allsång.
För egen del var hennes samarbete med poeten Lars Forsell helt enastående vackert.
Hon var som en slags nordisk skymning om sommaren, både ljus och mörk på samma gång och den kombinationen, parat med en genuin kärlek till människor, gjorde henne fullständigt enastående populär.
Jag trodde faktiskt inte hon kunde dö.
Det kommer nog visa sig att hon inte heller gjort det.
Minns på 70-talet då hon var batikhäxornas hatobjekt.