Våga vägra kulturelit.

Hur många av er som läser detta uppskattar en god bok då och då?

Hur många av er har blivit berörda av en låt, en film eller en dikt? Hur många har sprungit ut en sen kväll i oktober, sedan ni fått ert hjärta krossat, och ställt er under stormmolnen och gråtit ikapp med ösregnet med sorgsen musik i hörlurarna? Hur många har stått längst fram på favoritartistens konsert och känt sorgen pulsera i blodet?

Hur många har läst om den där boken flera gånger eftersom varenda rad i den beskrivit ERT känsloliv på pricken?

Hur många av er har känt något, vad detta något än är, när ni tagit er in i en kyrka och ställt er framför en tavla av Jesus som målades för tolvhundra år sedan?

Hur många av er har stått i ett hav av likasinnande och hejat fram favoritlaget i fotboll eller ishockey?

 Allt detta är kultur. Allt detta är sådant jag brinner för. Allt detta är sådant som förändrar liv i grunden. Allt detta är sådant som stavar sin väg till ditt hjärta. Allt detta är dimma över verkligheten, välsignad, ljus och god dimma som söker sin väg till ditt hjärta för att få dig att känna dig mindre ensam.

Kultur berättar för oss att vi inte är ensamma. Vi är i den här natten tillsammans. Vi är varandras tröst. När jag läser en dikt om sorg blir jag själv mindre sorgsen. Det är magi.

 Låt oss fortsätta att ställa frågor.

 Hur många av er har läst en kultursida och känt: ” Ah. Vilken härlig text om just den boken, den dikten, den spelningen eller den tavlan som jag älskar så mycket. Vilken härligt befriande, öppen, ärlig och tillgänglig text. Vilken sällsynt fin förmåga som kultureliten har att öppna upp nya kulturella upplevelser för mig. Vilken tur att dessa välutbildade män och kvinnor är måna om att ta sitt arbete på allvar och sprider ordet om kulturen vidare. Vilken glädje att de inte alls vill behålla de kulturella uttrycken för sig själva."

Inte lika måga va?

Det är söndag. Det är 13 minusgrad ute och jag har Dagens Nyheter i en månad för 49 spänn. Kulturchef där är Björn Wiman. Han brukar ta varje tillfälle i att slå ett slag för kulturvärldens betydelse. Så också denna dag. Han drar en ilsken röd linje mellan Göran Hägglunds tal om ” verklighetens folk” för en massa år sedan och….ja, den där linjen har inget sista punkt. Han bara drar den. Det är en röd ilsken linje över hela den gigantiska sidan han har till sitt förfogande varje vecka. Han skriver, om Hägglunds tal: ” Nu vet vilken typ av strömningar som dessa formuleringar öppnade upp för.”

Punkt.

Inget mer.

Jag vet inte vilka strömningar han menar. 

Men jag kan ana. Han målar helt enkelt ut alla som våga kritisera den mäktiga kultureliten som avskyvärd och fruktansvärd brun eller råttlik fascism. Det är vad han skriver mellan raderna. De som vågar kritisera kultureliten är en del av hans ”typ av strömningar.”

 Jag är en författare som aldrig kommer bli omtyckt eller ens omnämnd på landets kultursidor. Det finns få personer som är lika avskydd. Det där har stört mig. Jag älskar nämligen kultur. Jag har under hela mitt författarliv (som sträcker sig från 1992 och numera inkluderar 18 utgivna böcker) satt en ära i att sprida kulturen utanför de instängda, inavlade rum som kultureliten älskar att frottera sig i.  Jag har turnerat land och rike runt under massor av år. Jag har gått min egen väg.

För detta har jag straffats. Det är som det är. Det är inte synd om mig.

 Medan kultureliten riktar sin ilska mot alla dem som vägrar låta sig omformas av deras villkor så briserade hösten 2017 en bomb. En väl etablerad kulturprofil avslöjades som ett perverterat äckel och kulturvärlden drog efter andan av bestörtning. Men varför gjorde den det? För alla i den världen har i decennier vetat exakt hur vidrigt allting går till i den där världen. 

De som föll hårdast under höstens #metoo var kulturprofiler och vänsterpfofilerade skribenter med starka band och kopplingar rakt in i landets största kulturredaktioner.

Ändå hävdas det alltid därifrån att de vidriga ”strömningarna” kommer från andra ställen.

 Det finns ingen plats för rannsakan överhuvdtaget. En kulturredaktion som envist och konsekvent endast försöker befästa sin egen position har förlorat sitt värde och sin betydelse.

Ingenting av det jag gör uppmärksammas på landets kultursidor. Det fanns en tid när jag beklagade det. Numera ser jag det som att jag gör något rätt. Varje författare som vill stå fri måste slå sig fri från den allra svartaste makten och den makten är kultureliten. Det är en plats där äcklet frodas, där självgodheten fått fritt spelrum, där konspiratoriska funderingar om att alla som kritiserar dem är vidriga ”strömningar.” 

Det vore klädsamt med en något mer ödmjuk inställning till varför så många människor som säger sig älska kultur i alla dessa former trots allt känner sig så främmande inför kultursidorna. Den reflektionen saknas helt och hållet.

Nu är det istället uppenbarligen så att man går mörkrets ärenden bara för att man kritiserar kultureliten. Den ekvationen är skapad av eliten. Gå inte på den. Man kan vara en varm, solidarisk kulturälskare och ändå vara kritisk mot kultureliten.

 En författare bör vara en motståndsman mot allt styrt. Jag är en sådan. Jag må vara en författare det hånskrattas åt på landets kultursidor. Men jag är en författare som riskerar något med sitt skrivande. Och jag är stolt över det.

 Jag minns när jag för flera år sedan läste det sista som skrevs om mig på den kultursidan: ” Marcus Birro är för poesin vad IKEA är för heminredningen.” Jag jublade. Vilken ära. Vilken stolthet. Tills en mer uppskattad och erkänd författarkollega upplyste mig om att tidningen som skrivit det nog inte menat det som en komplimang…

Då förstod jag.

Jag måste fri och utanför om jag ska behålla min intellektuella och andliga hederlighet. Det är vad jag gjort under alla de här åren.

När man ser vilken själslig, mänsklig och intellektuell härdsmälta som svenskt kulturliv är 2018 känns det som om jag gjort rätt.